bernur

Charlotte Perkins Gilman              Carson McCullers                            Sylvia Plath

I en essä från 1988, (Woman) Writer, skriver Joyce Carol Oates om hur fantasin saknar kön, medan det som publiceras och följaktligen blir mottaget av kritiker måste utstå en genusstyrd bedömning, ofta till nackdel för den som etiketteras som ”kvinnlig författare”: därför är det något paradoxalt över den magistralt auktoritära litteraturhistoria över just kvinnliga författare som Elaine Showalter nu har sammanställt, A Jury of Her Peers. American Woman Writers from Anne Bradstreet to Annie Proulx, där den amerikanska ”kvinnliga litteraturhistorien” för första gången presenteras. Showalters tidigare mest omtalade verk är förstås A Literature of Their Own, där hon gjorde detsamma med engelska ”kvinnliga författare”.

Riskerar alltså det som brukar gå under benämningen ”kvinnlig författare” en styvmoderlig behandling, där andra saker än genialitet, stort konstnärskap och litterär förfarenhet brukar premieras? Obetingat ja, svarar Showalter, ur ett historiskt perspektiv, men jag är inte helt säker på att jag instämmer i hennes uppskattning att 1980-talet innebar att ”kvinnliga författare” nu skriver helt fritt och blir bedömda utan fördomar eller utan förutfattade meningar vad det innebär att vara ”kvinna”.

Med detta sagt: låt inget hindra dig att läsa denna omfattande och på nästan alla plan imponerande bok. Hon lyfter fram tidigare obskyra författare, och det är förstås inte helt givet att dessa är en angelägenhet för dig och mig 2009. Hennes idé är att de saknade a jury of their peers (jämlika bedömare, som kunde förstå deras texter): å andra sidan är det kanske inte de helt önskvärda egenskaperna hos ett författarskap, att det behöver någon som ställer sig framför läsaren och visar åt vilket håll du ska titta, förklarar dess relevans eller uttolkar obekanta symboler och bildspråk: dock är Showalter själv befriande fri från didaktiska anspråk, utan ägnar sig mest åt refererande – vilket ändå utgör något av styrkan i hennes bok, där hon med sin imposanta beläsenhet visar var hur många skåp som helst ska stå, med ganska diskreta värdeladdade omdömen (vem som helst kan ifrågasätta hennes låga uppfattning av exempelvis Gertrude Stein – ”kejsarinnan utan kläder” – Anaïs Nin, Djuna Barnes, Patricia Highsmith – som endast finns med i egenskap av författare till den lesbiska romanen Carol – eller hur hon överhuvudtaget inte skriver lika inkännande om poesi som när hon skriver om prosa, men det skulle i så fall skymma alla anspråk och den berömvärda ambitionen i hennes arbete).

Problemet för den amerikanska ”kvinnliga” litteraturhistorien är att ämnet är tvåfaldigt stort: dels innehåller det så många författarskap, och dels är dess författare så oerhört produktiva – därför är Showalters bok ett pionjärarbete, och som sådant är det nästan skrämmande gediget och genomarbetat. Där den tidigaste fasen i landets historia mestadels innehöll kvinnor som skrev brev och dagböcker, eller dikter som på sin höjd publicerades i tidningar, dröjer det tills det får sina omskrivna författare – men dessa är ofta desto mer omtalade, speciellt i vår tid, kanske.  

Ett bekymmer för varje litterär kanon är dock att alla dessa nya namn tränger sig in på bekostnad av de tidigare namnen, och man kan stillsamt undra vem som gör sig omaket att leta upp de okända namn som flimrar förbi i Showalters framställning. Men visst finns det intressanta observationer här – inte bara Showalters egna, utan även när hon redogör för John Careys iakttagelse kring hur Emily Dickinsons språk kan ha uppkommit i opposition mot det manliga språket, som en tänkbar strategi för att undkomma detta, i en jämförelse med Lewis Carrolls nonsensspråk. 

Studien är strukturerad efter årtionden, och det är en fruktbar metod, där Showalter tillåter sig att hitta mönster och samband i tiden, samtidigt som utvecklingen kristalliserar sig. Just den här synen på olika författarskap som Oates talade om i sin essä kan illustreras i hur man på slutet av 1800-talet betraktade många manliga författarskap med termer som ”mästerskap” (är det då en tillfällighet att den författare som fick epitetet ”The Master” råkar vara ”den manlige” Henry James?), medan kvinnliga författarskap betraktades i ordalag som ”sibyllor” eller ”orakel”. Här återfinns Charlotte Perkins Gilman, som har skrivit en av 1890-talets kusligaste texter, ”The Yellow Wallpaper”.

Men det är som sagt en rik och berikande bok, både som helhet och i minsta detalj, där vi bland annat kan se att Bruno K. Öijer inte var fullt så originell när han döpte sina två katter till Shelley och Keats – redan på 1920-talet döpte den amerikanska poeten Genevieve Taggard sina katter till de fyndiga namnen Sheats och Kelley.

Ett av Showalters exempel bygger på den psykologiska fallstudien The Three Faces of Eve från 1950-talet, där enligt Showalter 1950-talets amerikanska kvinna ställdes inför de tre olika alternativen Eve White (den blyga hemmafrun), Eve Black (den sexuellt utlevande kvinnan) och Jane (den balanserade polen mellan ytterligheterna): dock skulle det ha belyst hennes analys om hon hade nämnt Siouxsie and the Banhshees låt ”Christine” som utgår från fallbeskrivningen av Christine Sizemore (som i verkligheten snarare hade ett tjugotal multipla personligheter, men dessa uppträdde oftast i grupperingar kring tre), eller ännu hellre singelns b-sida ”Eve White/Eve Black”.