God´s Own Country, Ross Raisin
På Yorkshirehedarna strövar nittonårige Sam Mardyke, en yngling med hopplösa utsikter, som blivit utsparkad från skolan på grund av (möjligen) felaktiga anklagelser om våldtäkt, och när några Londonbor flyttar in i ett hus i närheten börjar han spionera på dem, eftersom han blir ohjälpligt intagen av den femtonåriga dottern Jo(sephine). Sam är huvudpersonen och berättaren i Ross Raisins fenomenalt begåvade debutroman God´s Own Country, en vild otyglad berättelse som skapar orimliga förhoppningar och ändå lyckas hålla vad den lovar, alltmedan läsaren med närapå misstrogna ögon fortsätter läsa, vända bladen i en febril känsla av att vara fullständigt lojal mot författaren, det där som inträffar bara när man läser något som man vet är på riktigt, när man följer ett skeende som betyder något också för dess författare.
Alltså: Sam och Jo, ett osannolikt par - nästan för osannolikt, ska det visa sig. Sam är allra mest ett godtroget barn, som aldrig vet sitt eget bästa, som lättlurad drivs ut mot hedarna, som trots att de är ogästvänliga och kusliga ändå aldrig kan skada honom lika mycket som människors ondskefullt (kanske) felaktigt dragna slutsatser. Den karga och djävliga naturen blir hans hem, och är i alla fall något som inte stöter bort honom.
Hans dialekt när han berättar sin illavarslande historia är full av dråpligheter och en slags robust humor - men det är en humor som vetter mot förtvivlan, när hans oskuldsfullhet aldrig tillåter honom att någonsin misstänka att han ibland är på väg åt fel håll, att hans moraliska kompass ibland sätts ur spel. Därför lever han helst på heden, och det är endast i nödfall han tar traktorn in till stan för att dricka sin pint. Fadern är butter, modern mest olycklig och besviken.
I hans oroliga huvud utspelar sig förloppet, och alltihop är skildrat vagt drömartat, och det är en oroande värld - det olycksbådande förstärks hela tiden, alltifrån hans uppenbara stalkertendenser när han slår sina lovar kring Jo, till när hon skolkar från skolan för att vara med Sam i smyg; de tillbringar mer tid med varandra, men vad som sker på riktigt och vad som endast är Sams fantasier är höljt i dunkel oklarhet: han är inte den mest pålitliga berättaren, utan använder fantasier och drömmar, förhoppningar, som om verkligheten är något som inte kan (in)fångas. Allt filtreras genom hans barnsliga blick, där han fortsätter att tro andra om gott, trots att motsatsen bevisas gång på gång.
Det är i detaljerna som den här tillvaron blir så övertygande - hur fårskötseln beskrivs så ingående men alltid med den där typiskt lantliga attityden att det inte är något märkvärdigt, eller hur modern avstår från att rusa in på Sams rum, utan knackar först för att inte överraska honom i färd med något djävulstyg, eller hur han i sin försiktighet väger för och emot innan han säger eller gör något, men att det inte hjälper, då han är så dåligt rustad för att klara sig mot omvärldens grymhet. Han är en protagonist som har mycket gemensamt med Flannery O´Connors obetalbart naive romanhjälte Hazel Motes, minus dennes besatthet av religionen.
Med stor misstro mot stadsbor och alla inkräktare, plundrare och utnyttjare, blir Sam ett levande porträtt av den oskyldigt anklagade - den borne syndabocken vars brott nästan eller endast ligger i misstanken. Till en början kan tyckas att de två tonåringarna blir urtypen av två oönskade och oälskade som tyr sig till varandra, men romanen hinner vrida på det perspektivet. Det är ett skickligt balansnummer av Raisin, där hans lojalitet mot sin protagonist delas av min lojalitet mot honom som författare: hans bok uttalar skrämmande saker om människans natur, men det mest imponerande är kanske hur han lyckas skapa en fiktiv karaktär som är fullkomligt levandegjord, totalt gripbar i sin förvirring och olycksaliga bristande förmåga att hantera världens snaror.