bernur

Den amerikanska sångaren Jim Morrison dog i ett badkar i Paris 1971, eller möjligen att han dog på en nattklubb och sedan forslades till badkaret, uppenbarligen i sviterna efter en överdos. Först spelade han in en herrans massa skivor med The Doors, ett band som var som bäst på debuten 1967 och bara lite sämre på uppföljaren "Strange Days" senare samma år, medan de följande skivorna blev sämre och sämre, med en uppenbar talang som förslösades och gick allt mer vilse. Jo, och så gav han ut några diktsamlingar, men om det går att hitta någon slags poesi i sångtexterna tycker jag att dikterna är platta och effektsökande i övermått - varför det är lite synd att förlaget Bakhåll ger ut samlingsvolymen The American Night i svensk översättning, som Den amerikanska natten, i ordagrann översättning av Måns Vinberg (en bra och texttrogen översättning, kan jag säga, eftersom jag - olyckligtvis - har läst originalet för många år sedan, en text som förresten också ingår i denna volym).

Jo, jag hade nog en (kortvarig) period när jag diggade The Doors, och kanske ännu mer Jim Morrison: det är väl som Fredrik Strage har sagt, att alla västerländska män någon gång under sin levnad tycker att Led Zeppelin är världens bästa band, och att detta obligatorium nästan också inrymmer The Doors. Men jag tycker nu att dessa texter, dessa på många plan bristfälliga och otillräckliga dikter, inte håller måttet: Morrisons poetiska snille når knappt upp till en Olle Ljungströms knäskål, och det kan ingen översättning i världen råda bot på.

Vad Morrison skulle ha behövt är en sträng redaktör av Ezra Pounds mått: någon som hade kunnat lära honom att vara mer kritisk, för vad vi får här är en massa dagboksaktiga blahablaha-skrivelser, och när det ologiska och irrationella går som mest på tomgång halkar han in på sitt förutsägbara obscenitetsspår eller skriker fram ett yrvaket utropstecken eller slänger in en leopardkvinna eller påminner läsaren eller sig själv om att han är "Ödlekungen", minsann, som för att framkalla en halv zoologisk trädgård... Ju mer han bränner fram sina visioner suckar jag och himlar med ögonen, och tänker att bättre anti-drogpropaganda finns knappast: för de droger som genererar så här dålig poesi borde det inte finnas någon marknad.

Som poet är Morrison en hopplös återvändsgränd, en fullkomligt steril poet, och jag kan bara hoppas att så få som möjligt hittar fram till denna avart till bok: till exempel är det biblioteksexemplar jag lånade spårlöst försvunnet, och om det kan avhålla ett dussin aspirerande poeter från att hitta den på hyllan Hce.O3 betalar jag gladeligen de hundralappar som det kostar i böter.