Ärret efter drömmen
Horace Engdahl hinner inte ens lämna posten som ständig sekreterare förrän han i augusti ger ut en samling essäer som har skrivits åren 1989-2004, och det är med den vackraste av titlar han återkommer: Ärret efter drömmen. Han presenterar boken så här: "1989 varade ännu kulturtidskriftens renässans. 2004 avtecknade sig redan bloggosfärens förestående triumf. Den intellektuella publiken är skingrad: kanske inte försvagad men svårare att urskilja." Nåja: jag vet då en bloggare som kommer att kasta sig över boken - - -
Hm.. nu läste jag Lokko - det var oväntat...
här är din favorit, förresten...
Som du kanske redan vet så har jag undanträngt mina behov för att få tid att ta mig an en sådan bedräglig syssla som matematik. Nu på sluttampen så kan jag knappt stå ut: först Igelkottens elegans och nu det här. När ska jag få börja njuta av allt det här?
Jag håller förvisso en ganska god fart i plugget nu, men jag säger dig: när det här är slut så kommer jag att explodera. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag troligtvis ta mig an så mycket att jag måste samla ihop mina spillror efteråt: ett öga där och ett finger här. Sen ska jag plantera mig själv i jorden: ett finger där, och ett öga här. Sen ska det växa, ser du. Ordentligt. Under en lång tid framöver. Vattenkannor - ja, tunnor, rent utav - med bokstäver . . . nej, nu börjar bilden urarta. Det här är inte bra . . .
Jag ville bara säga att snart är jag fri(are). Och då du. Då du!