bernur

Ett (för)slag: Stefan Edberg skriver tennis som Elise Ingvarsson spelar poesi.

När eleverna frågar vilka språk jag kan måste jag alltid tänka efter en längre stund, och även om jag genant nog stannar vid två, eller snarare ett och ett halvt, har jag utelämnat svenskan, ett språk som jag känner blir allt mer svårgripbart, och svårhanterbart, ju mer jag arbetar med det: det är som att det undflyr hela tiden, håller sig undan, vägrar låta sig befattas med mina territoriella anspråk; varje gång jag känner att jag behärskar svenskan är det något i den som gäckar och skrattande visar mig ryggen - i ett bedrägligt förhållande blir det skenbart mest hemtama det mest främmande, det svåraste av allt. Poeten Elise Ingvarsson låter frasen "jag hatar språket" fungera som utgångspunkt - och en poet kan ha sämre modeller för sin poetik. Vi hatar det vi inte begriper, och det egna språket går inte att begripa. Det är hatet som gör att vi fortsätter, vi som dagligen sätter våra klor i språket - eller om det (mer troligt) är tvärtom.

Omslaget till Ingvarssons nya diktsamling Ett förslag visar postsorterare från en mycket svunnen tid: allvarsamma för att inte säga direkt förmätna män som ser rakt in i kameran med högdragna blickar, som om de blivit störda i en syssla som vi ovärdiga inte har någonting alls med att göra. Och hon utgår från en briljant idé, med allt prasslande som kan inrymmas i breven, där hon låter breven bli betydelsebärande och medskapande i hennes poetiska värld, som utspelar sig mellan Allt (som finns) och Intet (som finns). I hennes tredelade bok får breven sorteras in under första delen, medan den andra heter "ATT TRO", och den sista heter "SLUT".

Bland annat, och anmärkningsvärt, arbetar Ingvarsson med versalerna, som får hennes uttänkta meningar att stanna upp i sitt flöde; vi kan tycka vad vi vill om det intetsägande uttrycket att "språket flyter" - här har Språket snarare Stelnat. I sin form (Form), kommer inte ur fläcken/Och läsningen hackar. blir störd. Avbruten. i en avig Rytm. Det är en maskinell rytm, men ofta kommer det grus i hennes maskineri, som om hon vill undersöka vad som händer då tempot både växlas och sackas och bryts - när hon skriver en litteratur som hackar, som hindras, hålls igen.

Hon vet också när hon ska sätta punkt. Men hennes språk beter sig irrationellt, ologiskt, obekvämt i alla situationer. Det är ett språk som saknar lättigenkännliga markörer: snarare försöker hon skriva som man tänker - där det är andra principer är de grammatiska som styr, och hon nöjer sig inte med inledande versal ibland, utan hela syntaxen är skum och oförutsägbar. Det finns här en språkets konstruerade debris, ett surr som ljudar eller ljudas, en tämligen mångordig och svårforcerad ljudkuliss, där hon arbetar med prat som närmar sig babblet, likväl som att hon låter psykoanalysens lingo infiltrera dikterna (exempelvis Kristevas suggestiva term, kungsordet 'Abjektet').    

Vad hon också gör är att skriva fram ett I´m not [t]here-meddelande, ungefär som i Todd Haynes film om Bob Dylan, typ poeten som skriver sitt "Kilroy was [not] here!" Den försvunna författaren, alltså. Och Bob Dylan nämns också, och rentav citeras, från den fantastiska låten "Spirit on the Water". Ja - ord om bristen, om den kontingens som vi inte törs beträda, i bävan för att svaret ska eka mot vår egen brist, i en slags parodi på kommunikation: någon som inte har något att säga säger något till någon som inte har något att höra etc etc.  

Det är de viktiga frågorna hon vågar ställa, till exempel denna: vad är förtvivlan? En av de mest tabubelagda frågorna i vårt samhälle, den som politiker aldrig vågar befatta sig med. Med några sutbila och udda dubbleringar blir effekten oroande: "är allt Allt?" och "är tomt Tomt?" Det är en poesi som befinner sig mittemellan Olle Ljungström och Sonja Åkesson.

Jag läser med stor behållning Ingvarssons spontana och uppstudsiga ord, som verkar vara skrivna på ett slags uppstuds, eller om hon rentav är en poesins motsvarighet till tennisens Stefan Edberg, vars volleybaserade tennis var så avvikande när alla andra i det svenska tennisundret var trägna baslinjespelare (ungefär som förhållandet i den svenska poesin: för varje attackerande Edberg finns det femtioelva baslinjespelande Wilandrar): medan baslinjespelarna kräver dig på ditt tålamod, är volleyspelarna - dit Ingvarsson kan sorteras - beroende av att du returnerar deras hårda och oförutsedda slag, om du vill spela med dem.