bernur

Det är Baudelaire som i en av dikterna i Les fleurs du mal använder liknelsen mellan poeten och albatrossen, där båda är majestätiska i sitt rätta element, den poetiska luften, medan den prosaiska marken gör dem löjliga:

Poeten liknar molnens furste: skyttars pil,

orkaner ler han åt däruppe i sitt rike;

med jättevingarna på marken, i exil

bland skratt och hånfullt spe, är han en krymplings like. (Ingvar Björkessons översättning.)

Kjell Espmark lånar bilden till titeln på sin essäsamling Albatrossen på däcket, med tjugofem artiklar som uteslutande behandlar litteratur.

Tidigt påminner han om Goethes stränga uppmaning, att "skapa, inte prata", varför det kan förefalla besynnerligt med detta behov hos diktare att också agera uttolkare, uttydare: dock måste jag erkänna att Espmark alltid har intressanta saker att säga, även om en så uttjatad dikt som Södergrans "Landet som icke är", som han beskriver som en dikt som frambesvärjer en icke-materialistisk värld (exakt vad vi talade om i höstas när vi läste Södergran i skolan), även om jag hade klarat mig utan de två avslutande essäerna om hans egna böcker - just författare som skriver om sina egna verk är också ämnet för en annan essä, där han kritiserar dem för att inte ha särskilt intressanta saker att säga ...

Annars finns något för alla som hyser någon form av intresse för litteratur: det mesta är obekant mark, för ungefär hälften är tidigare opublicerat, och han hittar ofta spännande ämnen, som översättningsproblematik och redogörelser av skapelseprocessen med alla dess(a) omskrivningar. En text behandlar hur akademikerna hittar på skolor och epoker, en karta som inte alltid överensstämmer med terrängen: snarare är undantagen påfallande nog lika många som reglerna, och oftare är just undantagen - avvikarna - de livskraftigaste författarna, från sin position där de skriver i reaktion mot tidigare (förstockade) generationer (Espmark nämner inte i det sammanhanget Harold Blooms idé om The Anxiety of Influence).

Andra resonemang handlar om begreppet 'nyckelroman', en slags oxymoron eller kanske snarare contradictio in adjecto, hävdar Espmark. Hur kan det vara en roman om den skildrar verkligheten? Det borde vara självklart att fiktion är något annat än en realistisk bokstavstrogen återgivning av ett skeende, liksom att vad som utgör en roman främst är en fråga om fantasi och uppfinningsrikedom. Senast var det Nils Schwartz som tog upp ämnet i en recension: "Philip Roth har bara förakt till övers för litteraturforskare, kritiker och kulturjournalister som läser skönlitterära texter som förtäckta självbiografier" (Expressen, 28/4 2009).  

Det borde vara lika självklart att författare använder levande modeller till sina figurer - problemet, enligt Espmark, är när läsarna låser sig vid en definitiv tolkning, läser texterna som rebusar eller korsord. I stället för skaparen av en modell av verkligheten vill Espmark se honom som en skapare av en motbild, ett tvivlande alternativ: något som får oss att se verkligheten inte som den är, utan fäster blicken på det annorlunda, och får oss att betrakta världen på ett nytt sätt, med en ifrågasättandets optik. Det är tämligen oväsentligt för den som läser Dantes Inferno att få namnen på hans fiender, som har hamnat i de olika kretsarna där: de existerar bara i egenskap av hans fiender.

Espmark uppmärksammar året 1857 som startåret både för en ny sorts poesi och en ny sorts prosa: året då både Baudelaires Les fleurs du mal och Flauberts Madame Bovary utkom: typiskt nog hamnade båda böckerna inför rätta. Espmark kallar det för "didaktikens död i den seriösa litteraturen", och visar hur konsten blir ett mål i sig, med både en poesi och en roman som distanserar sig från den läsande publiken, som ställer högre krav på att göra sig av med det inlärda läsandet. Baudelaires uppfattning går tillbaka till Poe, och skulle sedan fulländas av Wilde, medan Flauberts ovilja att visa avståndstagande från omoraliskt beteende givetvis skandaliserade honom - något att tänka på för dem som i våra dagar kritiserar exempelvis Magnus Dahlström och Bret Easton Ellis för att inte heller de fördömer sina gärningsmän.

En annan metafor, än den om albatrossen på däck, hämtar Esmpark från den förträffliga kortromanen Dr Jekyll och Mr Hyde av Stevenson. Här blir kritikern den sansade Dr Jekyll, saklig, objektiv, distanserad (Espmark använder i ett annat sammanhang orden "en distanserad saklighet"), medan poeten blir en bindgalen och blodtörstig Mr Hyde, i kontakt med de djupaste och mest oangenäma skikten av själen: men de samsas i samma kostym, påminns vi om.