bernur

Allt är riggat på förhand

Det givna motargumentet när någon vill hävda att verkligheten kanske bara är ett sken, en dröm eller inbillning, är att gå och stöta tån mot närmsta stolsben så får vi se hur inbillad smärtan är. Jag vill inte nonchalera den fysiska smärta ishockeyspelaren Johan Davidsson har upplevt under SM-finalserien mot Färjestad - den har säkert varit påtaglig och kännbar - men trots det vill jag i Baudrillards anda hävda att SM-finalen 2009 mellan Färjestad och HV 71 inte har ägt rum - även om en segrare korades i kväll.

Nu kommer tusentals människor att samlas på ett torg i Karlstad för att hylla sina hjältar, iförda guldhjälmarna, som en illustration till att allt obligatoriskt också är förutsägbart. Lika förutsägbara är jublet efter slutsignalen, skriken i omklädningsrummet efteråt, de dionysiska vrålen i champagne och öl. Den förutsägbara glädjen är ingen riktig glädje, och det finns inga spontana inslag i hur idrottsliga framgångar firas.

Eller, framgångar överhuvudtaget. Nu förväntas alla som vinner något slags pris bjuda på eufori på beställning, och om denna glädjeyttring uteblir är vi snabba att påpeka att vi har att göra med en sur typ som minsann inte bjuder på sig själv. I takt med att dessa pris - dessa diplom, medaljer, plaketter - har ersatt all sansad och avvägd bedömning av konst, film, teater, litteratur och musik, ställs högre krav på dess utövare. Det har blivit ett mönster, en färdig mall att infria: den som vinner måste spela spelet, måste uppfylla medias kriterier på hur en vinnare ska uppföra sig. Och det är just ett spel, ett uppträdande.  

På 90-talet hävdade den franske filosofen Jean Baudrillard att gulfkriget, det första mellan Irak och Amerika, inte hade ägt rum, utan var en iscensättning av media. Efter att ha följt finalserien mellan de skenbara segrarna Färjestad och de skenbara förlorarna HV 71 kan jag hävda att det endast är en bluff från media som jag med stigande sorgsen bestörtning har bevittnat. Det kan säkert trösta HV-fans, som gråter vad de inbillar sig är äkta tårar över den nesliga så kallade förlusten. HV 71 har vunnit SM-bucklan tre gånger tidigare, och de kommer att göra det igen, så länge media så tillåter, och då kommer västra torget i Jönköping återigen att fyllas av (samma) människor som kommer att applådera sina hjältar, med nyfunnen entusiasm och vad de tror är äkta glädje.

Att följa ett lag är en irrationell syssla. På ett intellektuellt plan kan jag förstå och acceptera att det är bra för min kommun och i förlängningen för mig själv om stadens lag når idrottsliga framgångar - så jag borde hoppas på HV 71. Men vad innebär det då att "hålla på" ett lag? För många fans har det blivit en fråga om liv och död; en spelare som byter klubb kan utsättas för mordhot, samtidigt som klubbarna i sann cynisk kapitalistisk anda köper upp allt som går att köpa för pengar - något som torde orsaka schizofreni hos fansen, som inte vet vilket ben de ska stå på, när forna hatobjekt ikläder sig lagtröjan, och som dessutom tvingas hoppas att deras spelare ska utföra sitt jobb på isen på ett klanderfritt sätt, men samtidigt får de inte spela för bra, för då blir de uppköpta av de ännu rikare klubbarna i NHL, och då kan de vara förlorade för tiotalet år framåt ... 

Media har förstärkt ett redan bombastiskt intresse för en bombastisk idrott. Genom att underblåsa idrotten som fenomen har de skapat en monstruositet. Hela deras bevakning är överdriven: kvällstidningarna låter flera olika skribenter både yttra felaktiga profetior inför matcherna och lika många skribenter skriva eftertankens kranka blekheter efter matcherna, samt uppfinna begrepp som "silly season" för att berättiga sitt skrivande när säsongen ligger i träda, och på tv-kanalerna som gladeligen sänder matcherna yttrar slipsklädda män skenbara djupsinnigheter långt innan matchen börjat, under matchen, i periodpauserna, och långt långt efter att den feta damen har sjungit.

Att allting är iscensatt teater förstärks av tv-kommentarernas repliker, som redan föreligger färdigskrivna: det är slående att vid varje finalmatch yttras repliken "nu blir nästa mål viktigt" exakt lika gånger som Nora säger "det vidunderliga" i Ibsens Ett dockhem, och lika många gånger som en reporter frågar "hur känns det?" säger Indras dotter att "det är synd om människorna" i Strindbergs Ett drömspel. Vore det inte för förutsägbart, skulle jag här travestera teaterkritikerns ord från premiären av Becketts En attendant Godot: "ingenting händer - tre gånger".

Ishockeyn i sig, som inte äger någon giltighet eller uträttar något för mänskligheten, tillåts breda ut sig och avhandlas med ett sådant intresse att man inte kan låta bli att fundera på vilken eftervärldens dom kommer att bli. Ja, det är ett skådespel - kan tyckas. Men också det är vad Baudrillard skulle ha kallat simulacrum: vi bevittnar något som inte händer på riktigt, något som endast inträffar i vår fantasi, i vår föreställning. Media har duperat oss, och vi beter oss lika känslolöst som figurerna i Platons liknelse om grottan, där vi skådar skuggor som vi inbillar oss gestaltar något reellt.

Jag uppmanar därför HV-fansen att torka sina tårar, och Färjestads fans att sluta vifta med sina flaggor: det är falska känslor, inget som har något som helst att göra med den riktiga världen. Jag missunnar ingen att titta på ishockey - när allt kommer omkring, jag gör det själv - men att jubla åt lagets framgångar eller älta dess misslyckanden, det är lika meningslöst som att tycka synd om de bovar Bamse bollar med i den tecknade serien.