Men golvet har ingen mun, Linus Gårdfeldt
Enligt konsensus ska vi vara snälla och ha överseende med skönlitterära debutanter, men jag undrar om de gjort sig förtjänta av denna ömtåliga behandling, om de är så sköra att de inte tål att sågas mitt itu? Nå! Jag har läst debutanten Linus Gårdfeldt, bosatt i Göteborg, och av ingressen här kunde man lätt få intrycket att här ska följa en sågning, men ack - det bidde bara ett litet yxhugg, i det träd som är omslaget till hans debuterande diktsamling, Men golvet har ingen mun.
Men är det lektörerna som bestämt att debutanterna ska hålla sig så här kortfattat, och spara sina storslagna anspråk till bok nummer tio eller tolv? Medan etablerade författare kan skriva hur långa diktsamlingar som helst, hör Gårdfeldts inledande alster till de kortaste som jag känner till: den innehåller blott 109 rader (med andra ord är den en rad längre än Edgar Allan Poes dikt "The Raven"), och kanske hellre ska kallas för dikt än diktsamling? Åtminstone är den konsekvent skriven, med temat om hur människan förhåller sig till naturen.
Det har gjorts förr, invänder du då ... Jo, Gårdfeltdts hyperkorta dikter kanske inte lyckas tillföra särskilt mycket till just den debatten, men jag kan ändå gilla en del av hans finurliga korta rader, där han bekänner sin trofasthet till fragmentet, till det som inte låter sig sägas med för många ord. När han skriver om att "det är i huvudet det händer" lånar han en tanke från Hugo Claus, det där om att "Endast hjärnan är skyldig".
Jo, Gårdfeldts dikter må säga varken bu eller bä, men vi får ändå en slags diskussion kring förhållandet mellan skogen och huset, du vet det där som inrymmer ett golv, det slags golv som han nämner i dikt(samling)ens titel: men golvet har ingen mun, det vill säga, att golvet lever inte. Jo, det kan jag instämma i, förvisso. Alltså är det i naturen vi borde leva, där vi ska leva - kanske! Snarare i skogen, i trädet, intill sjön.
Dikterna är likriktade. Mest av intresse finner jag i hur Gårdfeldt beskriver hur vi föds in i det vilda, det okända - i släktskap med räven, med rådjuret. Vi har utvecklats från att vara skogsmänniskor till stadsmänniskor, men Gårdfeldt antyder att nästa steg innebär att kliva tillbaka till vår ursprungliga skog, som ett steg i vår anpassning: hur ska vi kunna leva i det som saknar mun? I huset finns inget liv: alltså - tillbaka till naturen, lyder stridsropet, och förbanne mig om jag inte tänker följa det - - -