bernur

Förlaget Vertigo har botaniserat friskt bland allsköns undanskymda alster i litteraturhistorien, och vaskat fram subversiva godbitar; nu har turen kommit till den franske romantikern Alfred de Mussets Gambiani, som är en dunkelskönt skriven roman som i främst dialogform behandlar hur den unga Fanny möter tribaden Gambiani, alltmedan den något mer passive unge mannen Alcide mestadels betraktar i bakgrunden, även om han också kan visa sig behjälplig.

Romanen utgavs 1833, men författarskapet har alltid ifrågasatts, och är väl fortfarande i viss mån betvivlat, även om C-M Edenborg i sitt sedvanligt entusiastiska efterord har några goda argument för att Musset torde vara främst på The Who to Blame-list. Hans översättning utgår från en "underjordisk" svensk utgåva från 1930-talet, här något moderniserad. Dock har illustrationerna från originalutgåvan 1833 behållits, vilket onekligen blir en pikant beståndsdel.

Det finns även inslag av den gotiska skräckromanen här, med några knippen demoni, och Musset visar eftertryckligt att gotik rimmar med erotik. Romantikens författare behandlade erotiken som något upphöjt, och även om Edenborg bland annat nämner Almqvists Murnis som ett undantag från denna konvention, skulle jag vilja hävda att det är Beckfords grymma roman om kalifen Vathek som Gambiani har mest gemensamt med, och att protagonisten Gamiani jämförs med Tintomara känns lite onödigt ändå, även om hon är skapad med Mussets älskarinna, den kända androgyna författaren George Sand (egentligen Amantine Aurore Lucile Dupin) som förebild.

Romantikerna visste hur man skulle utnyttja extasens skrift: för dem var känslorna inget rumsrent som (be)höll händerna på täcket, utan här viner hyperbolerna - och exakt så ska känslorna (be)skrivas, eftersom de till sin natur är vilseledande. Här är själva nyckelformeln formulerad så här koncist: "Förståndet förintades." Liksom Siouxsie and the Banshees gjorde i sin låt "Melt" blir smältandet en sexuell metafor för Musset. Även här är döden, den bekanta lilla döden, flitigt apostroferad, liksom närheten till galenskapen, där Alcides upplevelser gränsar till visionära syner.

När det annars är vanligt att tala om hur människan blir djur, får vi här på ett ganska roande sätt se hur djuret (en apa) blir människa, och som om det inte vore nog är också en hund och en åsna beredvilliga att genomgå metamorfosen till mänskliga sysslor. Musset skriver skickligt och poetiskt, och den befarade monotonin lyser med sin ordspråkliga frånvaro, i denna piggt skrivna volym.