bernur

Så här i efterhand är det svårt att underskatta hur betydelsefull Lukas Moodyssons debutfilm Fucking Åmål har varit för att återupprätta svensk 90-talsfilms skamfilade anseende, eller hur inflytelserik den har varit för 00-talets svenska filmer, som tvingats förhålla sig till den här regissören på samma sätt som tidigare generationer tvingades verka i skuggan av den store Bergman. Men på något sätt är det som att Moodyssons filmer har blivit allt sämre, allt mer tillkrånglade och tillkämpat svåra i takt med att hans tematik har förenklats och alla nyanser har skalats bort till förmån för en svartvit världsbild.

Passande nog är sidorna i den bok som av Atriums förlag i Umeå ges ut till den tre år gamla filmen Container svarta och vita: det är helt enkelt manuset till denna experimentella (och svåra) film, ackompanjerat av lite stillbilder och material från den kringresande konstutställningen. Jag måste erkänna att jag aldrig såg Container när det begav sig: på något sätt tappade jag tålamodet för Moodysson redan med Tillsammans, och blev mest förbannad på den överskattade Lilja 4-Ever (filmer som diggas av politiker är sällan bra), och bara förvirrad och besviken på Ett hål i mitt hjärta, men jag kan rapportera att manuset till den här filmen är av samma slag som de två långdikter Moodysson gett ut under 00-talet, Vad gör jag här och Apo kryp hos (både Paris Hilton och Paul Celan medverkar i den sistnämnda boken, liksom i Container).

Ganska förutsägbart: här fortsätter den civilisationskritiska monologen, men det känns som att Moodysson snart borde ha fått sagt den han ville säga - det är ett stampande, och hans argumentation är som sagt onyanserad, och når inte särskilt långt eller djupt. Det är schematiskt och förenklat, där ondskan och godheten bygger vattentäta skott mellan varandra.

Jag blir inte klok på handlingen i filmen/boken. En kvinna fångad i en mans kropp, som det så vackert heter, kanske (eller om det är tvärtom), en tjockis som inbillar sig att han är en snygg lyxprostituerad, besatt av en död porrfilmsstjärna (Moodysson skrev en gång i tiden i filmtidskriften Chaplin en hyllning till Traci Lords). Kroppsfånge. Slaveriet. Skräpet. Skräpkändisar, skräpkultur. Ja, Lukas Moodysson, vi har fattat.

Igenkänningen, klaustrofobin. Att leva i Helvetet, eller om det bara är en mardröm (eller tvärtom, vad är det värsta: Helvetet eller mardrömmen? - vad är skillnaden?). Den existentiella främlingskänslan, ja. Men det är så tjatigt, och jag vet inte hur länge jag ska ha tålamod med den här begåvningen som går till spillo, poeten som kunde skriva så levande och frigörande (ibland - som poet är hans lägstanivå pinsam, som om han inte kan låta bli det pinsamma), om hans allmosor ska vara så här njugga hela tiden.