bernur

En cyniker skulle påstå att intelligens i vårt moderna samhälle har blivit något av om inte en synd så åtminstone något som mest är till besvär. I sin roman Igelkottens elegans visar den franska författaren Muriel Barbery vad som händer när två på ytan disparata individer uppvisar slående likheter, och vilka konsekvenserna blir när vi tvingas dölja klokheten. Det är sekwa förlag som ger ut boken, och Marianne Öjerskog och Helén Enqvist har delat på översättningsarbetet.

De två protagonisterna verkar i samma hyreshus: den medelålders portvakterskan Renée och tolvåriga Paloma, dotter till en parlamentsledamot till far och en neurotisk spillra till mor. Båda är hyperintelligenta, men döljer sin intelligens av lite skilda orsaker: portvakterskan för att tillåtas verka i det tysta, för att i stillhet observera och på ett lite petimeteraktigt vis tillrättavisa sina i deras ögon oändligt kloka hyresgäster, och dottern för att hon helt enkelt inte vill vara med i samhällsspelet, framför allt i skolan (som hon dock bevistar sporadiskt) - på sin trettonårsdag ämnar hon begå självmord.

En portvakt ska vara lite blåst, resonerar Renée, och därför uppfyller hon mer än gärna schablonbilden. Likt en Montaigne har hon på något sätt dragit sig tillbaka, och från sin skyddade position filosoferar hon, och lever i tanken ut eleganta essäer om konst, musik, litteratur, filosofi, språkvetenskap. Den lite mer förslagne Palomas bidrag i boken är hennes filosofiska texter, som hon skriver ned i förtvivlan inför den oförstående omvärlden, allra mest representerad av hennes egen familj.

Paloma är skrämmande brådmogen, och man kan förstå varför hon måste dölja sin intelligens: hela hennes verksamhet blir ett upproriskt skri mot djävligheterna i världen, som hon maktlös står inför. Hon kan erinra om Juli Zehs "nihilismens barnbarn" från Leklust, de som har genomskådat också cynismen. När föräldrarna beklagar sig att hon gömmer sig blir hennes svar: "jag isolerar mig där man inte finner mig".

Och Renées överlägsenhet kan förstås som ett maktspel, som hon driver mot sina intet ont anande underlägsna kombattanter. De blir ett lätt byte för hennes dräpande uppgörelser av deras felsägningar och missförstånd, och det finns en stor portion komik i hur hon från sitt perspektiv visar att allt verkligen inte är som det förefaller. Det finns självklart en lärdom i att vi ska lära oss att se bortom schablonerna - samtidigt som vi får veta vikten av infintivmärket, med mera om grammatikens skönhet.

Båda är självlärda, båda snuddar vid galenskap, men det finns också något farligt i deras respektive hållning - inte minst visar det sig för Renée när en ny hyresgäst, en japan, direkt synar hennes bluff (i sin oförsiktighet har hon citerat Tolstoj, och det gör man inte ostraffat!). Dock skulle jag inte vilja säga att de är ofelbara - Renée läser lika gärna Mankell som Tolstoj, och Paloma lyssnar på Dire Straits.  

Och Palomas syster Colombe skriver en magisteruppsats om Wilhelm av Ockham, vars teori om tingen antingen ingår i naturgivna gemenskapsgrupperingar eller är offer för människors systematisering och klåfingriga klassificering, att det är vi som skapar samhörigheten med språkliga medel, som Ockham menade, och att tingen därmed är (en)skilda - men Burbery verkar bestrida hans bärande tes: ingen sak människa är en ö ...

Det här är en omtumlande vacker och nästan bländande bok - givetvis innehåller den intelligenta saker (Burbery är tidigare lärare i filosofi, och hon utnyttjar sina kunskaper till fullo). Det är också en rolig bok, en spännande bok, och inte alls förutsägbar, trots att hon låser in sina figurer i ganska snäva roller. Den fungerar utmärkt i sin skickligt komponerade form, där referenser till opera elegant visar hur själva livet imiterar konsten (operan) oftare än tvärtom, precis som Oscar Wilde brukade hävda, för lika mycket som roman är det här en opera. Men det är också något av poängen med boken: stor intelligens må vara avundsvärt, men det är inte enbart förenat med nöje.