bernur

På Ebba Gröns första skiva "We´re Only In It For The Drugs" är det "Stortån" som spelar gitarr och sjunger, enligt konvolutet, och jag läser i dag om Ernst Brunners tankar inför döden: "Det ska bli jävligt skönt att försvinna från jorden. Om 30 år har jag fått nog och då ska det bli jävligt skönt att försvinna... upptäcka extasen i stortån." Själv fick jag ett besynnerligt återfall i min onda stortå i går, den som jag bröt i höstas, och som sedan dess plågat mig i oregelbundna omgångar - med utebliven extas! Min kollega J berättar om sin man, som bröt ett finger, och hur läkarna "karvade i hans skelett" (det var allt jag hörde innan jag vit i ansiktet föll ihop i soffan) ... Det tråkigaste med att ha ont på ett så otrevligt ställe som stortån är att så gott som all sympati saknas: medan kollegan P som har skurit sig i ett finger har ett prydligt bandage som får alla att förstå att här är det någon som vi ska tycka synd om, är det enda jag får höra att jag ska gå till doktorn (!), eller köpa nya skor ... Enligt andra är det nödvändigt för balansens skull att man har sin stortå intakt - men vad ska då hända? Ska jag vakna upp som travestin på en gogolsk novellkaraktär med saknad stortå - - -