bernur

Ur dokumentärfilmen Nattens engel

"Nej, jeg vil ikke dø. / Jeg vil bare være ufødt." Med dessa ord, som parafraserats av Ann Heberlein, skriver den danske poeten Michael Strunge sitt testamente; med elva diktsamlingar utgivna under åtta år var han oerhört produktiv - i synnerhet när man betänker att han i stort sett slutade skriva ett par år innan sitt bekanta självmord, nionde mars 1986, då han kastade sig ut ur sitt sovrumsfönster, enligt flickvännen Cecilia Brask med orden: "Nu kan jag flyga!" Han hade inte ens fyllt tjugoåtta år.

Om detta kan vi läsa i Knud Muncks bok Michael Strunge. En biografi, utgiven 2001 i Danmark, och nu alltså på svenska i Jonas Rasmussens översättning, med ett förord av Håkan Sandell. Tyvärr är boken tämligen illa skriven, och redigerad utifrån en slarvighetsprincip, där vi får både ord och namn felstavade (att både Jimmy Page och Jimi Hendrix får sina förnamn felstavade är kanske passerbart, men det är väl värre när begreppet 'simulacrum' tillskrivs Baudelaire i stället för Baudrillard, eller att det påstås att "the center is missing" är ett Yeats-citat).

Men ändå - det är en bok om Michael Strunge, verkligen en av de nästan groteskt begåvade danska poeter som slog igenom under 80-talet, ungefär samtidigt som Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen. Och historien om hans liv är nästan exakt lika sorglig som den om Ian Curtis, senast illustrerad i filmen Control, där det bara finns ett möjligt slut, och det är det värsta av slut, självmordet. Jag kan inte säga att jag uppskattar hur Munck teoretiserar kring dödsfallet, spekulerar kring om det var medvetet eller inte, i vilken grad det berodde på hans sjukdom eller om han försökte realisera sina poetiska idéer: det var döden som kom med sin stora svarta punkt, och det finns inget att förstå med det.

För Strunge led sedan tonåren av svåra depressioner, och han skulle ha begått självmord med eller utan sina dikter. Under sin gymnasietid utmärkte han sig genom att på en fest undra högt "hur det skulle vara att krypa in i en flaska". Det får sägas att Munck går grundligt till väga, och söker upp gamla lärare - dock har inte någon särskilt vettiga saker att säga om Strunge, utan allt hamnar i vaga antydningar, en försiktighet, som om man fortfarande inte vågar säga värre saker än att han kunde vara arrogant - men då är det som att Munck urskuldar med att det var "Strunge" som var arrogant, inte "Michael", privatpersonen. En liknande dikotomi urskiljs när han i sina skoluppsatser först skriver under sitt första efternamn, som "Michael Jenssen", och då under relativt ordnade former, medan han allt mer tar över sitt andra efternamn, och som "Michael Strunge" skriver mer ohämmat, otyglat och vilt. Senare uppfinner han en mängd fantasifulla pseudonymer och anagram, som det förtjusande "Marcus Hitengel".

Ytliga betraktelser över rockartister som David Bowie och nämnde Curtis får vi också dras med i den här boken, och det är klart att dessa spelade stor - kanske allt för stor - roll i Strunges dikter, att det finns en risk att han aldrig riktigt kunde befria sig från sina förebilder: bland annat därför är hans böcker fruktansvärt ojämna, där det visst finns en knippe riktigt starka dikter, men också ganska mycket som inte känns angeläget. Rimbaud är förstås en annan stor förebild, och det är både hans välsignelse och förbannelse, då dessa galjonsfigurer gett starka impulser till dikterna, samtidigt som de alltså begränsar dem, och sällan tillåter dem att utgöra mer än fotnoter till deras redan skrivna verk. Den vackra boktiteln från 1981 Vi folder drømens faner ud (Vi vecklar ut drömmens fanor) innehåller mycket av Rimbaud - samtidigt ska det inte förnekas att Strunges egna dikter har skickat många potentiella läsare till just Rimbaud och andra, samtidigt som han har fungerat starkt inspirerade för också många svenska poeter, framför allt den tidige Lukas Moodysson.

Kort sagt innehåller Muncks bok för många självklarheter: den som vill veta något substantiellt mer om Strunge har inget här att hämta. Som poet var han som bäst i sina slagordskorta fraser ("Min poesi är en fabrik / som tillverkar både dynamit och karameller"), medan de längre dikterna gärna trots att de innehåller så mycket av visionärt innehåll blir mer statiska än extatiska.