bernur

*

det är dina bilder framför dig,
projicerade på den vita ytan,
hur mycket du än gnuggar dina ögon,
blinkar bort drömtårarna -
de syns ändå, i dina ögon,
och kommer att (fortsätta) synas:
det har aldrig funnits någon återvändo,
tiden har alltid varit någon annanstans,
så när du med disträ blick ber,
ber om nåd eller försummelse -
då vänder det sitt ansikte mot dig
("äntligen!") - - -
och fasan ler med hela munnen nu!