bernur

”Det finns tankeområden som man inte beträder ostraffat.”

Det är en helt ny definition av begreppet roman som den tyska författaren Juli Zeh håller på att formulera, där hon skriver djärvt nyskapande samtidigt som hon sneglar med ett halvt nostalgiskt öga mot 1800-talets ärketraditionella roman, och utifrån detta dubbla perspektiv utvinner hon en legering som är fullständigt briljant: goda exempel på hur givande den här tekniken är fanns det i framför allt Leklust, och nu kommer på Weyler, i översättning av Christine Bredenkamp, hennes existentiella kriminalhistoria Fritt fall, och det finns ingen anledning att betvivla eller ifrågasätta att det här är ett av 2000-talets viktigaste författarskap.

En halvgenialisk fysiker, Sebastian, får sin son kidnappad, med en delikat uppgift som lösensumma i stället för den klichéartade pengasumman, och han blir osams med sin kompis, den helgenialiske fysikern Oskar, och två poliskommissarier sätts på detta fall: en döende manlig sådan (under namnet Schilf, därav den tyska originaltiteln Schilf), och en kvinnlig, som lyder under in inverterad intuitions lagar – överhuvudtaget styrs hela händelseförloppet av diverse lagar – både fysiska och metafysiska, hur mycket figurerna än förnekar slumpens inblandning i skeendet. När sonen kidnappas skruvas spänningen åt – men inte tillräckligt, ska det visa sig, för Zeh har åtskilligt att plocka fram av skräck – just när man som läsare sitter där och tycker att det är lika skakande som i någon av Hitchcocks filmer får vi se kommissarie Schilf titta på Vertigo.

Idén om den dubbla verkligheten har hon lånat från Orwells 1984, och hon visar med ackuratess teorins gällande gångbarhet. Det är de farliga tankarnas sfär som hon äntrar med sitt skrivande, sitt utforskande skrivande, i romaner som är sublimt oroväckande, och skrivna med så mycket intelligens att de riskerar att bågna av all teoribyggnad – men hon lyckas ändå smeka fram sin intrig mot spänning och skriver romanen som en filosofisk page turner. Vem annars kan ni föreställa er skriva så här intelligent prosa:

”Sannolikheten att ett universum skulle uppstå med dessa kända villkor hade i bigbangögonblicket legat på tio upphöjt till minus femtionio. Därmed var jordens existens precis lika osannolik som försöket att ha sex rätt på lotto nio gånger i rad. Stokastiskt sett skulle mänskligheten kunna gälla som icke befintlig. Människorna skulle enligt reglerna tillintetgöras av deras tillvaros osannolikhet”.  

De parallella händelseplan som här introduceras låter fysiken sättas ur spel, där sinnena driver gäck med stackars Sebastian, och hans tillvaro rämnar (fritt fall nummer ett) när sonen kidnappas, och kommissarie Schilf sätts på fallet, och han i sin tur har fått en dödsdom (fritt fall nummer två). Katastrofen ligger inte i dunsen, utan i själva fallandet, rörelsen vidare nedåt och vissheten att du bara kommer att fortsätta falla, i en ”den fallandes väntan på ett nedslag som inte kommer”. På olika sätt gestaltas hur verkligheten spricker, hur tillvaron ohjälpligt går sönder.   

Det finns liksom hos Nabokov en utsökt distans till det skildrade: av den ryske häxmästaren har hon också lärt sig vikten av att smeka (de gudomliga) detaljerna, och därmed blir skildringen alltid äventyrsfylld och helt oförutsägbar (och nog lånar hennes återkommande lepidopterolog drag från Nabokov). Men det finns lika givna paralleller till de parallella världar som Borges trollade fram i sin förtrollade berättelse ”Trädgården med gångar som förgrenar sig”, med en lika intrikat presenterad mordgåta som i den här romanen. Fritt fall kan ses som ett långt ljuvligt appendix till Borges berättelse, men också som två romaner i en: en som utspelar sig på ett realistiskt plan, i den igenkännbara verkligheten, och en som utspelar sig i det fantastiskas rike, i den osäkra(de) kanske-världen. 

Fantasin är Zehs ledstjärna, och hon har ett helt originellt bildspråk, där hon vränger till meningarna utan att någonsin förvränga dem eller söka effekter för sakens skull, och det oförutsägbara presenteras utan att någonsin kännas sökt eller spekulativt. Med förfarna händer skapas grundliga förutsättningar för berättelsens sidospår att tålmodigt veckla ut sig inför läsarens häpna blick.

Tematik som känns igen från Leklust är hur ansvaret inte kan frikopplas från våra handlingar, här illustrerat med bifiguren mördaren som påstår sig vara från framtiden, och att tidsresenärer inte alls har möjlighet att påverka händelseutgången, så att hans offer i den skenbara nutiden lever och frodas i det vi kallar för framtiden: tänk att denna undanflykt inte utnyttjats tidigare? Som olycksfåglar återvänder ständiga fågelreferenser, inte bara i den envetna papegojan som kanske heter Agfa (eller Kodak), som med sitt varnande ”Se upp” tilltalar kommissarie Schilf.      

Det är cynismen och misantropin som bildar grundackordet i den här romanen. Juli Zeh har en isande obehaglig förmåga att sniffa till sig de farliga sanningarna om vår beskaffenhet, om vår utsatta position i världen. Men mest imponerande är hennes insiktsfulla iakttagelser, hennes genomskådande blick – hur du litar på hennes omdöme även när hon påstår de mest hårresande saker om mänskligt beteende; hon har helt enkelt rätt, även när hon med sitt maliciösa leende yttrar det som är lite för mardrömslikt för att du ska ta till dig det med bekvämlighetens flin på läpparna.

”Alla vägar bär mot insikten, och ingen bär tillbaka!”