Ett svar i 24 skärvor, Nina Burton
Nina Burton hör till de sparsamt publicerande poeterna: efter debuten med Bakom den gröna dörren 1987 har hon endast publicerat en diktsamling, fram till nu, då hon ger ut Ett svar i 24 skärvor, som fortsätter den anspråkslösa men samtidigt filosofiska undersökning hon inledde då på 80-talet.
Dygnet har 24 timmar, som bekant, och det är en litotes att påstå att Burtons huvudsakliga ämne är tiden: hennes nya samling innehåller också 24 dikter, som blygsamt placeras under titlar i gemen skrift, medan dikterna i sig är öppna mot sin betraktare, uppsåtligt kommunikativa. Men det finns också 24 rutor i varje sekund på film, och detta syfte antyds också av Burton, medan hon inte explicit utreder hur litteraturens västerländska ursprung också använde talet 24, där Homeros låter sina verk Iliaden och Odysséen vardera innehålla 24 sånger.
Tematiskt skriver hon konsekvent, och även omslaget knyter an till Bakom den gröna dörren, där Birgitta Emilssons kollage skickligt gestaltade spännvidden, för denna gång används målningen "Räddningsplankan", av Gunvor Nisbeth, och också den pekar fram mot inslag i Burtons dikter, med teman som förhåller sig till varandra på skenbart ologiska sätt. På omslagets innerflik återfinns diktsamlingens första dikt, över ett uppslag på två sidor, där 24 ord har brutits ut (till 24 skärvor) och hamnat på höger sida: det visar sig att just dessa 24 ord utgör dikttitlarna, vilket onekligen är en suggestiv tanke, att vi har ett slags facit i den första dikten, som givetvis heter "svaret" ...
Man kan följa hur skapelsen splittras i skärvor, när man läser Burtons dikter. Även i sin förra diktsamling arbetade hon med negationer, med De röda minustalen, och det är spännande med hennes på en gång blygsamma anspråksfullhet, när hon skriver om ett stort 'kanske' som råder över våra liv: "ett enda verb: / Att vara till // Och ändå frågar mina ord: / Till vad?" Det är en slags kungsfråga hon lägger fram, där hon spekulerar fruktbart om bristen, om frånvaron. Kan vi - ska vi - nöja oss med det lilla? Hon vänder sig ibland till Gud, eller en Gud, men svaret blir alltid skärvor, trasigheter.
Men det är framför allt hennes förhållande till tiden som väcker intressanta frågor, hur hon behandlar tiden som någon som kommer med nya ränker, tusen lister för att bjuda henne en tillvaro som ett litet frö, som poeten skriver. I dikten är det hög tid, alltid (all) tid. Ett stillsamt vemod stänks försiktigt över dikterna: det är tvivlet som är ledordet, ifrågasättandet. Beklagligt nog skrymmer några fåtal uppenbara markörer (Brügge, "Den gröna ön"), för annars skulle anonymiteten vara total, och tillåta dikterna att befinna sig i sin egna sfär.