bernur

"Ett nej inför detta som som inte borde vara, ett ja till allt som ändå måste vara."

Nikanor Teratologen håller på att bli svensk litteraturs stora outsider, stora särling: kommer han då någonsin att bli insläppt i den kanoniserade gemenskapen, enligt den princip som tidigare rått, att den råaste och mest perifera litteraturen obligatoriskt blir den mest centrala med tiden? För hittills har syllogismen bestämt det just så, att premiss 1 är att den mest skandaliserade författaren så småningom blir den mest accepterade, och premiss 2 är att Teratologen nu är den mest skandaliserade författaren, och slutsatsen kan inte bli någon annan.

Här är det ännu en onådig lunta av det tunnare slaget från Teratologens besudlande hand: Att hata allt mänskligt liv är en historisk roman, som berättar om Alexander Cunninghams möte med den pura ondskan, gestaltad som en monstruös varelse i en kittel, i det brittiska kolonialt styrda Indien på 1800-talet - en uppdaterad Mörkrets hjärta, som berättar åtskilligt om västerlandets dåliga samvete (Conrads kortroman tillhör en av de urkunder som citeras, liksom de förväntade Nietzsche- och Cormac McCarthy-citaten).

Som vanligt skriver Teratologen i ohygglighetens poetik, eller skändlighetens metodik, när hans skrift når höjd- eller lågpunkter i beskrivningarna av det (o)mänskliga beteendet, i skildringarna av "vällustlidandets oanade möjligheter". Det är en extrem stil som han utnyttjar, där han låter oförenliga substantiv kollidera, legerade och sammansmälta i en inte oäven brygd, där resultatet blir en tämligen explosiv prosa.

Det tål att påminna om kritikernas initiala beundran inför denna mäktigt skrivna litteratur, när debuten Äldreomsorgen i Övre Kågedalen orsakade den berömda stormen i ett urinrör vid sin utgivning i augusti 1992: snabbt förbyttes lovorden till avsky, och tydliga avståndstaganden, ungefär som hundra år tidigare Carl David af Wirsén varnade läsekretsen för de farliga Strindberg och Söderberg, litteratur som var alldeles för hemsk för läsekretsen ... Att Teratologen förpassats från stora Norstedts till det mindre Vertigo och nu till det ännu mindre h:ströms är troligen bara av godo, eftersom han då tillåts verka i det tysta, i det nästan bokstavligt underjordiska: hade en titel som Att hata allt mänskligt liv getts ut på ett större förlag skulle Sverige få sin egen Houellebecq, och i längden tror jag att Teratologen mår bra av att fortsätta skriva sina subversiteter i den berömvärda skymundan.

Vad jag främst hittar i den här i sanning oroväckande boken är, förutom civilisationskritiken, en djupt rotad skepticism: det är mänskligt att tvivla, lyder Teratologens första budord, i den pessimismens (anti-)religion som han håller på att upprätta. Det monster som Cunningham ställs inför är förstås inget annat än hans egna smutsiga begär, visualiserat och personifierat. Det heter bhairavi yatana, eller "Bhairavis straff", och är ett osunt, lovecraftskt demoniskt väsen. Som livlina ges möjligheten att uppfatta monstret som inget annat än Cunninghams deliriska feberdröm, men jag tvivlar på att Teratologen själv sanktionerar den falluckan fullt ut. På något sätt blir Cunningham ändå en interlokutör för läsaren, någon som ifrågasätter och misstror sinnesintrycken, och blir vårt moraliska rättesnöre, ungefär så som Marlow fungerar till Kurtz i Mörkrets hjärta. Monstret Bhairavi kan ses som den demoniska snarare än den gudomliga inspirationen.   

Alla Cunninghams frågor och invändningar kastas dock tillbaka på honom själv, likt den som försöker spotta i motvind: alla ohyggligheter har sin motsvarighet i våra västerländska erfarenheter. Människan är det större monstret, vill Teratologen säga (hans pseudonym kommer från det grekiska ordet för missfoster, eller monster): allt annat är hyckleri, för vår historia bygger på blod, vår trygghet vilar på en instabil grund av människooffer - Europa är namnet på en sjukdom.

Bottenslammet i det mänskliga beteendet sonderas förslaget och förfaret av Teratologen, där han på ett excessivt språk frossar i mångförslagna formuleringar och redovisar sina sedvanliga esoteriska kunskaper i ämnen som du kanske inte kände till att de existerar. För det är en lärdom vid sidan av den akademiska, resultatet av en autodidakt som tillåtits härja fritt, kanske inte lika mycket på gott och ont som bortom gott och ont. Det kommer nog att fortsättningsvis heta att han förslösar sin talang, men vad ska han då göra? Bli Håkan Nesser? En av de fruktbara lärdomarna är hur ordet 'kala', som vi så gärna förknippar med döden, etymologiskt snarare har med tiden att göra. Fast, tid är ändå inget annat än ett namn för döden, eller som William Browne skaldade: "Time shall throw a dart at thee" - - -