bernur

Är poesin och lagen absoluta och (o)naturliga motsatser? Går det (inte) att förena dessa polariteter? En sådan tanke verkar ha sysselsatt den besynnerliga poeten Ida Börjel, som genom sin diktsamling Konsumentköplagen: juris lyrik undersöker oanade samband mellan lagspråkets kanslisvenskan och poesins anspråk på skönhet, estetik. Det är spännande, men också lite halvknäppt, även för den som känner Börjel sedan hennes tidigare i sanning egensinniga böcker.

Likheten finns kanske i de exakthetsanspråk som båda disciplinerna svär trohetsed inför, även om hon luckrar upp dessa anspråk här. Det finns en omisskännlig pigghet i Börjels dikter, även när hon ger sig på detta omöjliga projekt. Hur ska man då läsa exakt 200 sidor lagtext? Kanske som ett drama: åtminstone har hon skrivit repliker åt framför allt "Köparen" och "Säljaren", huvudpersonerna i detta drama, även om det ges repliker också åt bland andra "Det 3dje". Fast, som hon också mycket riktigt påpekar, i ett citat av alkemisternas he(m)liga formel, tertium non datur (ungefär, "det tredje ges inte på förhand") ... Jo, all form av köpslående är kanske en slags teater, med färdigskrivna repliker, där konsumenten villigt låter sig luras av säljarens bondfångeri, enbart för att det är så befriande att spendera (pengar!).  

Att köpa innebär inget annat än att köpa drömmar, visar Börjel med sin text, även om det kan tyckas att hon går över ån efter vatten, och slösar med ord för att säga något som är tämligen självklart, eller åtminstone inte hade krävt 99 välmatade paragrafer för att uttryckas. Dock kan sägas, att ibland når hon storartade insikter, exempelvis i "62 d §": "Förståelse är inte en slutpunkt." Ja, det kan jag understryka.

Hennes bok är en subjektivt skriven lagtext. Lagen ska också tolkas, det vet minsta småunge som någonsin har hört en advokat lägga ut texten. Påståendesatser, tyckanden, åsikter, allt forslas fram i Börjels text, där 1600-talssvenskan stundtals infiltrerar nutida (kansli)svenska, utan att någon märkbar skillnad kan skönjas, kanske.

Hon låter säljaren, köparen och varan utgöra en triangel, och Börjels text kan sägas utgöra en version av "varans olidliga lätthet", där hon diskuterar dess efemära kvaliteter, i förhållande till de viktigare komponenterna Säljaren och Köparen. Det finns förvisso någon slags humor i hennes iakttagelser; är det inte så här det känns att vara utlämnad åt språkets godtycke?

Ja: hur i hela friden ska man läsa den här typen av poesi? Spelar det någon roll, förutom för mossiga krrritiker som inte förstår att en diktsamling kan se ut så här också? Modernismen kan tyckas ha åstadkommit åtskilligt för att underlätta receptionen av konst, liksom för alltid (?) ha utrotat de idiotiska (icke-)frågorna "vad är konst?" liksom "vad är poesi?" - men i Sverige tillåts charlataniska krrritiker fortsätta ifrågasätta dikter som inte lyder de diktat Bo Setterlind ställde upp på fyrtiotalet ...

Nåväl: OEI-folket lyckas nog fortsätta att provocera även andra med sina odogmatiskt skrivna böcker, men det måste påpekas att Ida Börjel håller på att inmuta ett helt eget område med sina böcker. Jag dyrkade hennes första bok, men tyckte att den andra, Skåneradio, kunde ha varit lite mer stringent - medan Konsumentköplagen obetingat är en fröjd, hur psykotisk hennes text än kan te sig, för, å andra sidan: nog är det något psykotiskt över alla slags lagar?