bernur

Kemiläraren H visar mig ett arbetsblad, som innehåller uppgifter fyllda av exotiska begrepp, som genast triggar igång min hjärna, och jag börjar tänka i poetiska bilder: "9.25* När brom får reagera med cyklopenten bildas endast trans-1,2-dibromcyklopentan. [...] Var sker bromidjonens angrepp på cyklopentenmolekylen?" För mig öppnas en nästan bokstavlig dörr till en ny värld, ett vackert sagorike fyllt av mysiga ord, som dessa, eller 'trinitrofenol', 'karbokatjoner', 'polymerisationsreaktion', och 'Markovnkikovs regel'[1].

Här har jag ett found poem, tänker jag, och något liknande har Kristoffer Flensmarck tänkt, när han tar sin farmors gamla almanackor, från 1973 till 1999, året då hon dör, och har nu redigerat materialet och gett ut det som diktsamling i eget namn: boken Almanacka. Det här är på samma gång oerhört torftigt och lika oerhört fantasifullt, där vi ser ett liv passera, något som kan uppfattas både som höjden av utnyttjande och en kärleksakt, där han som poet träder tillbaka och låter en annan röst tala - en röst som inte avser att skriva poesi. Det är en udda bok, men liknande saker har gjorts förr, bland annat av UKON.

Är det då poesi? Jag läser färdigt boken och lägger den på en hög som råkar innehålla en volym ur Rilkes Gesammelte Werke och Shelleys Poetry and Prose, och i jämförelse med dessa hyperpoetiska snillen känns Flensmarcks bok som själva antitesen till deras vidunderliga ord. Här handlar det snarare om att ge begreppet 'lakonism' en ny innebörd, då farmoderns anteckningar är av det kortfattade slaget, där hon ofta nöjer sig med korta rapporter, ibland med ett enda ord, det understrukna "Nej".

Så: en konstig bok är det. Man kan beundra Flensmarcks mod, för givetvis har boken blivit häcklad, parodierad, travesterad (vilket bara det säger en del: ändå vore det en överdrift att påstå att den har väckt någon större debatt). Den utkommer i januari 2009, precis när det nya året har börjat, efter ett år (2008) som för mig innebar två gigantiska läsupplevelser: de svenska utgivningarna av Lars Noréns och Virginia Woolfs dagböcker - och visst är det här något av motsatsen till deras litterära texter, så medvetet skrivna och uttalat i syfte att publiceras.

Det privata som blir allmängiltigt: Flensmarcks bok ställer några intressanta frågor, men jag är inte helt övertygad ändå. Jo: det mest övertygande blir ändå hur konturerna av människoödet träder fram, i ekvationen hon fanns = hon finns, där hon tillåts fortsätta sin existens, tillåts ge ord åt sin kamp med krämpor och sorgen över bortgångna kamrater. Boken inleds med att maken dör, och avslutas med hög medicinering.

Man kan endast önska att personal på våra geriatriska kliniker läser, så att de lär sig att se människan bakom patienten. Här är ett liv: en människa som känner, tycker, reagerar, avslöjar sig, visar sig i sin sårbarhet, utsatthet - hennes barnbarn har självklart utnyttjat henne, för han har inte gett henne något val. I den avslutande diskussionen mellan författaren och bokens formgivare talar Flensmarck om att han vill släppa fram en alternativ röst, "den här andra rösten", som kontrast till den uttjatade poetiska stilen. Ja, han har lyckats med det. Det är en bok som väcker oro, och jag kan bara säga att jag hyser lika stor dos misstro som entusiasm - en slags (be)undran ...  

[1] "I en additionsreaktion mellan alken och vätehalogenid adderas vätet till den kolatom i den ursprungliga dubbelbindningen som har flest väten. Alltså: Vätet går till den rike!" Fotnot från H.