100 tag med hårborsten före sängdags, Melissa Panarello
Det sägs att Melissa Panarellos debutroman Hundra tag med hårborsten före sängdags gjorde stor skandal när den gavs ut i hemlandet Italien, då hon var sjutton år gammal, på grund av eller snarare tack vare sina explicita sexuella skildringar av den oroväckande brådmogna huvudpersonen, som råkar dela förnamn med sin författare - åtminstone har boken blivit en enorm försäljningssuccé, och uppmärksamma har kunnat skönja dess engelska översättning - och nu har alltså turen kommit till Sverige, landet som annars inte har så mycket till övers för just italiensk litteratur, men här finns det väl en hacka att tjäna, kanske förlaget har resonerat.
Men inte tror jag att förutsättningarna för att det ska bli en liknande läsarstorm här, då vi svårligen låter oss kittlas av eventuella kopplingar mellan författaren och protagonisten. Har det hänt på riktigt? Det är en ganska meningslös fråga för all litteratur från Maja Lundgrens Myggor och tigrar och Lars Noréns En dramatikers dagbok ned till Strindbergs furiösa uppgörelser med allehanda fiender: vad som är sant och inte sant är ointressant i sammanhanget.
Åtminstone kan sägas att Panarellos bok visar att alla fantasier inte mår bra av att levas ut: hennes unga berättarjag, som behändigt nog skriver dagbok, börjar vid fjorton års ålder och vi får sedan följa hennes utvecklingsfas genom olika utbytbara älskare och älskarinnor. Medan det för många var förvånande att pseudonymen Pauline Réages klassiker Berättelsen om O var skriven av en kvinna - eftersom den så uppenbart behandlade många typiskt manliga fantasier - kan sägas att något liknande inträffar här, med om inte hela så drygt halva katalogen av vad män brukar gå igång på: Panarello vet alltså hur den erotiska slipstenen ska dras.
Nåväl. Denna Melissa är något av en kliché i sig, med affischer av Klimt och bilder av Marlene Dietrich på väggen, och ett narcissistiskt förhållande till sin egen spegelbild. Villigt låter hon sig förnedras av kreti och pleti, och det kunde bli hur obehagligt som helst. Jag misstänker ändå att boken lanseras som någon typ av ungdomsbok, utgiven som den är på Forums förlag, och det kan då sägas att stilistiskt sopar hon banan med de flesta av de svenska ungdomsförfattarna, utan att man får intryck av att hon förtar sig allt för mycket.
Det är en bok som försöker säga något om makt och maktlöshet, där den ställer frågan om det går att ta sin egen sexualitet i besittning om man väljer det sökande efter bekräftelse Melissa gör - fast inte vet jag om Panarello kommer fram till något hållbart svar. Snarare tappar hon bort sig själv så många gånger att det inte blir så mycket kvar att skrapa upp.
"Har det hänt på riktigt? Det är en ganska meningslös fråga för all litteratur från Maja Lundgrens Myggor och tigrar och Lars Noréns En dramatikers dagbok ned till Strindbergs furiösa uppgörelser med allehanda fiender: vad som är sant och inte sant är ointressant i sammanhanget."
Håller med dig i detta. Egentligen är det väl inte helt sant, så småningom sipprar det väl igenom en del information som gör att man bestämmer sig för att göra ett försöka att avgöra ungefär hur den där boken man läste förhåller sig till det man skulle kunna kalla sanning.
Men innan dess har man imponerats av författarens förmåga att presentera en berättelse som är så väl fungerande att man inte kommer på tanken att fundera över "sant" eller "inte sant". Bokens centrala diskussion är av principtyp, ja, eftersom det inte är journalistik.
Dock; detta kräver ett visst mått av abstrakt tänkande, och det är det många som inte förmår prestera. Därav ylandet om sanning och osanning, världen är full av amatörjournalister skulle man kunna säga.
Jag tyckte boken lyckades med att vara lika tråkig som Berättelsen om O. Vilket är något av en prestation.