Att hata allt mänskligt liv, Nikanor Teratologen

"Ett nej inför detta som som inte borde vara, ett ja till allt som ändå måste vara."


Nikanor Teratologen håller på att bli svensk litteraturs stora outsider, stora särling: kommer han då någonsin att bli insläppt i den kanoniserade gemenskapen, enligt den princip som tidigare rått, att den råaste och mest perifera litteraturen obligatoriskt blir den mest centrala med tiden? För hittills har syllogismen bestämt det just så, att premiss 1 är att den mest skandaliserade författaren så småningom blir den mest accepterade, och premiss 2 är att Teratologen nu är den mest skandaliserade författaren, och slutsatsen kan inte bli någon annan.


Här är det ännu en onådig lunta av det tunnare slaget från Teratologens besudlande hand: Att hata allt mänskligt liv är en historisk roman, som berättar om Alexander Cunninghams möte med den pura ondskan, gestaltad som en monstruös varelse i en kittel, i det brittiska kolonialt styrda Indien på 1800-talet - en uppdaterad Mörkrets hjärta, som berättar åtskilligt om västerlandets dåliga samvete (Conrads kortroman tillhör en av de urkunder som citeras, liksom de förväntade Nietzsche- och Cormac McCarthy-citaten).


Som vanligt skriver Teratologen i ohygglighetens poetik, eller skändlighetens metodik, när hans skrift når höjd- eller lågpunkter i beskrivningarna av det (o)mänskliga beteendet, i skildringarna av "vällustlidandets oanade möjligheter". Det är en extrem stil som han utnyttjar, där han låter oförenliga substantiv kollidera, legerade och sammansmälta i en inte oäven brygd, där resultatet blir en tämligen explosiv prosa.


Det tål att påminna om kritikernas initiala beundran inför denna mäktigt skrivna litteratur, när debuten Äldreomsorgen i Övre Kågedalen orsakade den berömda stormen i ett urinrör vid sin utgivning i augusti 1992: snabbt förbyttes lovorden till avsky, och tydliga avståndstaganden, ungefär som hundra år tidigare Carl David af Wirsén varnade läsekretsen för de farliga Strindberg och Söderberg, litteratur som var alldeles för hemsk för läsekretsen ... Att Teratologen förpassats från stora Norstedts till det mindre Vertigo och nu till det ännu mindre h:ströms är troligen bara av godo, eftersom han då tillåts verka i det tysta, i det nästan bokstavligt underjordiska: hade en titel som Att hata allt mänskligt liv getts ut på ett större förlag skulle Sverige få sin egen Houellebecq, och i längden tror jag att Teratologen mår bra av att fortsätta skriva sina subversiteter i den berömvärda skymundan.


Vad jag främst hittar i den här i sanning oroväckande boken är, förutom civilisationskritiken, en djupt rotad skepticism: det är mänskligt att tvivla, lyder Teratologens första budord, i den pessimismens (anti-)religion som han håller på att upprätta. Det monster som Cunningham ställs inför är förstås inget annat än hans egna smutsiga begär, visualiserat och personifierat. Det heter bhairavi yatana, eller "Bhairavis straff", och är ett osunt, lovecraftskt demoniskt väsen. Som livlina ges möjligheten att uppfatta monstret som inget annat än Cunninghams deliriska feberdröm, men jag tvivlar på att Teratologen själv sanktionerar den falluckan fullt ut. På något sätt blir Cunningham ändå en interlokutör för läsaren, någon som ifrågasätter och misstror sinnesintrycken, och blir vårt moraliska rättesnöre, ungefär så som Marlow fungerar till Kurtz i Mörkrets hjärta. Monstret Bhairavi kan ses som den demoniska snarare än den gudomliga inspirationen.   


Alla Cunninghams frågor och invändningar kastas dock tillbaka på honom själv, likt den som försöker spotta i motvind: alla ohyggligheter har sin motsvarighet i våra västerländska erfarenheter. Människan är det större monstret, vill Teratologen säga (hans pseudonym kommer från det grekiska ordet för missfoster, eller monster): allt annat är hyckleri, för vår historia bygger på blod, vår trygghet vilar på en instabil grund av människooffer - Europa är namnet på en sjukdom.


Bottenslammet i det mänskliga beteendet sonderas förslaget och förfaret av Teratologen, där han på ett excessivt språk frossar i mångförslagna formuleringar och redovisar sina sedvanliga esoteriska kunskaper i ämnen som du kanske inte kände till att de existerar. För det är en lärdom vid sidan av den akademiska, resultatet av en autodidakt som tillåtits härja fritt, kanske inte lika mycket på gott och ont som bortom gott och ont. Det kommer nog att fortsättningsvis heta att han förslösar sin talang, men vad ska han då göra? Bli Håkan Nesser? En av de fruktbara lärdomarna är hur ordet 'kala', som vi så gärna förknippar med döden, etymologiskt snarare har med tiden att göra. Fast, tid är ändå inget annat än ett namn för döden, eller som William Browne skaldade: "Time shall throw a dart at thee" - - -      


1+1=?

I gårdagens DN skrev Ivar Ekman en fin artikel om förutsägbarhet och prognoser, att matematiken är otillräcklig för att beräkna framtiden, att ett skeende sällan blir det kalkylerade. Det har jag alltid sagt: tertium non datur (det tredje är inte givet på förhand), att 1+1=2 eller 3.  

Albatrossen på däcket, Kjell Espmark

Det är Baudelaire som i en av dikterna i Les fleurs du mal använder liknelsen mellan poeten och albatrossen, där båda är majestätiska i sitt rätta element, den poetiska luften, medan den prosaiska marken gör dem löjliga:

Poeten liknar molnens furste: skyttars pil,

orkaner ler han åt däruppe i sitt rike;

med jättevingarna på marken, i exil

bland skratt och hånfullt spe, är han en krymplings like. (Ingvar Björkessons översättning.)

Kjell Espmark lånar bilden till titeln på sin essäsamling Albatrossen på däcket, med tjugofem artiklar som uteslutande behandlar litteratur.


Tidigt påminner han om Goethes stränga uppmaning, att "skapa, inte prata", varför det kan förefalla besynnerligt med detta behov hos diktare att också agera uttolkare, uttydare: dock måste jag erkänna att Espmark alltid har intressanta saker att säga, även om en så uttjatad dikt som Södergrans "Landet som icke är", som han beskriver som en dikt som frambesvärjer en icke-materialistisk värld (exakt vad vi talade om i höstas när vi läste Södergran i skolan), även om jag hade klarat mig utan de två avslutande essäerna om hans egna böcker - just författare som skriver om sina egna verk är också ämnet för en annan essä, där han kritiserar dem för att inte ha särskilt intressanta saker att säga ...


Annars finns något för alla som hyser någon form av intresse för litteratur: det mesta är obekant mark, för ungefär hälften är tidigare opublicerat, och han hittar ofta spännande ämnen, som översättningsproblematik och redogörelser av skapelseprocessen med alla dess(a) omskrivningar. En text behandlar hur akademikerna hittar på skolor och epoker, en karta som inte alltid överensstämmer med terrängen: snarare är undantagen påfallande nog lika många som reglerna, och oftare är just undantagen - avvikarna - de livskraftigaste författarna, från sin position där de skriver i reaktion mot tidigare (förstockade) generationer (Espmark nämner inte i det sammanhanget Harold Blooms idé om The Anxiety of Influence).


Andra resonemang handlar om begreppet 'nyckelroman', en slags oxymoron eller kanske snarare contradictio in adjecto, hävdar Espmark. Hur kan det vara en roman om den skildrar verkligheten? Det borde vara självklart att fiktion är något annat än en realistisk bokstavstrogen återgivning av ett skeende, liksom att vad som utgör en roman främst är en fråga om fantasi och uppfinningsrikedom. Senast var det Nils Schwartz som tog upp ämnet i en recension: "Philip Roth har bara förakt till övers för litteraturforskare, kritiker och kulturjournalister som läser skönlitterära texter som förtäckta självbiografier" (Expressen, 28/4 2009).  


Det borde vara lika självklart att författare använder levande modeller till sina figurer - problemet, enligt Espmark, är när läsarna låser sig vid en definitiv tolkning, läser texterna som rebusar eller korsord. I stället för skaparen av en modell av verkligheten vill Espmark se honom som en skapare av en motbild, ett tvivlande alternativ: något som får oss att se verkligheten inte som den är, utan fäster blicken på det annorlunda, och får oss att betrakta världen på ett nytt sätt, med en ifrågasättandets optik. Det är tämligen oväsentligt för den som läser Dantes Inferno att få namnen på hans fiender, som har hamnat i de olika kretsarna där: de existerar bara i egenskap av hans fiender.


Espmark uppmärksammar året 1857 som startåret både för en ny sorts poesi och en ny sorts prosa: året då både Baudelaires Les fleurs du mal och Flauberts Madame Bovary utkom: typiskt nog hamnade båda böckerna inför rätta. Espmark kallar det för "didaktikens död i den seriösa litteraturen", och visar hur konsten blir ett mål i sig, med både en poesi och en roman som distanserar sig från den läsande publiken, som ställer högre krav på att göra sig av med det inlärda läsandet. Baudelaires uppfattning går tillbaka till Poe, och skulle sedan fulländas av Wilde, medan Flauberts ovilja att visa avståndstagande från omoraliskt beteende givetvis skandaliserade honom - något att tänka på för dem som i våra dagar kritiserar exempelvis Magnus Dahlström och Bret Easton Ellis för att inte heller de fördömer sina gärningsmän.


En annan metafor, än den om albatrossen på däck, hämtar Esmpark från den förträffliga kortromanen Dr Jekyll och Mr Hyde av Stevenson. Här blir kritikern den sansade Dr Jekyll, saklig, objektiv, distanserad (Espmark använder i ett annat sammanhang orden "en distanserad saklighet"), medan poeten blir en bindgalen och blodtörstig Mr Hyde, i kontakt med de djupaste och mest oangenäma skikten av själen: men de samsas i samma kostym, påminns vi om.


(upp)munterhet

Den oftast förtvivlat rolige pessimisten och svartsynte aforistikern EM Cioran uppmärksammas under strecket i Svd, där Jonas Andersson skriver fint om humorn i hans bittra utsagor: "Det som jag vet vid sextio visste jag lika bra vid tjugo. Ett fyrtio år långt, överflödigt verifieringsarbete." Hans olyckliga texter kan med sina ovanligt energiska kvickheter skänka en oväntad lindring åt hårt resignerade själar:
"Varje form av brådska, också när det gäller något gott, avslöjar en eller annan mental störning" (ur Om olägenheten i att vara född).


Det blir inte roligare än så här - - -

Goda försök

Morrissey återger nu ut "Southpaw Grammar", en på den tiden (1995) gravt underskattad skiva, men den innehåller ändå till hälften riktigt bra låtar, och på den här nyutgåvan ett par tidigare outgivna låtar, bland annat den vackra "Honey, You Know Where To Find Me", som jag tidigare hört på en bootleg med uselt ljud, och "You Could Have Been Nice To Me" (ha! nice try!), som kanske är bättre som text än som låt. Men produktionen (Steve Lillywhite) är förstås superb. Allra bäst av de nya gamla låtarna är kanske den något äldre "Fantastic Bird"?
"Science can engulf you
Science then propels you
But science will never love you like I do"

Episkt

En konstruktiv felläsning: jag läser i Kjell Espmarks essäbok Albatrossen på däcket, där han skriver om Baudelaires metod att slänga diktens didaktiska anspråk överbord, kort sagt göra den mer okonventionell och utmanande, "vilket krävde ett annat skarpsinne och en annan sensibilitet hos läsaren än poesin i Byrons, Tennysons, Pusjkins och Hugos epik", läser jag, och tycker att Espmark gör en korrekt bedömning av de nämnda poeternas närmande av den berättande epiken - men när jag gnuggat ögonen ser jag att han har skrivit "epok" som meningens sista ord, och då är det inte lika roligt längre. Jag blundar, ser "epik", blinkar, ser "epok", och vet inte var felläsningen börjar och var den rätta läsningen slutar.  


Mise en abyme

Det finns också konstruktiva felskrivningar: ett exempel är stavningen "en frisk fläckt", som jag stötte på i en elevuppsats för inte så länge sedan. Där öppnar sig oanade perspektiv, oväntade konnotationsmöjligheter.

(Men nu ljuger jag bara. Jag har inte alls läst den här formuleringen stavad så här, utan jag hittar på det[1]. Ack!)


[1] Däremot läste jag under mitt första år som lärare den oförglömliga formuleringen "Good morning sweatheart" i en uppsats. Där öppnade sig oväntade perspektiv, oanade konnotationsmöjligheter. Om du kan tro det!


Du & jag, Ibsen

En gång på 90-talet såg jag en fullständigt magiskt bländande Hedda Gabler av Teater Västernorrland, i regi av Terje Mærli, med Malena Engström som Hedda: framför allt minns jag rörelsemönstren hos skådespelarna, hur de grupperade sig kring varandra, och hur mycket som kretsade kring karaktärernas frisyrer. Så givetvis bänkade jag mig för att se den version som svt visade i helgen, som fortfarande går att se på svt.play, och ja, det är ganska bra, nästan bra nog, med Helena af Sandberg som en ganska skvatt galen Hedda från 1960-talet, utan tillstymmelse till det överspel som rollen annars riskerar att inbjuda till. Så: ja, jag rekommenderar nästan obetingat den här uppsättningen.


"Galen? Jag? Hi hi hi - - -"

Den amerikanska natten, Jim Morrison

Den amerikanska sångaren Jim Morrison dog i ett badkar i Paris 1971, eller möjligen att han dog på en nattklubb och sedan forslades till badkaret, uppenbarligen i sviterna efter en överdos. Först spelade han in en herrans massa skivor med The Doors, ett band som var som bäst på debuten 1967 och bara lite sämre på uppföljaren "Strange Days" senare samma år, medan de följande skivorna blev sämre och sämre, med en uppenbar talang som förslösades och gick allt mer vilse. Jo, och så gav han ut några diktsamlingar, men om det går att hitta någon slags poesi i sångtexterna tycker jag att dikterna är platta och effektsökande i övermått - varför det är lite synd att förlaget Bakhåll ger ut samlingsvolymen The American Night i svensk översättning, som Den amerikanska natten, i ordagrann översättning av Måns Vinberg (en bra och texttrogen översättning, kan jag säga, eftersom jag - olyckligtvis - har läst originalet för många år sedan, en text som förresten också ingår i denna volym).


Jo, jag hade nog en (kortvarig) period när jag diggade The Doors, och kanske ännu mer Jim Morrison: det är väl som Fredrik Strage har sagt, att alla västerländska män någon gång under sin levnad tycker att Led Zeppelin är världens bästa band, och att detta obligatorium nästan också inrymmer The Doors. Men jag tycker nu att dessa texter, dessa på många plan bristfälliga och otillräckliga dikter, inte håller måttet: Morrisons poetiska snille når knappt upp till en Olle Ljungströms knäskål, och det kan ingen översättning i världen råda bot på.


Vad Morrison skulle ha behövt är en sträng redaktör av Ezra Pounds mått: någon som hade kunnat lära honom att vara mer kritisk, för vad vi får här är en massa dagboksaktiga blahablaha-skrivelser, och när det ologiska och irrationella går som mest på tomgång halkar han in på sitt förutsägbara obscenitetsspår eller skriker fram ett yrvaket utropstecken eller slänger in en leopardkvinna eller påminner läsaren eller sig själv om att han är "Ödlekungen", minsann, som för att framkalla en halv zoologisk trädgård... Ju mer han bränner fram sina visioner suckar jag och himlar med ögonen, och tänker att bättre anti-drogpropaganda finns knappast: för de droger som genererar så här dålig poesi borde det inte finnas någon marknad.


Som poet är Morrison en hopplös återvändsgränd, en fullkomligt steril poet, och jag kan bara hoppas att så få som möjligt hittar fram till denna avart till bok: till exempel är det biblioteksexemplar jag lånade spårlöst försvunnet, och om det kan avhålla ett dussin aspirerande poeter från att hitta den på hyllan Hce.O3 betalar jag gladeligen de hundralappar som det kostar i böter.


Kärleksdikter, Jörgen Gassilewski

När jag frågar eleverna vilka associationer ordet 'poesi' ger blir svaret ofta "kärlek" - men just kärleksdikter hör väl till de ovanligaste ämnena för samtida poeter, annat än som ironier och lek med klichéer. När därför Jörgen Gassilewski, en av de mest garvade svenska poeterna, ger ut en diktsamling med titeln Kärleksdikter kan det finnas anledning att skärpa blicken: hur ironiskt ska det bli den här gången?  


Fast, nä - jag tror att han är uppriktigt allvarlig, när han här skriver kärleksdikter, och låter dem formas hårt i en mall, med dikter som konsekvent tio rader långa och skrivna i block som liknar exakta kvadrater, för att säga att exakt så här fyrkantig är kärleken? Att vi säger "jag älskar dig" dubbelt så ofta som vi säger "jag hatar dig", för vad som binder samman dikterna är de två fraserna, de skenbart disparata utsagorna, där ett "jag älskar dig" inleder och avslutar, blir ett kärlekens A(lfa) och O(mega), och alltid finns det försåtliga "jag hatar dig" som en påminnelse om att tryggheten inte har något att hämta här...


Kärlek och hat har alltid gått hand i hand. Nu blir jag inte helt klok på vad Gassilewski avser med sin bok, med dessa till förbannelse identiska dikter: är det olika röster, som visar likheterna mellan oss, att vi tror oss vara unika men vi är alla låsta i samma beteende och yttrar identiska repliker? Kanske Gassilewski vill visa just detta, hur det finns kärlek också för avfällingarna, hur han uppfångar och avlyssnar olika röster i offentligheten. Men just det värdeladdade "jag älskar dig" kan uppfattas som både höjden av allvar, eller rentav som så mycket allvar att det måste hämta sin näring hos just ironin, liksom flera stand up-komiker har påstått, att det inte längre kan sägas utan citattecken, som ett jag "älskar" dig. Då har frasen "jag älskar dig" reducerats till ett tics, något som endast finns i språket.   


För den riktiga, icke-ironiska kärleken existerar ingen återhållsamhet: här är allt för mycket hela tiden, och när texten låser sig i monotonin med alla dessa kvadratiska dikter spricker raderna och orden sprids över boksidan snyggt och fritt och då tillåts även intertexter från bland andra Hölderlin blanda sig in i leken, den ursnygga formuleringen "Men oss blev givet att ingenstädes få ro", i Erik Blombergs tjusiga översättning. Kärleken som överlever allt, som tål alla angrepp och alla attacker, presenteras i Gassilewskis formmässigt hårt hållna dikter.


Konsumentköplagen: juris lyrik, Ida Börjel

Är poesin och lagen absoluta och (o)naturliga motsatser? Går det (inte) att förena dessa polariteter? En sådan tanke verkar ha sysselsatt den besynnerliga poeten Ida Börjel, som genom sin diktsamling Konsumentköplagen: juris lyrik undersöker oanade samband mellan lagspråkets kanslisvenskan och poesins anspråk på skönhet, estetik. Det är spännande, men också lite halvknäppt, även för den som känner Börjel sedan hennes tidigare i sanning egensinniga böcker.


Likheten finns kanske i de exakthetsanspråk som båda disciplinerna svär trohetsed inför, även om hon luckrar upp dessa anspråk här. Det finns en omisskännlig pigghet i Börjels dikter, även när hon ger sig på detta omöjliga projekt. Hur ska man då läsa exakt 200 sidor lagtext? Kanske som ett drama: åtminstone har hon skrivit repliker åt framför allt "Köparen" och "Säljaren", huvudpersonerna i detta drama, även om det ges repliker också åt bland andra "Det 3dje". Fast, som hon också mycket riktigt påpekar, i ett citat av alkemisternas he(m)liga formel, tertium non datur (ungefär, "det tredje ges inte på förhand") ... Jo, all form av köpslående är kanske en slags teater, med färdigskrivna repliker, där konsumenten villigt låter sig luras av säljarens bondfångeri, enbart för att det är så befriande att spendera (pengar!).  


Att köpa innebär inget annat än att köpa drömmar, visar Börjel med sin text, även om det kan tyckas att hon går över ån efter vatten, och slösar med ord för att säga något som är tämligen självklart, eller åtminstone inte hade krävt 99 välmatade paragrafer för att uttryckas. Dock kan sägas, att ibland når hon storartade insikter, exempelvis i "62 d §": "Förståelse är inte en slutpunkt." Ja, det kan jag understryka.


Hennes bok är en subjektivt skriven lagtext. Lagen ska också tolkas, det vet minsta småunge som någonsin har hört en advokat lägga ut texten. Påståendesatser, tyckanden, åsikter, allt forslas fram i Börjels text, där 1600-talssvenskan stundtals infiltrerar nutida (kansli)svenska, utan att någon märkbar skillnad kan skönjas, kanske.


Hon låter säljaren, köparen och varan utgöra en triangel, och Börjels text kan sägas utgöra en version av "varans olidliga lätthet", där hon diskuterar dess efemära kvaliteter, i förhållande till de viktigare komponenterna Säljaren och Köparen. Det finns förvisso någon slags humor i hennes iakttagelser; är det inte så här det känns att vara utlämnad åt språkets godtycke?


Ja: hur i hela friden ska man läsa den här typen av poesi? Spelar det någon roll, förutom för mossiga krrritiker som inte förstår att en diktsamling kan se ut så här också? Modernismen kan tyckas ha åstadkommit åtskilligt för att underlätta receptionen av konst, liksom för alltid (?) ha utrotat de idiotiska (icke-)frågorna "vad är konst?" liksom "vad är poesi?" - men i Sverige tillåts charlataniska krrritiker fortsätta ifrågasätta dikter som inte lyder de diktat Bo Setterlind ställde upp på fyrtiotalet ...


Nåväl: OEI-folket lyckas nog fortsätta att provocera även andra med sina odogmatiskt skrivna böcker, men det måste påpekas att Ida Börjel håller på att inmuta ett helt eget område med sina böcker. Jag dyrkade hennes första bok, men tyckte att den andra, Skåneradio, kunde ha varit lite mer stringent - medan Konsumentköplagen obetingat är en fröjd, hur psykotisk hennes text än kan te sig, för, å andra sidan: nog är det något psykotiskt över alla slags lagar?


Ta i trä, Linn Hansén

De diktande debutanterna står som (allittererande) spön i backen, och turen har kommit till Linn Hansén, som liksom Gårdfeldt nyss bor i Göteborg, och båda dessutom födda under 80-talet, och är i åldern mellan tjugo och trettio. Vad har jag då att säga om hennes debutbok, Ta i trä, förutom att den aktualiserar det något märkliga förhållandet att vi i Sverige använder denna formulering för det som på engelskan kallas "knock on wood", det vill säga som en invitation till lyckan eller slumpen, den som avgör allt? Kanske det är turen som är själva ämnet?  


Jaha. Hon har i tolv sjok samlat brustexter, som låter som någon slags pratigt prat, med fraser som bara verkar vara skrivna ur något flöde. Utöver alltså själva samlingen i sig, som ser ut som en diktsamling, beter sig som en diktsamling, etc.


Liksom Gårdfeldt är det alltså skogstema i Hanséns dikter. Hon skildrar mötet med en viss svensk kommun, det råkar bli Borås, och vad som kan förekomma just där. Det är det vanliga: stadsmiljön, tristessen, längtan bort eller bara längtan efter något annat, kylan mellan människorna, bristen på kommunikation: kort sagt - Sverige.


Jo, hur Sverige håller på att krackelera, kan denna samling sägas handla om, hur vi håller på att demontera vår välfärd, hur vi rear ut vår själ, slänger vår värdighet på soptippen. Men inte i dessa ordalag, nej, utan mer diskret, antydande, än polemiskt. Här finns subtila skeenden om hur vi låtsasleker idyll, hur vi agerar lyckliga, men inget är bestående.


Ja, vad ska jag säga? Mer nja än ja, tror jag.  


Men golvet har ingen mun, Linus Gårdfeldt

Enligt konsensus ska vi vara snälla och ha överseende med skönlitterära debutanter, men jag undrar om de gjort sig förtjänta av denna ömtåliga behandling, om de är så sköra att de inte tål att sågas mitt itu? Nå! Jag har läst debutanten Linus Gårdfeldt, bosatt i Göteborg, och av ingressen här kunde man lätt få intrycket att här ska följa en sågning, men ack - det bidde bara ett litet yxhugg, i det träd som är omslaget till hans debuterande diktsamling, Men golvet har ingen mun


Men är det lektörerna som bestämt att debutanterna ska hålla sig så här kortfattat, och spara sina storslagna anspråk till bok nummer tio eller tolv? Medan etablerade författare kan skriva hur långa diktsamlingar som helst, hör Gårdfeldts inledande alster till de kortaste som jag känner till: den innehåller blott 109 rader (med andra ord är den en rad längre än Edgar Allan Poes dikt "The Raven"), och kanske hellre ska kallas för dikt än diktsamling? Åtminstone är den konsekvent skriven, med temat om hur människan förhåller sig till naturen.


Det har gjorts förr, invänder du då ... Jo, Gårdfeltdts hyperkorta dikter kanske inte lyckas tillföra särskilt mycket till just den debatten, men jag kan ändå gilla en del av hans finurliga korta rader, där han bekänner sin trofasthet till fragmentet, till det som inte låter sig sägas med för många ord. När han skriver om att "det är i huvudet det händer" lånar han en tanke från Hugo Claus, det där om att "Endast hjärnan är skyldig".


Jo, Gårdfeldts dikter må säga varken bu eller bä, men vi får ändå en slags diskussion kring förhållandet mellan skogen och huset, du vet det där som inrymmer ett golv, det slags golv som han nämner i dikt(samling)ens titel: men golvet har ingen mun, det vill säga, att golvet lever inte. Jo, det kan jag instämma i, förvisso. Alltså är det i naturen vi borde leva, där vi ska leva - kanske! Snarare i skogen, i trädet, intill sjön.


Dikterna är likriktade. Mest av intresse finner jag i hur Gårdfeldt beskriver hur vi föds in i det vilda, det okända - i släktskap med räven, med rådjuret. Vi har utvecklats från att vara skogsmänniskor till stadsmänniskor, men Gårdfeldt antyder att nästa steg innebär att kliva tillbaka till vår ursprungliga skog, som ett steg i vår anpassning: hur ska vi kunna leva i det som saknar mun? I huset finns inget liv: alltså - tillbaka till naturen, lyder stridsropet, och förbanne mig om jag inte tänker följa det - - -  


"Det är jag som är ett geni!"

På fredag sänder svt
en dokumentär om Mare Kandre, den outsägligt begåvade författaren, säkerligen den som kommer att överleva alla konjunkturer och hysteriska inflationer som andra svenska författarskap genomgår: helt enkelt därför att hon var bäst och viktigast, åtminstone hennes 80-talsböcker, och det finns ingenting som någonsin kommer att ändra på det. Förresten är titeln hämtad från hennes replik när hon fick höra att Stig Larsson blivit kallad geni: "Det är jag som är geniet!" DN har en artikel också.

No och jag, Delphine de Vigan

Jag kastar mina armar om Paris, som det heter i sången: efter att ha fröjdats i sällskap med Muriel Barberys på många plan förtjusande Igelkottens elegans läser jag den nästan jämnåriga Delphine de Vigans roman No och jag - båda utgivna av förlaget sekwa, som väljer ut endast det bästa ur den franska samtidslitteraturen åt sina kräsna läsare.


Nu är det inte endast staden Paris som är en gemensam nämnare mellan de två romanerna, för även här får vi en superbegåvad ung tjej i huvudrollen: trettonåriga Lou, som liksom Burberys tolvåriga Paloma lever med dysfunktionella föräldrar. Hon kommer i kontakt med den artonåriga uteliggaren No(lween) för en skoluppgift, men det leder till en besynnerlig slags vänskap som givetvis påverkar både henne själv och familjen, på gott och ont.


Lou är dessutom förälskad i slyngeln Lucas, som trots att han går i samma klass är fyra år äldre än hon, men hon har för sin intelligens skull fått hoppa över två klasser medan han har fått ligga kvar lika många (det här är Frankrike, och skildringarna från skolan är ganska exotiska för en svensk lärare läsare: här renderar en sen ankomst reprimander, och lärarna förnedrar rutinmässigt eleverna).


Det är en skickligt uppbyggd roman, även om man kan begära mer av hur Lou porträtteras: hon blir en något färglös gestalt, trots sin hyperbegåvning, som alltså inte tillåts något större spelrum. Desto mer övertygar Vigan när hon skildrar familjelivet, med moderns depression, hur hon endast förmår spela mamma, i ett rollspel med dottern, med de förväntade frågorna och avsaknaden av kroppslig kontakt.    


Situationen för de hemlösa är ett större problem i Frankrike och Paris än det är här - jag tvivlar på att detta tema behandlas av svenska nutida romaner - och det är bra att Vigan inte sentimentaliserar eller blir för programmatisk eller tillrättalagd när hon skildrar No, utan låter henne behålla sina skavanker. Det är dock lite synd att hon planterar lite för många illavarslande tecken: även en slumrande läsare har svårt att värja sig för (miss)tanken att det knappast kan sluta gott för Lou, No och Lucas.


Det bästa i skildringen av Lou blir hur hon ändå alltid ser saker ur det förment felaktiga perspektivet, den typiska förmågan hos den smarta att vända och vrida på saker, att betrakta dem från det motsatta hållet, liksom hennes känsla av att alltid vara värdelös på praktiska saker. Och åtminstone undantagsvis kan hon resonera riktigt fyndigt: "Problemet med hypoteser är att de förökar sig med ljusets hastighet om man ger efter."


Förbannade värme

När det är värmebölja gör svenskarna vågen. Men inte jag. För jag känner redan när jag vaknar vad det är för väder, beroende av hur tunga mina första andetag blir, och om ögonen har limmats igen vet jag att det är för varmt för att min pollenallergi ska tillåta mig att vistas utomhus. Därför längtar jag efter regn, kyla. Om andra skiter i mig, kan jag skita i andra: att lida av den här fåniga allergin ger mig ändå aldrig någon sympati eller något medlidande. Dessutom kan den som bär fåniga glasögon inte heller ta på sig solglasögon: med andra ord kan jag aldrig se cool ut, så jag hatar verkligen våren och ännu mer sommaren. I dag sitter jag med armarna i kors och väntar på hösten - - -


100 tag med hårborsten före sängdags, Melissa Panarello

Det sägs att Melissa Panarellos debutroman Hundra tag med hårborsten före sängdags gjorde stor skandal när den gavs ut i hemlandet Italien, då hon var sjutton år gammal, på grund av eller snarare tack vare sina explicita sexuella skildringar av den oroväckande brådmogna huvudpersonen, som råkar dela förnamn med sin författare - åtminstone har boken blivit en enorm försäljningssuccé, och uppmärksamma har kunnat skönja dess engelska översättning - och nu har alltså turen kommit till Sverige, landet som annars inte har så mycket till övers för just italiensk litteratur, men här finns det väl en hacka att tjäna, kanske förlaget har resonerat.


Men inte tror jag att förutsättningarna för att det ska bli en liknande läsarstorm här, då vi svårligen låter oss kittlas av eventuella kopplingar mellan författaren och protagonisten. Har det hänt på riktigt? Det är en ganska meningslös fråga för all litteratur från Maja Lundgrens Myggor och tigrar och Lars Noréns En dramatikers dagbok ned till Strindbergs furiösa uppgörelser med allehanda fiender: vad som är sant och inte sant är ointressant i sammanhanget.


Åtminstone kan sägas att Panarellos bok visar att alla fantasier inte mår bra av att levas ut: hennes unga berättarjag, som behändigt nog skriver dagbok, börjar vid fjorton års ålder och vi får sedan följa hennes utvecklingsfas genom olika utbytbara älskare och älskarinnor. Medan det för många var förvånande att pseudonymen Pauline Réages klassiker Berättelsen om O var skriven av en kvinna - eftersom den så uppenbart behandlade många typiskt manliga fantasier - kan sägas att något liknande inträffar här, med om inte hela så drygt halva katalogen av vad män brukar gå igång på: Panarello vet alltså hur den erotiska slipstenen ska dras.


Nåväl. Denna Melissa är något av en kliché i sig, med affischer av Klimt och bilder av Marlene Dietrich på väggen, och ett narcissistiskt förhållande till sin egen spegelbild. Villigt låter hon sig förnedras av kreti och pleti, och det kunde bli hur obehagligt som helst. Jag misstänker ändå att boken lanseras som någon typ av ungdomsbok, utgiven som den är på Forums förlag, och det kan då sägas att stilistiskt sopar hon banan med de flesta av de svenska ungdomsförfattarna, utan att man får intryck av att hon förtar sig allt för mycket.


Det är en bok som försöker säga något om makt och maktlöshet, där den ställer frågan om det går att ta sin egen sexualitet i besittning om man väljer det sökande efter bekräftelse Melissa gör - fast inte vet jag om Panarello kommer fram till något hållbart svar. Snarare tappar hon bort sig själv så många gånger att det inte blir så mycket kvar att skrapa upp.


Gamiani. Eller En orgie i två nätter, Alfred de Musset

Förlaget Vertigo har botaniserat friskt bland allsköns undanskymda alster i litteraturhistorien, och vaskat fram subversiva godbitar; nu har turen kommit till den franske romantikern Alfred de Mussets Gambiani, som är en dunkelskönt skriven roman som i främst dialogform behandlar hur den unga Fanny möter tribaden Gambiani, alltmedan den något mer passive unge mannen Alcide mestadels betraktar i bakgrunden, även om han också kan visa sig behjälplig.


Romanen utgavs 1833, men författarskapet har alltid ifrågasatts, och är väl fortfarande i viss mån betvivlat, även om C-M Edenborg i sitt sedvanligt entusiastiska efterord har några goda argument för att Musset torde vara främst på The Who to Blame-list. Hans översättning utgår från en "underjordisk" svensk utgåva från 1930-talet, här något moderniserad. Dock har illustrationerna från originalutgåvan 1833 behållits, vilket onekligen blir en pikant beståndsdel.


Det finns även inslag av den gotiska skräckromanen här, med några knippen demoni, och Musset visar eftertryckligt att gotik rimmar med erotik. Romantikens författare behandlade erotiken som något upphöjt, och även om Edenborg bland annat nämner Almqvists Murnis som ett undantag från denna konvention, skulle jag vilja hävda att det är Beckfords grymma roman om kalifen Vathek som Gambiani har mest gemensamt med, och att protagonisten Gamiani jämförs med Tintomara känns lite onödigt ändå, även om hon är skapad med Mussets älskarinna, den kända androgyna författaren George Sand (egentligen Amantine Aurore Lucile Dupin) som förebild.


Romantikerna visste hur man skulle utnyttja extasens skrift: för dem var känslorna inget rumsrent som (be)höll händerna på täcket, utan här viner hyperbolerna - och exakt så ska känslorna (be)skrivas, eftersom de till sin natur är vilseledande. Här är själva nyckelformeln formulerad så här koncist: "Förståndet förintades." Liksom Siouxsie and the Banshees gjorde i sin låt "Melt" blir smältandet en sexuell metafor för Musset. Även här är döden, den bekanta lilla döden, flitigt apostroferad, liksom närheten till galenskapen, där Alcides upplevelser gränsar till visionära syner.


När det annars är vanligt att tala om hur människan blir djur, får vi här på ett ganska roande sätt se hur djuret (en apa) blir människa, och som om det inte vore nog är också en hund och en åsna beredvilliga att genomgå metamorfosen till mänskliga sysslor. Musset skriver skickligt och poetiskt, och den befarade monotonin lyser med sin ordspråkliga frånvaro, i denna piggt skrivna volym.


Man lär för livet!

Det är kväll, det är sol, och ja, jag har druckit lite vin till maten och rökt ett par cigaretter, eller jag håller på att röka, och min yngste son vill plötsligt spela lite fotboll i trädgården, och jag tycker att det låter som en bra idé (att jag för inte så länge sedan spillde ut ett glas vin betyder inget), så vi spelar lite sällskaplig fotboll, tills han i lönndom fäller mig och jag stupar som en fura, som uttrycket lyder, och jag hinner precis ta emot mig med händerna, men munnen fylls av jord och läppen spricker. Min fru, som sitter i solen bredvid, frågar lite avmätt, när jag torkat bort blodet från läpparna och borstat bort gräs och jord från byxorna (fortfarande våta efter det utspillda vinglaset): - Och vad har du lärt dig av det här? Jag tänker i en sekund, och svarar: - Att nästa gång ska jag sparka först - - -


Ärret efter drömmen

Horace Engdahl hinner inte ens lämna posten som ständig sekreterare förrän han i augusti ger ut en samling essäer som har skrivits åren 1989-2004, och det är med den vackraste av titlar han återkommer: Ärret efter drömmen. Han presenterar boken så här: "1989 varade ännu kulturtidskriftens renässans. 2004 avtecknade sig redan bloggosfärens förestående triumf. Den intellektuella publiken är skingrad: kanske inte försvagad men svårare att urskilja." Nåja: jag vet då en bloggare som kommer att kasta sig över boken - - -


"I caught a glimpse of a god, all shining and bright"

Jo, av Kate Bushs skivor är nog "The Dreaming" den bästa - hur hon varierar sig från låt till låt, leker med olika melodier och instrument lika friskt som hon leker med sin röst, och på egen hand gör den mest polyfona skiva som jag känner till. Det är en skiva som innehåller låtar som låter lika mycket 2009 som andra kan låta 1932, och ingenting har egentligen åldrats, och ingenting alls låter som 1982. Texterna är också helt oövertäffade, till exempel den förtjusande "Leave it open", med sina svårtydda budskap: "I kept it in a cage, / Watched it weeping, but I made it stay / (But now I've started learning how) / I leave it open". Eller det hon maniskt upprepar på slutet: "Redeemer, throw away my sin". 

Eller den nästan ännu mer bländande "Suspended in Gaffa", som låter så fräsch fortfarande. Ja - många artister strävar efter excentritet, men ofta(st) blir det konst(igt) för konst(ighet)ens skull, och aldrig lika självklart och oförfalskat annorlunda som när Kate Bush gör det. Den här låten har en egentligen omöjlig melodi, det borde bli parodi, och det kunde bli löjligt och stelt, men med gracila rörelser svävar hon mot det sublima i stället. Det är unikt; det är magi.

Men det här är bara två aspekter. Skivan innehåller också en av de klokaste och mest kognitivt utmanande sångtexter som någonsin har skrivits ("Sat in Your Lap"), en låt som är precis lika underligt gammaldags som "Suspended in Gaffa" ("There Goes a Tenner"), singeln "The Dreaming" som av en samtida kritiker beskrev som lika perfektionistisk som en hel Stanley Kubrickfilm, en av hennes vackraste och mest dynamiska ballader ("Night of the Swallow"), en låt om "Houdini", där hon överlämnar en nyckel till hans bojor när hon kysser honom, och en mycket oroande låt där Kings The Shining är intertext, "Get Out of My House": "
"This house is full of m-m-my mess
(Slamming)
This house is full of m-m-mistakes
(Slamming)
This house is full of m-m-madness
(Slamming)
This house is full of, full of, full of fight!
(Slam it)"
Ja - och ännu mycket mycker mer - - -

Igelkottens elegans, Muriel Barbery

En cyniker skulle påstå att intelligens i vårt moderna samhälle har blivit något av om inte en synd så åtminstone något som mest är till besvär. I sin roman Igelkottens elegans visar den franska författaren Muriel Barbery vad som händer när två på ytan disparata individer uppvisar slående likheter, och vilka konsekvenserna blir när vi tvingas dölja klokheten. Det är sekwa förlag som ger ut boken, och Marianne Öjerskog och Helén Enqvist har delat på översättningsarbetet.


De två protagonisterna verkar i samma hyreshus: den medelålders portvakterskan Renée och tolvåriga Paloma, dotter till en parlamentsledamot till far och en neurotisk spillra till mor. Båda är hyperintelligenta, men döljer sin intelligens av lite skilda orsaker: portvakterskan för att tillåtas verka i det tysta, för att i stillhet observera och på ett lite petimeteraktigt vis tillrättavisa sina i deras ögon oändligt kloka hyresgäster, och dottern för att hon helt enkelt inte vill vara med i samhällsspelet, framför allt i skolan (som hon dock bevistar sporadiskt) - på sin trettonårsdag ämnar hon begå självmord.


En portvakt ska vara lite blåst, resonerar Renée, och därför uppfyller hon mer än gärna schablonbilden. Likt en Montaigne har hon på något sätt dragit sig tillbaka, och från sin skyddade position filosoferar hon, och lever i tanken ut eleganta essäer om konst, musik, litteratur, filosofi, språkvetenskap. Den lite mer förslagne Palomas bidrag i boken är hennes filosofiska texter, som hon skriver ned i förtvivlan inför den oförstående omvärlden, allra mest representerad av hennes egen familj.


Paloma är skrämmande brådmogen, och man kan förstå varför hon måste dölja sin intelligens: hela hennes verksamhet blir ett upproriskt skri mot djävligheterna i världen, som hon maktlös står inför. Hon kan erinra om Juli Zehs "nihilismens barnbarn" från Leklust, de som har genomskådat också cynismen. När föräldrarna beklagar sig att hon gömmer sig blir hennes svar: "jag isolerar mig där man inte finner mig".


Och Renées överlägsenhet kan förstås som ett maktspel, som hon driver mot sina intet ont anande underlägsna kombattanter. De blir ett lätt byte för hennes dräpande uppgörelser av deras felsägningar och missförstånd, och det finns en stor portion komik i hur hon från sitt perspektiv visar att allt verkligen inte är som det förefaller. Det finns självklart en lärdom i att vi ska lära oss att se bortom schablonerna - samtidigt som vi får veta vikten av infintivmärket, med mera om grammatikens skönhet.


Båda är självlärda, båda snuddar vid galenskap, men det finns också något farligt i deras respektive hållning - inte minst visar det sig för Renée när en ny hyresgäst, en japan, direkt synar hennes bluff (i sin oförsiktighet har hon citerat Tolstoj, och det gör man inte ostraffat!). Dock skulle jag inte vilja säga att de är ofelbara - Renée läser lika gärna Mankell som Tolstoj, och Paloma lyssnar på Dire Straits.  


Och Palomas syster Colombe skriver en magisteruppsats om Wilhelm av Ockham, vars teori om tingen antingen ingår i naturgivna gemenskapsgrupperingar eller är offer för människors systematisering och klåfingriga klassificering, att det är vi som skapar samhörigheten med språkliga medel, som Ockham menade, och att tingen därmed är (en)skilda - men Burbery verkar bestrida hans bärande tes: ingen sak människa är en ö ...


Det här är en omtumlande vacker och nästan bländande bok - givetvis innehåller den intelligenta saker (Burbery är tidigare lärare i filosofi, och hon utnyttjar sina kunskaper till fullo). Det är också en rolig bok, en spännande bok, och inte alls förutsägbar, trots att hon låser in sina figurer i ganska snäva roller. Den fungerar utmärkt i sin skickligt komponerade form, där referenser till opera elegant visar hur själva livet imiterar konsten (operan) oftare än tvärtom, precis som Oscar Wilde brukade hävda, för lika mycket som roman är det här en opera. Men det är också något av poängen med boken: stor intelligens må vara avundsvärt, men det är inte enbart förenat med nöje. 


Smiths-covers: de nio bästa

1 Please, Please, Please, Let Me Get What I Want, The Dream Academy

2 You Just Haven´t Earned It Yet Baby, Kirsty MacColl
3 There Is A Light That Never Goes Out, The Lucksmiths

4 Ask, Colin Meloy

5 There Is A Light That Never Goes Out, Ben Gibbard

6 There Is A Light That Never Goes Out, The Divine Comedy

7 Frankly, Mr Shankly, Cursive

8 Jeane, Billy Bragg
9 Sweet and Tender Hooligan, The Liberty Ship


A crack on the head
is what you get for not asking
and a crack on the head
is what you get for asking


Smiths-covers: de trettiofem sämsta

1 Panic, Spoon

2 What Difference Does It Make, Bobby Bare Jr
3 How Soon Is Now, t.A.T.u.

4 There Is A Light That Never Goes Out (på spanska), Sweet & Tender Hooligans

5 How Soon Is Now, Paradise Lost
6 I Know It's Over, Pale Sunday
7 This Night Has Opened My Eyes, Pipas
8 The Queen Is Dead, The Boo Radleys
9 That Joke Isn't Funny Anymore, Simpático

10 Headmaster Ritual, Radiohead

11 I Don´t Owe You Anything, Sandie Shaw

12 London, Mom´s Favorite Vase

13 Panic, Carter The Unstoppable Sex Machine

14 Panic, Puppini Sisters

15 Stop Me If You Think You´ve Heard This One Before, Mark Ronson

16 This Charming Man, Death Cab for Cutie

17 Jeane, Pete Doherty + Johnny Marr

18 Heaven Knows I´m Miserable Now, The Beautiful South

19 How Soon Is Now, Love Spit Love
20 Back To The Old House, Would-Be-Goods
21 Sheila Take A Bow, The Young Tradition
22 Panic, The Guild League

23 Please, Please, Please, Let Me Get What I Want, The Karelia

24 Never Had No One Ever, Billy Bragg

25 Bigmouth Strikes Again, Placebo

26 Ask, The Pines
27 Please, Please, Please, Let Me Get What I Want, Slipslide
28 Girlfriend In A Coma, Lovejoy
29 Bigmouth Strikes Again, The Snowdrops

30 Hand in Glove, Sandie Shaw

31 Please, Please, Please, Let Me Get What I Want, Clayhill 
32 The Boy With The Thorn In His Side, Tim Buckley
33 The Boy With The Thorn In His Side, J. Mascis

34 Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me, Weeping Willows

35 Back To The Old House, Everything But The Girl


En vanlig dag, etc

I dag har jag upplevt hur eleverna tog över lektionen, begick myteri i själva klassrummet, och förvandlade en oskyldig uppgift om Doktor Glas - det handlade om att åskådliggöra hur de fyra centrala karaktärerna stod i förhållande till varandra - till en ekvation, som sedermera sanktionerades av fysiklektor P. Och sedan svimmade jag (nästan) i korridoren, då en rubrik i en blaska upplyste att "37 miljoner Metro-läsare kan göra skillnad", vilket väl ändå måste vara en onödig anglicism ("make a difference"). Mer: jag har gått omkring och burit en Newsweek och fått elever att tro att jag är en av två personer på skolan som läser den - jag har spillt kaffe - igen - tillbringat (inte spenderat!) 45 minuter i en Beckett-pjäs, frågat två kolleger som har engelska som modersmål vad 00-talet heter på engelska (jag har för mig att jag har hört "naughts"), men ingen visste, utan det bestäms i efterhand ... Och så får jag frågan vilken som är den värsta Smiths-covern, och jag sa att jag på rak arm kan lista de 25 sämsta, eller kanske rentav de 50 sämsta ... Bara jag får lite tid på mig: under tiden, lyssna för all del på den här ganska usla versionen av en av deras mest underbart aggressiva låtar, "The Queen Is Dead", här helt avväpnad av 90-talsbandet Boo Radleys - - -

Moby Dick, et al

Ah, en fin quiz från Svd, med anledning av att det är något slags jippo i morgon: det handlar om litterära klassiker, och urvalet är ganska bra. Enligt facit är första frågan lättast, och andra svårast - jag önskar att det vore tvärtom - - -

Litterära? Vi? Ha!

74

Det höga ljuset
söker den svarta mannen,
skiner igenom.


Ett svar i 24 skärvor, Nina Burton

Nina Burton hör till de sparsamt publicerande poeterna: efter debuten med Bakom den gröna dörren 1987 har hon endast publicerat en diktsamling, fram till nu, då hon ger ut Ett svar i 24 skärvor, som fortsätter den anspråkslösa men samtidigt filosofiska undersökning hon inledde då på 80-talet. 


Dygnet har 24 timmar, som bekant, och det är en litotes att påstå att Burtons huvudsakliga ämne är tiden: hennes nya samling innehåller också 24 dikter, som blygsamt placeras under titlar i gemen skrift, medan dikterna i sig är öppna mot sin betraktare, uppsåtligt kommunikativa. Men det finns också 24 rutor i varje sekund på film, och detta syfte antyds också av Burton, medan hon inte explicit utreder hur litteraturens västerländska ursprung också använde talet 24, där Homeros låter sina verk Iliaden och Odysséen vardera innehålla 24 sånger.


Tematiskt skriver hon konsekvent, och även omslaget knyter an till Bakom den gröna dörren, där Birgitta Emilssons kollage skickligt gestaltade spännvidden, för denna gång används målningen "Räddningsplankan", av Gunvor Nisbeth, och också den pekar fram mot inslag i Burtons dikter, med teman som förhåller sig till varandra på skenbart ologiska sätt. På omslagets innerflik återfinns diktsamlingens första dikt, över ett uppslag på två sidor, där 24 ord har brutits ut (till 24 skärvor) och hamnat på höger sida: det visar sig att just dessa 24 ord utgör dikttitlarna, vilket onekligen är en suggestiv tanke, att vi har ett slags facit i den första dikten, som givetvis heter "svaret" ...


Man kan följa hur skapelsen splittras i skärvor, när man läser Burtons dikter. Även i sin förra diktsamling arbetade hon med negationer, med De röda minustalen, och det är spännande med hennes på en gång blygsamma anspråksfullhet, när hon skriver om ett stort 'kanske' som råder över våra liv: "ett enda verb: / Att vara till // Och ändå frågar mina ord: / Till vad?" Det är en slags kungsfråga hon lägger fram, där hon spekulerar fruktbart om bristen, om frånvaron. Kan vi - ska vi - nöja oss med det lilla? Hon vänder sig ibland till Gud, eller en Gud, men svaret blir alltid skärvor, trasigheter.


Men det är framför allt hennes förhållande till tiden som väcker intressanta frågor, hur hon behandlar tiden som någon som kommer med nya ränker, tusen lister för att bjuda henne en tillvaro som ett litet frö, som poeten skriver. I dikten är det hög tid, alltid (all) tid. Ett stillsamt vemod stänks försiktigt över dikterna: det är tvivlet som är ledordet, ifrågasättandet. Beklagligt nog skrymmer några fåtal uppenbara markörer (Brügge, "Den gröna ön"), för annars skulle anonymiteten vara total, och tillåta dikterna att befinna sig i sin egna sfär.  


Nytt? Gammalt?

En sak som dryftades i går på den där famösa studiedagen i Mullsjö, och väl har dryftats en hel del den senaste tiden (sedan 1995, ungefär), är hur överflödet av information stressar oss - senast härom dagen en artikel i DN, såg jag. Men jag misstänker att vi överskattar den här stressen, att vi har skapat en falsk bild av hur upplysta och informerade vi är: för den genomsnittlige konsumenten av nyhetsmedier kanske bläddrar igenom dagens gratismetro, slöläser lite webbaserade nyheter på bokmärkta dagstidningar (de dagstidningar som tycker det är lönt att finnas på nätet - JP, till exempel, tror fortfarande att internet är en modefluga), och hör Rix FM:s trettio sekunder långa nyhetssammanfattning - men den som har sett hur en dagstidning såg ut på 40-talet får lätt komplex över vilka långa och djuplodande artiklar som man förväntades läsa på den tiden, för att inte tala om vilken funktion radion hade för att upplysa och bilda befolkningen (jag har inte i detalj studerat programutbudet då, men jag tror inte att det fanns något som hette "Hjälp! Jag är med i ett japanskt radioprogram"). Alltså: vi ser lätt ned på tidigare generationer, och tror att det är vi som vet allt, att det är vi som går omkring med kunskapen sipprande ur våra i-phontäckta öron, men - äh, det mesta av det vi kan är ändå bara dumheter, och även om vi skrattar åt forna generationer och deras bristande insikter kanske det är de som får det sista skrattet, när vi ska försöka klara oss utan våra i sanning patetiska mobiltelefoner med alla sina funktioner, för vad hjälper det en människa om hon häller allsvenska mål över sig i alla sina dagar - - - 
   


Kan det sägas bättre?

The first line that Sir Patrick red,
A loud lauch lauched he;
The next line that Sir Patrick red,
The teir blinded his ee.

Från "The Ballad of Sir Patrick Spence", en anonym ballad av skotskt ursprung, nedtecknad tidigast 1765, men muntligt känd sedan långt tidigare.

"Now, welcome, night!"

Jag försöker alltid läsa Edmund Spensers dikt "The Faerie Queene", men det är alltid något annat som kommer i vägen, som hans mycket kortare dikt "Epithalamion". Jag citerar en strof ur slutet av den i stället: om jag har räknat rätt är det den artonde, av endast tjugofyra.

Now welcome, night! thou night so long expected,
That long daies labour doest at last defray,
And all my cares, which cruell Love collected,
Hast sumd in one, and cancelled for aye:
Spread thy broad wing over my love and me,
That no man may us see,
And in thy sable mantle us enwrap,
From feare of perrill and foule horror free.
Let no false treason seeke us to entrap,
Nor any dread disquiet once annoy
The safety of our joy:
But let the night be calme and quietsome,
Without tempestuous storms or sad afray:
Lyke as when Jove with fayre Alcmena lay,
When he begot the great Tirynthian groome:
Or lyke as when he with thy selfe did lie,
And begot Majesty.
And let the mayds and yongmen cease to sing:
Ne let the woods them answer, nor theyr eccho ring.

I den gamla skotska "The Ballad of Patrick Spence" återfinns bilden av hur nymånen bär den gamla månen i sin famn - Coleridge citerar detta som motto till sitt ode "Dejection", och Shelley lånar bilden till sin dikt "The Triumph of Life":
Like the young Moon // When on the sunlit limits of the night / Her white shell trembles amid crimson air / And whilst the sleeping tempest gathers might // Doth, as a herald of its coming, bear / The ghost of her dead Mother, whose dim form / Bends in dark ether from her infant´s chair". De kan ha lånat metaforen från Spenser, som låter natten dubbleras på ett liknande sätt: "Or lyke as when he with thy selfe [natten] did lie". Åh - natten är inte vad den en gång har varit - - -

73

Vad vill dig spöket?
Det kallar: men lyssnar du?
Och bryr du dig alls?


av(gr)und

av(gr)und

du säger: nej
du säger: ja
du säger:

det är en annan(s) röst
ett ljud: följ det 
utan att förstå 

hör du? hör du, hör!
nu, nu säger den: nu
snart (av)säger den

& du går av, du går
du har redan gått:
(stilla)stående här där - - -

det som inte (till)hör, över hörtröskeln:
den skräck(bl)andade förtjusningen
blodsmord

nära som en felstavning
nära som en felsägning
alltid (o)avsiktlig

vem(s) är det?
är du säker?
är du någonsin (säker)?

men du kan inte höra (hit),
stum
låter det bara bli sagt:

"Why do you call me Bertha?"

Alla som har läst Jane Eyre känner förstås till Jean Rhys makalösa lilla roman Wide Sargasso Sea, som ger ett fantasifullt porträtt av Rochesters första hustru, den galna kvinnan på vinden (egentligen tredje våningen). Guardian ger ett nästan lika fantasifullt referat av romanen, som borde läsas som instruerande rättesnöre för alla som går i tankar på att skriva en roman som använder figurer från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas - - -


Jag lyssnar på opera

Jag lyssnar på Purcells Dido and Aeneas, enkelspårigt nog, och en annan där Maria Callas sjunger Lady Macbeth, och läser om en dekonstruerad version i London, som bygger på Purcells opera After Dido. Så råkade jag säga till eleverna att det har gjorts en opera som bygger på Lagerlöfs En herrgårdssägen: men har jag drömt det? Var det önsketänkande?

Emma Kirkby sjunger Didos klagan vackert. Jo, jag ska gå vidare med annan opera. Snart.

Idrott

I Times läser jag hur man undviker alternativt behandlar tennisarmbåge och andra idrottsskador (heter det 'löparknä' på svenska?), men det bästa är väl att inte idrotta överhuvudtaget? Det sägs alltid att det är hälsosamt, men jag ser bara i min omgivning haltande människor som ömkar sig och diskuterar sina idrottsrelaterade krämpor i det oändliga: allra värst är de fanatiker som utsätter sig för strapatser som heter "Göteborgsvarvet", "Vasaloppet", "Vättern runt" och annat, för allt de pratar om efteråt är hur dåligt de mår när de korsar mållinjen.  


... låter som nån info från Folkpartiet ...

Måndagsmys i Mullsjö, i en lokal som vanligen inhyser innebandyspelare med tillhörande släkt satt vi 1600 lärare och lystrade till skolministern, som talade om gymnasiepropositionen som presenteras innan den grymmaste månaden är slut, men han avslöjade ingenting alls, utan talade som vanligt lite så där populistiskt om hur viktiga lärarna är, och det var han inte ensam om att göra: ett kommunalråd från Mullsjö sa att vi lärare är "elevernas sociala språngbräda", och sedan sa en man från utbildningsdepartementet att lärarna är viktiga och gör ett viktigt jobb, innan det var dags för den professionella föreläsaren som sa att lärare är viktiga. Det enda jag har att rapportera från Mullsjö är att vi köade för ett nästan hyfsat kaffe (även om det smakade misstänkt likt Gevalia), som serverades ur en behållare, som alltså skulle vara tillräcklig åt 1600 lärare - det var något bibliskt över det hela, vilket kanske är passande, för vi var på ett område som annars används för väckelsemöten. Och så fick alla föreläsare i gåva tändstickor av den fantasifulle presentatören Herr Rapp, som också passade på att påminna ministern om att han fick en likadan ask förra gången - - -

"Let´s be creatures of the night"

Vi som har klagat på musiken i Alfredsons film Låt den rätte komma in kanske har behållning av den här videon till The Mountaintops i sanning vackra låt "Vampire", från deras nya skiva "Outside Love". Att det är så kärleksfullt gjort kanske kan mildra att det upphovsrättsligt ligger i en dubiös gråzon.  

Till Mullsjö, ho!

I morgon går tåget eller snarare bussen till Mullsjö, där vi ska lyssna till hur det nya gymnasiet (Gy 11?) ska bli, möjligen. Som sista programpunkt handlar det om "homo zappiens", och det låter som något förutsägbart om ny informationsteknologi och svårigheten att förhålla sig till och hantera alla nya informationskanaler - det känns som en föreläsning som hade sin linda ungefär 1997, så jag får hoppas att föreläsaren har uppdaterat sitt innehåll något, annars blir det den gamla vanliga skåpmaten som lärare verkar få hålla till godo med varje gång vi ska hopsamlas på det här sättet. Nåja! Vi får i alla fall något som heter "dropinfika" på morgonen - - -

JG Ballard är död

Den enormt inflytelserika författaren JG Ballard har dött, läser jag. Jag kan rekommendera hans Skändlighetsutställningen, som finns på svenska, eller den cyniska Cocaine Nights, om man inte vill läsa den mer kända Solens rike, filmatiserad av Spielberg . Så gjorde David Cronenberg på 90-talet en ganska läcker filmatisering av Crash.

Crash into my arms - - -

Ännu några ord om Rydberg

Viktor Rydberg, vad kan jag ha emot denna författare? Varken i min hjärna eller hjärta finns det någon plats för honom, det är fullt, jag är ledsen. Men det borde inte finnas hejarklackar för olika författare - om någon inte tycker att Ann Jäderlund är en viktig poet blir jag inte förbannad på den personen, eller tycker att hon ska köpa en Jäderlundhalsduk. Jag har läst dikter av Rydberg, och tyckte att de var så där, inte intressanta eller i min smak: dock avsett bättre och roligare än de få prosaböcker jag har läst av honom (det är väl Singoalla, Vampyren, Vapensmeden och lite essäböcker). Men jag har så många andra författare som jag gillar, speciellt från 1800-talet, så ingen behöver tycka synd om mig för att jag inte gillar Rydberg, liksom jag inte gillar David Baldacci, utan att det därför är synd om mig. Så: ja, jag har förstått allt det där om Rydbergs historiska betydelse, och att han uträttade en del viktiga saker. Good for him. Men - om man inte tillåts yttra något utan att någons tår ömmar, då kan man lika gärna säga någon plattityd om alla, inklusive Jonas Gardell - - -     

Men jag vidhåller att det var en besvikelse för oss i styrelsen att Viktor Rydbergföreläsningen endast lockade hälften av besökarna till en vanlig föreläsning - och att en tänkbar slutsats är att ämnet inte lockar Jönköpingsborna.  

Container, Lukas Moodysson

Så här i efterhand är det svårt att underskatta hur betydelsefull Lukas Moodyssons debutfilm Fucking Åmål har varit för att återupprätta svensk 90-talsfilms skamfilade anseende, eller hur inflytelserik den har varit för 00-talets svenska filmer, som tvingats förhålla sig till den här regissören på samma sätt som tidigare generationer tvingades verka i skuggan av den store Bergman. Men på något sätt är det som att Moodyssons filmer har blivit allt sämre, allt mer tillkrånglade och tillkämpat svåra i takt med att hans tematik har förenklats och alla nyanser har skalats bort till förmån för en svartvit världsbild.


Passande nog är sidorna i den bok som av Atriums förlag i Umeå ges ut till den tre år gamla filmen Container svarta och vita: det är helt enkelt manuset till denna experimentella (och svåra) film, ackompanjerat av lite stillbilder och material från den kringresande konstutställningen. Jag måste erkänna att jag aldrig såg Container när det begav sig: på något sätt tappade jag tålamodet för Moodysson redan med Tillsammans, och blev mest förbannad på den överskattade Lilja 4-Ever (filmer som diggas av politiker är sällan bra), och bara förvirrad och besviken på Ett hål i mitt hjärta, men jag kan rapportera att manuset till den här filmen är av samma slag som de två långdikter Moodysson gett ut under 00-talet, Vad gör jag här och Apo kryp hos (både Paris Hilton och Paul Celan medverkar i den sistnämnda boken, liksom i Container).


Ganska förutsägbart: här fortsätter den civilisationskritiska monologen, men det känns som att Moodysson snart borde ha fått sagt den han ville säga - det är ett stampande, och hans argumentation är som sagt onyanserad, och når inte särskilt långt eller djupt. Det är schematiskt och förenklat, där ondskan och godheten bygger vattentäta skott mellan varandra.


Jag blir inte klok på handlingen i filmen/boken. En kvinna fångad i en mans kropp, som det så vackert heter, kanske (eller om det är tvärtom), en tjockis som inbillar sig att han är en snygg lyxprostituerad, besatt av en död porrfilmsstjärna (Moodysson skrev en gång i tiden i filmtidskriften Chaplin en hyllning till Traci Lords). Kroppsfånge. Slaveriet. Skräpet. Skräpkändisar, skräpkultur. Ja, Lukas Moodysson, vi har fattat.


Igenkänningen, klaustrofobin. Att leva i Helvetet, eller om det bara är en mardröm (eller tvärtom, vad är det värsta: Helvetet eller mardrömmen? - vad är skillnaden?). Den existentiella främlingskänslan, ja. Men det är så tjatigt, och jag vet inte hur länge jag ska ha tålamod med den här begåvningen som går till spillo, poeten som kunde skriva så levande och frigörande (ibland - som poet är hans lägstanivå pinsam, som om han inte kan låta bli det pinsamma), om hans allmosor ska vara så här njugga hela tiden.


Wild is the wind


Jag har hört några olika artister, bland annat David Bowie, försöka sjunga Nina Simone, men den enda som lyckas nå upp till knäskålarna på henne är Cat Power. Med den här versionen når hon nästan henne upp till höften - - -

Viktor Rydberg

I går var det avslutning för vårens föreläsningar anordnade av Humanistiska föreningen, och då handlade det om Viktor Rydberg, som Birgitta Svensson talade om. Men inte vet jag om jag håller med henne när hon säger att Rydberg har blivit en modern och aktuell författare: det är en sak att det ständigt kommer nya böcker om honom, såsom den nya som hon tillsammans med Birthe Sjöberg har redigerat, Kulturhjälten. Viktory Rydbergs humanism. Men att det står om Rydberg i Jönköpings-Posten en gång i månaden behöver inte betyda att han är en författare som har något att säga till dagens människor (de som är yngre än 75 år). Eller är jag dum om jag tycker att det ligger en viss ironi i att föreläsaren säger att ämnet för föreläsningen är aktuellt, när publiken uteblev?

Ett förslag, Elise Ingvarsson


Ett (för)slag: Stefan Edberg skriver tennis som Elise Ingvarsson spelar poesi.


När eleverna frågar vilka språk jag kan måste jag alltid tänka efter en längre stund, och även om jag genant nog stannar vid två, eller snarare ett och ett halvt, har jag utelämnat svenskan, ett språk som jag känner blir allt mer svårgripbart, och svårhanterbart, ju mer jag arbetar med det: det är som att det undflyr hela tiden, håller sig undan, vägrar låta sig befattas med mina territoriella anspråk; varje gång jag känner att jag behärskar svenskan är det något i den som gäckar och skrattande visar mig ryggen - i ett bedrägligt förhållande blir det skenbart mest hemtama det mest främmande, det svåraste av allt. Poeten Elise Ingvarsson låter frasen "jag hatar språket" fungera som utgångspunkt - och en poet kan ha sämre modeller för sin poetik. Vi hatar det vi inte begriper, och det egna språket går inte att begripa. Det är hatet som gör att vi fortsätter, vi som dagligen sätter våra klor i språket - eller om det (mer troligt) är tvärtom.


Omslaget till Ingvarssons nya diktsamling Ett förslag visar postsorterare från en mycket svunnen tid: allvarsamma för att inte säga direkt förmätna män som ser rakt in i kameran med högdragna blickar, som om de blivit störda i en syssla som vi ovärdiga inte har någonting alls med att göra. Och hon utgår från en briljant idé, med allt prasslande som kan inrymmas i breven, där hon låter breven bli betydelsebärande och medskapande i hennes poetiska värld, som utspelar sig mellan Allt (som finns) och Intet (som finns). I hennes tredelade bok får breven sorteras in under första delen, medan den andra heter "ATT TRO", och den sista heter "SLUT".


Bland annat, och anmärkningsvärt, arbetar Ingvarsson med versalerna, som får hennes uttänkta meningar att stanna upp i sitt flöde; vi kan tycka vad vi vill om det intetsägande uttrycket att "språket flyter" - här har Språket snarare Stelnat. I sin form (Form), kommer inte ur fläcken/Och läsningen hackar. blir störd. Avbruten. i en avig Rytm. Det är en maskinell rytm, men ofta kommer det grus i hennes maskineri, som om hon vill undersöka vad som händer då tempot både växlas och sackas och bryts - när hon skriver en litteratur som hackar, som hindras, hålls igen.


Hon vet också när hon ska sätta punkt. Men hennes språk beter sig irrationellt, ologiskt, obekvämt i alla situationer. Det är ett språk som saknar lättigenkännliga markörer: snarare försöker hon skriva som man tänker - där det är andra principer är de grammatiska som styr, och hon nöjer sig inte med inledande versal ibland, utan hela syntaxen är skum och oförutsägbar. Det finns här en språkets konstruerade debris, ett surr som ljudar eller ljudas, en tämligen mångordig och svårforcerad ljudkuliss, där hon arbetar med prat som närmar sig babblet, likväl som att hon låter psykoanalysens lingo infiltrera dikterna (exempelvis Kristevas suggestiva term, kungsordet 'Abjektet').    


Vad hon också gör är att skriva fram ett I´m not [t]here-meddelande, ungefär som i Todd Haynes film om Bob Dylan, typ poeten som skriver sitt "Kilroy was [not] here!" Den försvunna författaren, alltså. Och Bob Dylan nämns också, och rentav citeras, från den fantastiska låten "Spirit on the Water". Ja - ord om bristen, om den kontingens som vi inte törs beträda, i bävan för att svaret ska eka mot vår egen brist, i en slags parodi på kommunikation: någon som inte har något att säga säger något till någon som inte har något att höra etc etc.  


Det är de viktiga frågorna hon vågar ställa, till exempel denna: vad är förtvivlan? En av de mest tabubelagda frågorna i vårt samhälle, den som politiker aldrig vågar befatta sig med. Med några sutbila och udda dubbleringar blir effekten oroande: "är allt Allt?" och "är tomt Tomt?" Det är en poesi som befinner sig mittemellan Olle Ljungström och Sonja Åkesson.


Jag läser med stor behållning Ingvarssons spontana och uppstudsiga ord, som verkar vara skrivna på ett slags uppstuds, eller om hon rentav är en poesins motsvarighet till tennisens Stefan Edberg, vars volleybaserade tennis var så avvikande när alla andra i det svenska tennisundret var trägna baslinjespelare (ungefär som förhållandet i den svenska poesin: för varje attackerande Edberg finns det femtioelva baslinjespelande Wilandrar): medan baslinjespelarna kräver dig på ditt tålamod, är volleyspelarna - dit Ingvarsson kan sorteras - beroende av att du returnerar deras hårda och oförutsedda slag, om du vill spela med dem.   


Almanacka, Kristoffer Flensmarck

Kemiläraren H visar mig ett arbetsblad, som innehåller uppgifter fyllda av exotiska begrepp, som genast triggar igång min hjärna, och jag börjar tänka i poetiska bilder: "9.25* När brom får reagera med cyklopenten bildas endast trans-1,2-dibromcyklopentan. [...] Var sker bromidjonens angrepp på cyklopentenmolekylen?" För mig öppnas en nästan bokstavlig dörr till en ny värld, ett vackert sagorike fyllt av mysiga ord, som dessa, eller 'trinitrofenol', 'karbokatjoner', 'polymerisationsreaktion', och 'Markovnkikovs regel'[1].


Här har jag ett found poem, tänker jag, och något liknande har Kristoffer Flensmarck tänkt, när han tar sin farmors gamla almanackor, från 1973 till 1999, året då hon dör, och har nu redigerat materialet och gett ut det som diktsamling i eget namn: boken Almanacka. Det här är på samma gång oerhört torftigt och lika oerhört fantasifullt, där vi ser ett liv passera, något som kan uppfattas både som höjden av utnyttjande och en kärleksakt, där han som poet träder tillbaka och låter en annan röst tala - en röst som inte avser att skriva poesi. Det är en udda bok, men liknande saker har gjorts förr, bland annat av UKON.


Är det då poesi? Jag läser färdigt boken och lägger den på en hög som råkar innehålla en volym ur Rilkes Gesammelte Werke och Shelleys Poetry and Prose, och i jämförelse med dessa hyperpoetiska snillen känns Flensmarcks bok som själva antitesen till deras vidunderliga ord. Här handlar det snarare om att ge begreppet 'lakonism' en ny innebörd, då farmoderns anteckningar är av det kortfattade slaget, där hon ofta nöjer sig med korta rapporter, ibland med ett enda ord, det understrukna "Nej".


Så: en konstig bok är det. Man kan beundra Flensmarcks mod, för givetvis har boken blivit häcklad, parodierad, travesterad (vilket bara det säger en del: ändå vore det en överdrift att påstå att den har väckt någon större debatt). Den utkommer i januari 2009, precis när det nya året har börjat, efter ett år (2008) som för mig innebar två gigantiska läsupplevelser: de svenska utgivningarna av Lars Noréns och Virginia Woolfs dagböcker - och visst är det här något av motsatsen till deras litterära texter, så medvetet skrivna och uttalat i syfte att publiceras.


Det privata som blir allmängiltigt: Flensmarcks bok ställer några intressanta frågor, men jag är inte helt övertygad ändå. Jo: det mest övertygande blir ändå hur konturerna av människoödet träder fram, i ekvationen hon fanns = hon finns, där hon tillåts fortsätta sin existens, tillåts ge ord åt sin kamp med krämpor och sorgen över bortgångna kamrater. Boken inleds med att maken dör, och avslutas med hög medicinering.


Man kan endast önska att personal på våra geriatriska kliniker läser, så att de lär sig att se människan bakom patienten. Här är ett liv: en människa som känner, tycker, reagerar, avslöjar sig, visar sig i sin sårbarhet, utsatthet - hennes barnbarn har självklart utnyttjat henne, för han har inte gett henne något val. I den avslutande diskussionen mellan författaren och bokens formgivare talar Flensmarck om att han vill släppa fram en alternativ röst, "den här andra rösten", som kontrast till den uttjatade poetiska stilen. Ja, han har lyckats med det. Det är en bok som väcker oro, och jag kan bara säga att jag hyser lika stor dos misstro som entusiasm - en slags (be)undran ...  



[1] "I en additionsreaktion mellan alken och vätehalogenid adderas vätet till den kolatom i den ursprungliga dubbelbindningen som har flest väten. Alltså: Vätet går till den rike!" Fotnot från H.


72

Är det där tårar?
Det som lyssnar på vaggsång,
på sömnens tystnad?

Let the right one (slip) in

I England har Tomas Alfredssonfilmen Låt den rätte komma in (Let the Right One In) fått makalöst fina recensioner, bland annat tror Xan Brooks att det kan bli årets bästa film, och det är ganska roligt att läsa dessa omdömen, som har sammanfattats här: glöm inte att se kommentarerna också, där vi bland annat får höra att svenskan är "an extremely beautiful language" ... Typiskt har den dissonanta rösten jämfört med Ajvide Lindqvists roman, men jag tycker att Alfredssons film arbetar med andra och mer subtila grepp, och filmen visar också att halvbra böcker kan bli riktigt bra filmer. Som jag minns det delade jag skepsisen mot musiken med flera kommentatorer.

And this is a knife - and this is day number one - - -

"Gotisk sagopop"

"Jag arbetar hårt för att skapa något besjälat och vackert", säger Natasha Khan (Bat for Lashes) i den här intervjun med Fredrik Strage i dagens DN. Strage beskriver Bat for Lashes musik som "gotisk sagopop", och det är fint - typiskt nog har "Two Suns" mottagits med sedvanligt bristande intresse från svenska musikkritiker (jag tror att DN är de enda som har recenserat skivan).

Be proud when you dazzle the wondrous
Glitter your eyes for the town
Tell every last boy that you're my man
Try not to let you down

Näver ...

I stället för att titta på tv kan man läsa tidskrifter: exempelvis Språktidningen, som visserligen är av det plottrigare slaget. Det nya numret utlovar en massa om engelska lånord, och det känns som att jag har läst det förr, och det har jag förstås - desto mer intressant då med en text om näverbitar som upphittats i Novgorod, där befolkningen skrivit korta meddelanden som kan jämföras med nutida SMS - men vår tid är förstås mer efemär, och även om vi kan formulera oss fyndigt på litet utrymme (somliga av oss: mig själv inte inräknad, att döma av hur det brukar se ut här!) befarar jag att framtidens arkeologer inte blir lyckosamma, som de som nu har hittat uppemot tusen näverbrev i Novgorod, och uppskattar att det kan finnas ytterligare 20 000 - - - Jag gillade också artikeln om sportspråket, exempelvis Lasse Granqvists oöverträffade träffsäkerhet när han beskriver Peter Forsbergs 5-5-mål på Finland i VM 2003, där han euforiskt beskriver hur Forsberg "åker runt och luggar ett helt finskt lag!"

En vacker syn.

Wipe o u t indeed - - -

I Debatt-programmet på svt avhandlades dåliga tv-program - åh, herregud, det är väl ändå en tautologi? Vem tittar på tv och inbillar sig att det ska vara intelligent? Den enda slutsatsen jag kan dra efter att ha sett korta referat av de dåliga programmen är att jag nog inte kan titta på tillräckligt lite tv - - -

Mmmelankoli ...

Aase Berg skriver förälskat om Karin Johannissons bok Melankoliska rum, både om hur det elitistiska begreppet melankoli (manligt, från Hamlet och framåt) blivit degraderat till depression (kvinnligt): bland annat om Johannissons språk - tänk ändå att det är så ovanligt med en diskussion om en författares stil, att man som läsare både gnuggar sig i ögonen och nyper sig i armen - är det verkligen sant, liksom? Jag håller med Berg: det är alltid en fröjd att läsa Karin Johannisson: hon skrev en bok om nostalgi för några år sedan, som jag inte kan tänka på utan ett leende på läpparna.  

Så här ska det se ut: Albrecht Dürers Melancholia I - - -

Vita, Melania G. Mazzucco

Endast sex år efter att originalet kom ut får vi den svenska översättningen av Melania G. Mazzuccos roman Vita, som radioprogrammet låter mig läsa, och enligt förlaget är det en framgångssaga som också inväntar en snar filmatisering, och man kan tycka att en översatt italiensk roman är något ytterst exotiskt - en slags anomali, ungefär lika tänkbar som en enhörning - men så inställer sig frågan om det handlar om den som väntar på något gott ...


Nja. Tyvärr måste nog sägas här att författaren, som skriver om sin egen familjs öden, har svårt att förmedla det där omedelbara intresset för kärnan i historien, huvudpersonen Vita, och hur hon efter emigration till Amerika och separation från den hon ämnar gifta sig med, kusinen Diamante, tillbringar sin tid i sitt nya hemland, med en kort avstickare för att helt kort återse honom innan han hastigt avlider. Romanen är mer ojämn än oäven, dock.  


Mycket av berättelsen handlar om hur tillvaron i det nya hemlandet yttrar sig, med fattigdomen som ständigt påtaglig närvaro - vi får veta hur kackerlackor smakar (som mjöldagg). Och det kan slås fast att Mazzucco har en förmåga att skildra den här fattigdomen, och som romanens centrum befinner sig en episod där Vita och Diamante rymmer till Coney Island och vinner en danstävling och där återfinns på några få sidor ungefär i mitten av den väldiga romanen en koncentrerad skildring av en ofullbordad och omöjlig kärleksförbindelse, skriven på ömsint vacker prosa, full av bitterljuva fraser, där kärleksupplevelsen skrivs fram med berusa(n)de ord: "ordet time hade han bytt mot en kyss på hennes hals, past mot en på födelsemärket som hon hade på kinden och future mot hennes läppar som var fuktiga och röda, och slutna."


Hur fantasin hjälper de fattiga emigranterna att överleva är också på kornet skildrat. Mina invändningar handlar nog mest om att Mazzucco ödslar för många ord på denna historia, som hade kunnat fungera utsökt i en novell av Tjechovs format, med den dos av vemodig skepticism som man så lätt hittar där. Kanske också fantasin har hjälpt henne på traven, där hon tätar luckorna i familjekrönikorna med egna påhitt - ibland kliver hon helt sonika in i sin berättelse, och redogör för sina vedermödor under resor till New York under det förra sekelskiftet.


Det mest gripande med berättelsen blir den på förhand dömda och uträknade och uteblivna kärlekshistorian mellan Vita och Diamante: scenerna där Vita successivt inser att de inte kommer att återförenas är oändligt sorgliga, och hela denna episod är skriven på ett sätt som kontrasterar mot den annars ganska fyrkantiga hanteringen av familjeödena.


Jodå, här finns ett överflöd av typiskt "mustiga" öden som verkar vara obligatoriska inslag i den här genren (förlaget hänvisar tacksamt till McCourts Angela´s Ashes), och grips man inte av Vitas och Diamantes tragiska öde, finns här bland annat farbrodern Amadeo, liksom Moe, konstnärsaspiranten med ryskt påbrå. Men romanen hoppar fram över olika tidsskeenden, och förvirrar läsaren i onödan. Ett bestående intryck blir hur emigrationen splittrar familjerna, hur banden mellan släktens medlemmar knyts upp och lossnar, och hur tiden både kan gå avskiljandets öden och bli goda exempel på hur det förflutna kan hållas levande, i trots mot allt vad klocktiden säger. 


71

Uppochnedvänd tid:

mirakel utförda i

utanförvärlden.


Cen-sur

I Guardian läser jag om hur Amazon har lyft bort vissa icke önskvärda titlar från sina topplistor, oftast beroende på att det har handlat om sex, eller helt enkelt att författaren har varit (eller är) homosexuell. Det kan tyckas vara en petitess, men för författarna är försäljningen beroende av Amazons rankinglistor, för att läsarna ska hitta deras böcker, och som bekant är bokförlagen inte kända för att vara tålmodiga med författare som inte säljer. Det här öppnar för oanade möjligheter för nätbutikerna att sålla bort usel litteratur - men då börjar de i fel ände, om det drabbar författare som Jeanette Winterson, Alan Hollinghurst och Annie Proulx. Hade jag vetat vilken potentiell makt bokus är i besittning av skulle jag kanske ha bytt karriär - - - (Å andra sidan innehåller deras senaste topplista inte mycket att klaga på: nästan misstänkt lite att klaga på, skulle jag lite konspiratoriskt kunna hävda - - -)

Vargatider

Patrick Wolf plundrar Dickens för inspiration till nästa singel från kommande skivan "The Bachelor", på "Hard Times", och det låter bättre än "Vulture" i alla fall - - - Nu har jag hört hela skivan, och den innehåller några riktigt roliga låtar ("Oblivion", "Damaris" och "Theseus" - däremot är jag tveksam till hårdrocken på "Battle").

to shake the poet and the bea[s]t - - -

Bat for Lashes gör en cover av Kings of Leons "Use Somebody". Grrreat!


Someone like you - - -

What I Talk About When I Talk About Running, Haruki Murakami

Först måste jag ändå få säga att den här bokens titel innehåller en redig västgötaklimax - att det knappast är löpning man vill höra Haruki Murakami tala om, utan snarare musik eller litteratur - eller varför inte kärlek, som i den Raymond Carver-bok han har norpat titeln ifrån (något han i efterordet erkänner): What We Talk About When We Talk About Love: men nu är det alltså löpning som är hans ämne, i boken What I Talk About When I Talk About Running, som blivit en blandning av löpjournal och memoarer. 


Det kanske också måste påpekas att det torde finnas läsare som uppskattar den här boken mer: läsare som har ett mer passionerat förhållande till löpning än jag har (jag - som minns det ohyggliga 80-talet, med dess katastrofer jogging, Tjernobyl, AIDS och Pernilla Wahlgren): fortfarande tycker jag att enda gången det möjligen kan vara berättigat att springa är om man blir jagad. Det är klart att löpningen fungerar som en metafor för Murakami: något är det som jagar honom. Tyvärr måste jag säga att hans resonemang är av det ytligare slaget, där han drar lättköpta slutsatser utifrån sin tid som löpare, en tid som sträcker sig tillbaka till det där olycksaliga 80-talet, och hur han därefter så gott som dagligen springer i en timme eller mer, om du kan tro det, och på senare år även ger sig på det som går under namnet triathlon.


Dock skriver han oundvikligt nog sin stilrena prosa, så där skenbart lättsamt, lättvindligt, och kanske rentav flyhänt. Han påpekar inledningsvis att en gentleman aldrig berättar vad han gör för att hålla sig i form, men måste genom att skriva sin bok göra avkall på att få det epitetet. Tidigt skriver han också om att den som springer måste lära sig att ignorera smärtan - ja, själv är jag troligen för pessimistisk för att börja springa, för att inte tala om att fortsätta springa: min första och enda tanke skulle vara att sluta så fort som möjligt.


Att läsa den här boken tar bort några av illusionerna kring Murakami - som det här att han har en oklanderlig musiksmak (han lyssnar på Red Hot Chili Peppers och Bryan Adams, får vi veta) - men också visar det upp honom som en ganska odräglig människa: inte bara är han en förespråkare av en präktighet som inte matchar tematiken  i hans romaner särskilt väl, med fullständiga redovisningar av de goda vanornas utövanden, utan också att de som springer blir besatta av rutin, av statistik och siffror som ska redovisas, och ärligt talat måste jag säga att det är väldigt ointressant att följa hur alla hans löpta (kilo)metrar rapporteras.   


Genom att löpa lyckas Murakami skapa det tomrum han förmodligen behöver som romanförfattare - och avslöjar att enda anledningen att han började var att han när han blev författare på heltid upptäckte att allt stillasittande gjorde honom tjock. Fast, jag vet inte om det kanske hade varit att föredra en fysiskt korpulent författare, än den här pompösa och självupptagna människan. Det är ont om överraskningar i den här framställningen (förutom att jag lär mig nya glosor, som 'sweatpants') - det enda som kan konstateras är att priset för att må bra fysiskt är risken att förvandlas till en outhärdlig tråkmåns.   


Min första åtgärd som diktator skulle nog bli att förbjuda hobbies, då man ser hur förödande det är för själslivet. På Haruki Murakamis gravsten planerar han att det ska stå: "At least he never walked." Då kan det lika gärna stå på min: "Han sprang i alla fall aldrig."


Ond tro

Nu har inspelningarna av Kristian Petris nya film börjat, läser jag: Ond tro, efter ett manus av Magnus Dahlström. Att huvudkaraktärerna heter Frank och Mona, alltså exakt som två av förövarna i Järnbörd, måste vara en ren och skär tillfällighet? Jonas Karlsson och Sonja Richter spelar huvudrollerna. På SF läser jag så här om handlingen:
En seriemördare härjar. Av en slump hittar Mona ett av offren. Hon blir chockad och rädd men någonting väcks också inom henne. Fascinationen växer till besatthet och när polisen inte lyssnar släpper hon allt för att själv hitta mördaren. Jakten leder till en våldsam uppgörelse, inte bara med mördaren utan också med Monas egen moral.  


God´s Own Country, Ross Raisin

Mark Herolds omslag kan ge associationer till Charles Laughtons film The Night of the Hunter (Trasdockan), med siluetten av pojken och flickan som flyr den onde predikanten.

På Yorkshirehedarna strövar nittonårige Sam Mardyke, en yngling med hopplösa utsikter, som blivit utsparkad från skolan på grund av (möjligen) felaktiga anklagelser om våldtäkt, och när några Londonbor flyttar in i ett hus i närheten börjar han spionera på dem, eftersom han blir ohjälpligt intagen av den femtonåriga dottern Jo(sephine). Sam är huvudpersonen och berättaren i Ross Raisins fenomenalt begåvade debutroman God´s Own Country, en vild otyglad berättelse som skapar orimliga förhoppningar och ändå lyckas hålla vad den lovar, alltmedan läsaren med närapå misstrogna ögon fortsätter läsa, vända bladen i en febril känsla av att vara fullständigt lojal mot författaren, det där som inträffar bara när man läser något som man vet är på riktigt, när man följer ett skeende som betyder något också för dess författare.

Alltså: Sam och Jo, ett osannolikt par - nästan för osannolikt, ska det visa sig. Sam är allra mest ett godtroget barn, som aldrig vet sitt eget bästa, som lättlurad drivs ut mot hedarna, som trots att de är ogästvänliga och kusliga ändå aldrig kan skada honom lika mycket som människors ondskefullt (kanske) felaktigt dragna slutsatser. Den karga och djävliga naturen blir hans hem, och är i alla fall något som inte stöter bort honom.


Hans dialekt när han berättar sin illavarslande historia är full av dråpligheter och en slags robust humor - men det är en humor som vetter mot förtvivlan, när hans oskuldsfullhet aldrig tillåter honom att någonsin misstänka att han ibland är på väg åt fel håll, att hans moraliska kompass ibland sätts ur spel. Därför lever han helst på heden, och det är endast i nödfall han tar traktorn in till stan för att dricka sin pint. Fadern är butter, modern mest olycklig och besviken.


I hans oroliga huvud utspelar sig förloppet, och alltihop är skildrat vagt drömartat, och det är en oroande värld - det olycksbådande förstärks hela tiden, alltifrån hans uppenbara stalkertendenser när han slår sina lovar kring Jo, till när hon skolkar från skolan för att vara med Sam i smyg; de tillbringar mer tid med varandra, men vad som sker på riktigt och vad som endast är Sams fantasier är höljt i dunkel oklarhet: han är inte den mest pålitliga berättaren, utan använder fantasier och drömmar, förhoppningar, som om verkligheten är något som inte kan (in)fångas. Allt filtreras genom hans barnsliga blick, där han fortsätter att tro andra om gott, trots att motsatsen bevisas gång på gång.


Det är i detaljerna som den här tillvaron blir så övertygande - hur fårskötseln beskrivs så ingående men alltid med den där typiskt lantliga attityden att det inte är något märkvärdigt, eller hur modern avstår från att rusa in på Sams rum, utan knackar först för att inte överraska honom i färd med något djävulstyg, eller hur han i sin försiktighet väger för och emot innan han säger eller gör något, men att det inte hjälper, då han är så dåligt rustad för att klara sig mot omvärldens grymhet. Han är en protagonist som har mycket gemensamt med Flannery O´Connors obetalbart naive romanhjälte Hazel Motes, minus dennes besatthet av religionen.


Med stor misstro mot stadsbor och alla inkräktare, plundrare och utnyttjare, blir Sam ett levande porträtt av den oskyldigt anklagade - den borne syndabocken vars brott nästan eller endast ligger i misstanken. Till en början kan tyckas att de två tonåringarna blir urtypen av två oönskade och oälskade som tyr sig till varandra, men romanen hinner vrida på det perspektivet. Det är ett skickligt balansnummer av Raisin, där hans lojalitet mot sin protagonist delas av min lojalitet mot honom som författare: hans bok uttalar skrämmande saker om människans natur, men det mest imponerande är kanske hur han lyckas skapa en fiktiv karaktär som är fullkomligt levandegjord, totalt gripbar i sin förvirring och olycksaliga bristande förmåga att hantera världens snaror.  


Styggelsen, Amanda Hellberg

När den brittiska pusseldeckaren, whodunnitgenren, hade sin storhetstid under 80-talet, kunde svenska läsare inte göra annat än snegla avundsjukt mot hur de engelska författarna kryddade sina anrättningar med litterära allusioner och regelrätta citat från veritabla mästerverk[1], medan vi i Sverige fick dras med torftiga aspiranter som regelmässigt skildrade illitterata poliser som jagade knappt läskunniga skurkar. Ack - och inte blev det bättre när den svenska deckaren blomstrade som bäst, under senare hälften av 90-talet heller.


Dock finns det mer att hoppas på inom den skräckgenre som verkar bli svensk litteraturs nästa exportvara, i den händelse resten av världen skulle tröttna - osannolik som den tanken än må förefalla - på våra wallandrar, nessrar, larssonar och läckberg. För John Ajvide Lindqvist vet att några läckra citat är precis vad hans atmosfärtyngda skräckalster behöver för att stämningen ska bli riktigt horrorskön, och något liknande verkar Amanda Hellberg ha tänkt, när hon på h:ström debuterar med Styggelsen, vars undertitel utlovar "En skräckberättelse": här är det Stagnelius och Bob Dylan som fått bidra med varsitt motto, och det är inte så pjåkigt.


Romanen beskriver två skeenden: ett på 1940-talet, då en kringresande freakshow som drivs av ett ont par plockar upp barnet Singa, vars övernaturliga begåvning blir ett tillskott i deras verksamhet - helt sonika blir hon inspärrad och utnyttjad på alla möjliga plan, och det andra utspelar sig i nutid, med ett tonårigt vårdbiträde som helt plötsligt drabbas av besök från andevärlden.


Hellberg har gott handlag med språket, och lyckas ge historien en ganska väl avvägd dos av det skräckartade, speciellt när hon tar oss tillbaka till ett 40-tal, med gott om anspelningar på skumrask och ljusskygga aktiviteter. Miljön är fångad på kornet, på ett fragmentariskt, korthugget språk - och dessa lakonismer gör sig väldigt bra när hon skildrar Singas instängda tillvaro, och de skräckscener som utspelas. Hellberg är bra på effekterna, som hon inte överanvänder, utan vet när hon ska hålla igen och låta de sparsmakade scenerna tala för sig själva: därför finns det otäckheter här som torde skrämma även den som inte är allt för lättskrämd.


Det kan tyckas lite onödigt att det blir någon anglicism för mycket ("för alla att höra"), i synnerhet i en roman som ändå utspelar sig innan engelskan började skölja över vårt land. Det kan också bli något för mycket av de tillfälligheter som genren visserligen är beroende av. Men det är marginella invändningar mot en roman som ändå är stilsäkert skriven, och något av en fröjd att läsa.



[1] Vore jag cynisk skulle jag kunna hävda att dessa citat mest handlade om de förtalade deckarförfattarnas försök att åka snålskjuts på den etablerade litteraturen, men jag är nu ingen cyniker ...  


Stilleben

/Påsklov:


Didos klagan, Anne Sophie von Otters version


Sista ordet om ishockey

- Jag följer inget lag. Jag är lag i mig själv.
Edith Södergran (nästan).


HV och fasa!


Allt är riggat på förhand

Det givna motargumentet när någon vill hävda att verkligheten kanske bara är ett sken, en dröm eller inbillning, är att gå och stöta tån mot närmsta stolsben så får vi se hur inbillad smärtan är. Jag vill inte nonchalera den fysiska smärta ishockeyspelaren Johan Davidsson har upplevt under SM-finalserien mot Färjestad - den har säkert varit påtaglig och kännbar - men trots det vill jag i Baudrillards anda hävda att SM-finalen 2009 mellan Färjestad och HV 71 inte har ägt rum - även om en segrare korades i kväll.


Nu kommer tusentals människor att samlas på ett torg i Karlstad för att hylla sina hjältar, iförda guldhjälmarna, som en illustration till att allt obligatoriskt också är förutsägbart. Lika förutsägbara är jublet efter slutsignalen, skriken i omklädningsrummet efteråt, de dionysiska vrålen i champagne och öl. Den förutsägbara glädjen är ingen riktig glädje, och det finns inga spontana inslag i hur idrottsliga framgångar firas.


Eller, framgångar överhuvudtaget. Nu förväntas alla som vinner något slags pris bjuda på eufori på beställning, och om denna glädjeyttring uteblir är vi snabba att påpeka att vi har att göra med en sur typ som minsann inte bjuder på sig själv. I takt med att dessa pris - dessa diplom, medaljer, plaketter - har ersatt all sansad och avvägd bedömning av konst, film, teater, litteratur och musik, ställs högre krav på dess utövare. Det har blivit ett mönster, en färdig mall att infria: den som vinner måste spela spelet, måste uppfylla medias kriterier på hur en vinnare ska uppföra sig. Och det är just ett spel, ett uppträdande.  


På 90-talet hävdade den franske filosofen Jean Baudrillard att gulfkriget, det första mellan Irak och Amerika, inte hade ägt rum, utan var en iscensättning av media. Efter att ha följt finalserien mellan de skenbara segrarna Färjestad och de skenbara förlorarna HV 71 kan jag hävda att det endast är en bluff från media som jag med stigande sorgsen bestörtning har bevittnat. Det kan säkert trösta HV-fans, som gråter vad de inbillar sig är äkta tårar över den nesliga så kallade förlusten. HV 71 har vunnit SM-bucklan tre gånger tidigare, och de kommer att göra det igen, så länge media så tillåter, och då kommer västra torget i Jönköping återigen att fyllas av (samma) människor som kommer att applådera sina hjältar, med nyfunnen entusiasm och vad de tror är äkta glädje.


Att följa ett lag är en irrationell syssla. På ett intellektuellt plan kan jag förstå och acceptera att det är bra för min kommun och i förlängningen för mig själv om stadens lag når idrottsliga framgångar - så jag borde hoppas på HV 71. Men vad innebär det då att "hålla på" ett lag? För många fans har det blivit en fråga om liv och död; en spelare som byter klubb kan utsättas för mordhot, samtidigt som klubbarna i sann cynisk kapitalistisk anda köper upp allt som går att köpa för pengar - något som torde orsaka schizofreni hos fansen, som inte vet vilket ben de ska stå på, när forna hatobjekt ikläder sig lagtröjan, och som dessutom tvingas hoppas att deras spelare ska utföra sitt jobb på isen på ett klanderfritt sätt, men samtidigt får de inte spela för bra, för då blir de uppköpta av de ännu rikare klubbarna i NHL, och då kan de vara förlorade för tiotalet år framåt ... 


Media har förstärkt ett redan bombastiskt intresse för en bombastisk idrott. Genom att underblåsa idrotten som fenomen har de skapat en monstruositet. Hela deras bevakning är överdriven: kvällstidningarna låter flera olika skribenter både yttra felaktiga profetior inför matcherna och lika många skribenter skriva eftertankens kranka blekheter efter matcherna, samt uppfinna begrepp som "silly season" för att berättiga sitt skrivande när säsongen ligger i träda, och på tv-kanalerna som gladeligen sänder matcherna yttrar slipsklädda män skenbara djupsinnigheter långt innan matchen börjat, under matchen, i periodpauserna, och långt långt efter att den feta damen har sjungit.


Att allting är iscensatt teater förstärks av tv-kommentarernas repliker, som redan föreligger färdigskrivna: det är slående att vid varje finalmatch yttras repliken "nu blir nästa mål viktigt" exakt lika gånger som Nora säger "det vidunderliga" i Ibsens Ett dockhem, och lika många gånger som en reporter frågar "hur känns det?" säger Indras dotter att "det är synd om människorna" i Strindbergs Ett drömspel. Vore det inte för förutsägbart, skulle jag här travestera teaterkritikerns ord från premiären av Becketts En attendant Godot: "ingenting händer - tre gånger".

                                                               

Ishockeyn i sig, som inte äger någon giltighet eller uträttar något för mänskligheten, tillåts breda ut sig och avhandlas med ett sådant intresse att man inte kan låta bli att fundera på vilken eftervärldens dom kommer att bli. Ja, det är ett skådespel - kan tyckas. Men också det är vad Baudrillard skulle ha kallat simulacrum: vi bevittnar något som inte händer på riktigt, något som endast inträffar i vår fantasi, i vår föreställning. Media har duperat oss, och vi beter oss lika känslolöst som figurerna i Platons liknelse om grottan, där vi skådar skuggor som vi inbillar oss gestaltar något reellt.


Jag uppmanar därför HV-fansen att torka sina tårar, och Färjestads fans att sluta vifta med sina flaggor: det är falska känslor, inget som har något som helst att göra med den riktiga världen. Jag missunnar ingen att titta på ishockey - när allt kommer omkring, jag gör det själv - men att jubla åt lagets framgångar eller älta dess misslyckanden, det är lika meningslöst som att tycka synd om de bovar Bamse bollar med i den tecknade serien.   


70

Alltid helt plötsligt:
ljus hittar ditt ansikte -
tävlar mot mörkret.

That´s entertainment!

När jag var liten trodde jag på allvar att Paul Weller sjöng "That´s Intertainment", även om jag visste att ordet 'entertainment' fanns (jag var tretton år, och visste redan att jag skulle bli engelsklärare - jag visste allt när jag var tretton år, jag hade inget val) - men kanske förstod jag att han var ironisk på något vis, att han var så förbannad att han inte ens ville ta ordet 'entertainment' i sin mun? Morrisseys version är ganska vacker, men jag tycker inte att han lyckas låta lika heligt och rättmätigt arg som Weller.

Two lovers miss the tranquility of solitude - - -

Från haverikommissionen

Jag skriver på en så kallad bärbar dator numera, då den stora klumpedunsen är inlämnad på reparation, och därmed tar jag inte ansvar för alla feltryckningar som blir följden då jag försöker bemästra det obekanta och för mina fingrar otillräckliga tangentbordet. Men den här gången kan jag inte skylla på att barnen har druckit vid datorn, så någon nytta hade jag ändå av de avskräckande skyltarna.

Fast till frisören har de inte gått ändå, de små rackarna - - -

Utantilldikter

Vi träffades på domstolsverket för att ha möte i humanistiska förubndet, och som av en händelse, eller om det bara berodde på att ordföranden hade glömt mötet (när katten är borta ...), så ägnade vi en inte oansenlig del av mötestiden åt att recitera diktrader för varandra, och jag svär, det var inte alls på mitt initiativ - - -

Kors! Ord!

Ännu mer om särskrivningar! Det är ett så kallat lov, jag har inget bättre för mig än att göra det här roliga korsordet från NY Times, med det oemotståndliga temat "Classic Poems". Svårighetsgraden är all right ... Eh, och jag som hade lovat att jag aldrig skulle hålla på med korsord, efter att ha gjort så dåliga erfarenheter för länge sedan (då jag fick höra att man minsann inte fick rita egna rutor om ordet inte passade in).


He sang the body ___________ ?

Need less to say

Om särskrivningar, allt så - - -

69

Politikern i

domedagscirkusens tält,

med skratten som bits.


*

*

det är dina bilder framför dig,
projicerade på den vita ytan,
hur mycket du än gnuggar dina ögon,
blinkar bort drömtårarna -
de syns ändå, i dina ögon,
och kommer att (fortsätta) synas:
det har aldrig funnits någon återvändo,
tiden har alltid varit någon annanstans,
så när du med disträ blick ber,
ber om nåd eller försummelse -
då vänder det sitt ansikte mot dig
("äntligen!") - - -
och fasan ler med hela munnen nu!

Peeping Tom

Karin Johannisson skriver i DN om scopofili, som hon väljer att definiera som (det sjukliga) behovet att bli sedd, även om det allmänt brukar heta behovet att se: dock uppfyller den voyeuristiska huvudkaraktären i Michael Powells eleganta film Peeping Tom båda kriterierna när han mördar kvinnor och samtidigt spelar in deras ansiktsuttryck i dödsögonblicket - allt pekar fram mot att han vill filma och se sin egen död, se den öga mot öga, bokstavligt talat. Powells film är marinerad i psykologiska resonemang, och givetvis ingår scopofili-teorin i de jagande polisernas resonemang, när de finkammar mördaren i ett misogynt London. Johannissons förhoppning är att vi kan använda vår voyeurism till att äntligen börja se andra, att sluta vara så narcissistiska. Tillåt mig - hoppas! (Förresten tänkte jag på Powells film senast i lördags, då jag såg den skotska filmen Hallam Foe, om en sjuttonårig kille med kikare som spionerar på alla möjliga: men det finns verkligen gott om filmer om voyeurer: skulle man ta filmerna på orden finns de bakom varje buske!)


Ur Powells film. Manicken vid filmkameran är spegeln, så att offret ska tvingas se sig själv dö.

The fountains mingle with the ... river and the river with the ... ocean?

Jag har någon gång (tror jag, hur skulle jag kunna minnas sådant?) propagerat för att man ska lära sig dikter utantill, något som jag trodde mig vara tämligen ensam om - vad är poängen, liksom? Nu läser jag i NY Times att Jim Holt ändå skriver att det är berikande att ägna sig åt utantillärning av dikter. Det är lite orättvist, för nog är det ändå lättare att lära sig dikter på engelska? För jag tror att jag har mer av Donne och Shelley i mitt arma huvud än Stagnelius och Fröding ... Inte är det lätt heller att memorisera dikter av Ann Jäderlund, hur mycket jag än skulle vilja. Fast Bruno K. Öijer är duktig på att kunna sina egna - - -

Venus Anadyomene, Emil Kléen

 

 

En gång när jag undervisade i kursen Svenska B lät jag en klass läsa dikter av Emil Kléen (1868-98): jag minns inte hur jag kom över dikterna – knappast i någon av skolans allehanda antologier – men jag minns hur oproportionerligt lång tid vi ägnade åt att diskutera hans efternamn, så i fortsättningen har jag avstått från att läsa honom i skolan. Kanske det är synd, för trots sitt olycksaliga efternamn är han är en ovanligt stark poet, med svenska mått mätt …

 

Lustigt nog har ellerströms förlag nu låtit kännaren David Almer ge ut den tidigare opublicerade romanen Sten Helmer, under namnet Venus Anadyomene (ett lyckligt namnbyte, för annars hade den här texten riskerat att oproportionerligt mycket handla om vilka associationer till kända svenska filmhjältar titeln ger). Venus anadyomene är ett namn på Afrodite när hon är uppstigen ur havet, och i Kléens idévärld blir hon den oskuldsfulla idealkvinnan, som kontrast till den farliga Venus vulgivava: som bekant bestod det sena 1800-talets kvinnoroll endast av två alternativ – hora eller madonna.

 

Kléens manuskript återfanns först 2006, och nu har alltså den besvärliga handstilen dechiffrerats. Att den inte publicerades i befintligt skick 1894 kan bara beklagas: inte går Kléen längre än sin samtida Ola Hansson när han skriver sitt kursiverade begär; däremot är romanen kanske lite väl omaskerat självbiografisk, när alkoholen och de fal(l)na kvinnorna väller in över huvudpersonen Sten Helmer.

 

Stilmässigt är det knappt, och det är inte svårt att förstå varför Hjalmar Söderberg, bland annat i romanen Martin Bircks ungdom, fann det nödvändigt att hålla visst avstånd till Kléen (i verkligheten ersatte Söderberg honom som journalist på Kristianstadsbladet), för båda är förtjusta i flanörmänniskan, och skyr nyttan. Men medan det finns en uppsluppenhetens distans hos Söderberg är Kléen dystrare, ständigt medveten om att misären flåsar honom i nacken, och det gör att hans porträtt av Sten Helmer blir febrigt, otäckt, med konkretiserade hallucinationer, och pessimismen anad som en påtaglig närvaro.

 

När Emil Kléen till äventyrs nämns i någon marginaliserad del av litteraturhistorien, sker det ofta i ordalag om dekadens: och nog är undergångsatmosfären det mest bestående från den här romanen, hur prosan sorgkantas och tyngs av en förstämning, med skuggfigurer som flyr dagsljuset för att inta sin absint i mörka hålor.  


Det är en ojämnt skriven bok, stundvis med utsökta naturskildringar och lyriska partier (några av Kléens egna dikter ledsagar), och det finns en strindbergsk stolthet hos huvudpersonen – samtidigt som det hinner bli både monotont och förutsägbart. Almers förord och generösa kommentardel är klanderfria, liksom Christophers Rådlunds pastisch till omslag. Det har blivit en vacker, nästan omistlig bok.


Tannäuser i Paris, Charles Baudelaire

I ellerströms fina serie etyder inledde man stolt med små nätta volymer med texter av bland andra Poe och Borges, men utgivningen har varit sorgligt sparsmakad. Den senaste boken är dock förträfflig: det är Charles Baudelaire ofta omtalade men aldrig tidigare översatta essä om kompositören Richard Wagner, Tannhäuser i Paris. Nu finns den dock översatt av Lars Nyberg, i en bok som också innehåller brevväxling mellan de två konstnärerna, en essä av Mallarmé samt ett urval dikter av just Mallarmé, Paul Verlaine, Édouard Dujardin, Stuart Merrill, och Éphraim Mikhael.

 

Baudelaire skriver sin text som ett långt försvarstal för Wagner, som hånades och utvisslades vid premiären av operan Tannhäuser i Paris – klarsynt visar han att stora verk initialt måste möta motstånd. Baudelaire skriver blygsamt om sina brister som musikkännare, men visar med eftertryck att det går att låta sina observationer dikteras av starka känslor: hans text är ett gott exempel på känslobetonad tillägnelse, när han med den förälskades tonfall visar en alternativ läsart – tidigare exemplifierat i hans inkännande iakttagelser av konstnären Constantin Guys, lika skarpsinniga som känslofyllda.  

 

Wagner, den ständigt beundrade och ständigt förtalade – men framför allt omtalade, som få andra kompositörer. Kanske det stämmer att han mer är författarnas favorit än musikernas – vi har i Söderbergs Doktor Glas ett fint avsnitt om Lohengrin, liksom Tranströmer har skrivit en fantastisk dikt om Wagner. Och så Baudelaires stora skrift om sin uppskattning.

 

Att Baudelaire är en så skicklig kritiker förvånar inte den som sett hans genomträngande blick på Etienne Carjats fotografi: där syns inte tillstymmelsen till charlataneri. Hans nyskapande idé om synestesin illustreras också i hans uppskattning av, utöver litteratur, där han var den förste att upptäcka storheten hos Poe, bildkonst och musik. Korrespondens-teorin, eller korrelatet mellan olika konstarter, en symbios mellan dofter, färger, toner, blir en fruktbar estetisk metod för Baudelaire, som tillåter honom att upptäcka fantastiska saker. Ja – hans tilltro till kommunikationen erbjuder honom en förenandets estetik. Men det som gör honom till en så skicklig kritiker är först och främst hans stränga blick – temperamentet som dikterar hans iakttagelser.   

 

En intressant uppfattning hos Baudelaire är att medan det är otänkbart att en kritiker blir poet, är det lika otänkbart för poeten att undvika att bli kritiker – det är en snygg anakronistisk allusion till det som Oscar Wilde några årtionden senare skulle kalla att all dålig poesi härstammar från äkta känslor: Baudelaire menar också att det är en nödvändighet att skapandet av poesi låter intellektuella hänsyn få sista ordet.

 

Att Baudelaires essäer under 2000-talet i allt större utsträckning blivit tillgängliga på svenska är förstås sensationellt, och högst oväntat, och helt utanför all samtidsdiskurs. Men den som bryr sig sneglar förstås mer än gärna åt 1800-talet för att hitta nyskapande och vitala idéer som kan berika även den som blivit blasé på allt som omgärdar oss i vår egen tid.      


Kerstin, jag förstår dig inte

Kerstin Ekman sällar sig till de som utnyttjar Hjalmar Söderbergs Doktor Glas till sin egen litteratur: i höst kommer hennes roman Mordets praktik, som alltså tar sin utgångspunkt i romanen. Liksom Bengt Ohlsson har gjort, liksom Bjarne Moelv, liksom Birgitta Linden - med skriande brist på variation har dessa tre böcker inte alls varit lyckade. Kanske förutsättningarna finns för att Ekman ändå ska göra något mer originellt, även om det låter lite oroväckande att hon ska använda Söderberg som romanfigur.

A Jury of Her Peers. American Woman Writers from Anne Bradstreet to Annie Proulx, Elaine Showalter

   

Charlotte Perkins Gilman              Carson McCullers                            Sylvia Plath

 

I en essä från 1988, (Woman) Writer, skriver Joyce Carol Oates om hur fantasin saknar kön, medan det som publiceras och följaktligen blir mottaget av kritiker måste utstå en genusstyrd bedömning, ofta till nackdel för den som etiketteras som ”kvinnlig författare”: därför är det något paradoxalt över den magistralt auktoritära litteraturhistoria över just kvinnliga författare som Elaine Showalter nu har sammanställt, A Jury of Her Peers. American Woman Writers from Anne Bradstreet to Annie Proulx, där den amerikanska ”kvinnliga litteraturhistorien” för första gången presenteras. Showalters tidigare mest omtalade verk är förstås A Literature of Their Own, där hon gjorde detsamma med engelska ”kvinnliga författare”.

 

Riskerar alltså det som brukar gå under benämningen ”kvinnlig författare” en styvmoderlig behandling, där andra saker än genialitet, stort konstnärskap och litterär förfarenhet brukar premieras? Obetingat ja, svarar Showalter, ur ett historiskt perspektiv, men jag är inte helt säker på att jag instämmer i hennes uppskattning att 1980-talet innebar att ”kvinnliga författare” nu skriver helt fritt och blir bedömda utan fördomar eller utan förutfattade meningar vad det innebär att vara ”kvinna”.

 

Med detta sagt: låt inget hindra dig att läsa denna omfattande och på nästan alla plan imponerande bok. Hon lyfter fram tidigare obskyra författare, och det är förstås inte helt givet att dessa är en angelägenhet för dig och mig 2009. Hennes idé är att de saknade a jury of their peers (jämlika bedömare, som kunde förstå deras texter): å andra sidan är det kanske inte de helt önskvärda egenskaperna hos ett författarskap, att det behöver någon som ställer sig framför läsaren och visar åt vilket håll du ska titta, förklarar dess relevans eller uttolkar obekanta symboler och bildspråk: dock är Showalter själv befriande fri från didaktiska anspråk, utan ägnar sig mest åt refererande – vilket ändå utgör något av styrkan i hennes bok, där hon med sin imposanta beläsenhet visar var hur många skåp som helst ska stå, med ganska diskreta värdeladdade omdömen (vem som helst kan ifrågasätta hennes låga uppfattning av exempelvis Gertrude Stein – ”kejsarinnan utan kläder” – Anaïs Nin, Djuna Barnes, Patricia Highsmith – som endast finns med i egenskap av författare till den lesbiska romanen Carol – eller hur hon överhuvudtaget inte skriver lika inkännande om poesi som när hon skriver om prosa, men det skulle i så fall skymma alla anspråk och den berömvärda ambitionen i hennes arbete).

 

Problemet för den amerikanska ”kvinnliga” litteraturhistorien är att ämnet är tvåfaldigt stort: dels innehåller det så många författarskap, och dels är dess författare så oerhört produktiva – därför är Showalters bok ett pionjärarbete, och som sådant är det nästan skrämmande gediget och genomarbetat. Där den tidigaste fasen i landets historia mestadels innehöll kvinnor som skrev brev och dagböcker, eller dikter som på sin höjd publicerades i tidningar, dröjer det tills det får sina omskrivna författare – men dessa är ofta desto mer omtalade, speciellt i vår tid, kanske.  

 

Ett bekymmer för varje litterär kanon är dock att alla dessa nya namn tränger sig in på bekostnad av de tidigare namnen, och man kan stillsamt undra vem som gör sig omaket att leta upp de okända namn som flimrar förbi i Showalters framställning. Men visst finns det intressanta observationer här – inte bara Showalters egna, utan även när hon redogör för John Careys iakttagelse kring hur Emily Dickinsons språk kan ha uppkommit i opposition mot det manliga språket, som en tänkbar strategi för att undkomma detta, i en jämförelse med Lewis Carrolls nonsensspråk. 

 

Studien är strukturerad efter årtionden, och det är en fruktbar metod, där Showalter tillåter sig att hitta mönster och samband i tiden, samtidigt som utvecklingen kristalliserar sig. Just den här synen på olika författarskap som Oates talade om i sin essä kan illustreras i hur man på slutet av 1800-talet betraktade många manliga författarskap med termer som ”mästerskap” (är det då en tillfällighet att den författare som fick epitetet ”The Master” råkar vara ”den manlige” Henry James?), medan kvinnliga författarskap betraktades i ordalag som ”sibyllor” eller ”orakel”. Här återfinns Charlotte Perkins Gilman, som har skrivit en av 1890-talets kusligaste texter, ”The Yellow Wallpaper”.

 

Men det är som sagt en rik och berikande bok, både som helhet och i minsta detalj, där vi bland annat kan se att Bruno K. Öijer inte var fullt så originell när han döpte sina två katter till Shelley och Keats – redan på 1920-talet döpte den amerikanska poeten Genevieve Taggard sina katter till de fyndiga namnen Sheats och Kelley.

 

Ett av Showalters exempel bygger på den psykologiska fallstudien The Three Faces of Eve från 1950-talet, där enligt Showalter 1950-talets amerikanska kvinna ställdes inför de tre olika alternativen Eve White (den blyga hemmafrun), Eve Black (den sexuellt utlevande kvinnan) och Jane (den balanserade polen mellan ytterligheterna): dock skulle det ha belyst hennes analys om hon hade nämnt Siouxsie and the Banhshees låt ”Christine” som utgår från fallbeskrivningen av Christine Sizemore (som i verkligheten snarare hade ett tjugotal multipla personligheter, men dessa uppträdde oftast i grupperingar kring tre), eller ännu hellre singelns b-sida ”Eve White/Eve Black”.


Fritt fall, Juli Zeh

”Det finns tankeområden som man inte beträder ostraffat.”

 

Det är en helt ny definition av begreppet roman som den tyska författaren Juli Zeh håller på att formulera, där hon skriver djärvt nyskapande samtidigt som hon sneglar med ett halvt nostalgiskt öga mot 1800-talets ärketraditionella roman, och utifrån detta dubbla perspektiv utvinner hon en legering som är fullständigt briljant: goda exempel på hur givande den här tekniken är fanns det i framför allt Leklust, och nu kommer på Weyler, i översättning av Christine Bredenkamp, hennes existentiella kriminalhistoria Fritt fall, och det finns ingen anledning att betvivla eller ifrågasätta att det här är ett av 2000-talets viktigaste författarskap.

 

En halvgenialisk fysiker, Sebastian, får sin son kidnappad, med en delikat uppgift som lösensumma i stället för den klichéartade pengasumman, och han blir osams med sin kompis, den helgenialiske fysikern Oskar, och två poliskommissarier sätts på detta fall: en döende manlig sådan (under namnet Schilf, därav den tyska originaltiteln Schilf), och en kvinnlig, som lyder under in inverterad intuitions lagar – överhuvudtaget styrs hela händelseförloppet av diverse lagar – både fysiska och metafysiska, hur mycket figurerna än förnekar slumpens inblandning i skeendet. När sonen kidnappas skruvas spänningen åt – men inte tillräckligt, ska det visa sig, för Zeh har åtskilligt att plocka fram av skräck – just när man som läsare sitter där och tycker att det är lika skakande som i någon av Hitchcocks filmer får vi se kommissarie Schilf titta på Vertigo.

 

Idén om den dubbla verkligheten har hon lånat från Orwells 1984, och hon visar med ackuratess teorins gällande gångbarhet. Det är de farliga tankarnas sfär som hon äntrar med sitt skrivande, sitt utforskande skrivande, i romaner som är sublimt oroväckande, och skrivna med så mycket intelligens att de riskerar att bågna av all teoribyggnad – men hon lyckas ändå smeka fram sin intrig mot spänning och skriver romanen som en filosofisk page turner. Vem annars kan ni föreställa er skriva så här intelligent prosa:

”Sannolikheten att ett universum skulle uppstå med dessa kända villkor hade i bigbangögonblicket legat på tio upphöjt till minus femtionio. Därmed var jordens existens precis lika osannolik som försöket att ha sex rätt på lotto nio gånger i rad. Stokastiskt sett skulle mänskligheten kunna gälla som icke befintlig. Människorna skulle enligt reglerna tillintetgöras av deras tillvaros osannolikhet”.  

 

De parallella händelseplan som här introduceras låter fysiken sättas ur spel, där sinnena driver gäck med stackars Sebastian, och hans tillvaro rämnar (fritt fall nummer ett) när sonen kidnappas, och kommissarie Schilf sätts på fallet, och han i sin tur har fått en dödsdom (fritt fall nummer två). Katastrofen ligger inte i dunsen, utan i själva fallandet, rörelsen vidare nedåt och vissheten att du bara kommer att fortsätta falla, i en ”den fallandes väntan på ett nedslag som inte kommer”. På olika sätt gestaltas hur verkligheten spricker, hur tillvaron ohjälpligt går sönder.   

 

Det finns liksom hos Nabokov en utsökt distans till det skildrade: av den ryske häxmästaren har hon också lärt sig vikten av att smeka (de gudomliga) detaljerna, och därmed blir skildringen alltid äventyrsfylld och helt oförutsägbar (och nog lånar hennes återkommande lepidopterolog drag från Nabokov). Men det finns lika givna paralleller till de parallella världar som Borges trollade fram i sin förtrollade berättelse ”Trädgården med gångar som förgrenar sig”, med en lika intrikat presenterad mordgåta som i den här romanen. Fritt fall kan ses som ett långt ljuvligt appendix till Borges berättelse, men också som två romaner i en: en som utspelar sig på ett realistiskt plan, i den igenkännbara verkligheten, och en som utspelar sig i det fantastiskas rike, i den osäkra(de) kanske-världen. 

 

Fantasin är Zehs ledstjärna, och hon har ett helt originellt bildspråk, där hon vränger till meningarna utan att någonsin förvränga dem eller söka effekter för sakens skull, och det oförutsägbara presenteras utan att någonsin kännas sökt eller spekulativt. Med förfarna händer skapas grundliga förutsättningar för berättelsens sidospår att tålmodigt veckla ut sig inför läsarens häpna blick.

 

Tematik som känns igen från Leklust är hur ansvaret inte kan frikopplas från våra handlingar, här illustrerat med bifiguren mördaren som påstår sig vara från framtiden, och att tidsresenärer inte alls har möjlighet att påverka händelseutgången, så att hans offer i den skenbara nutiden lever och frodas i det vi kallar för framtiden: tänk att denna undanflykt inte utnyttjats tidigare? Som olycksfåglar återvänder ständiga fågelreferenser, inte bara i den envetna papegojan som kanske heter Agfa (eller Kodak), som med sitt varnande ”Se upp” tilltalar kommissarie Schilf.      

 

Det är cynismen och misantropin som bildar grundackordet i den här romanen. Juli Zeh har en isande obehaglig förmåga att sniffa till sig de farliga sanningarna om vår beskaffenhet, om vår utsatta position i världen. Men mest imponerande är hennes insiktsfulla iakttagelser, hennes genomskådande blick – hur du litar på hennes omdöme även när hon påstår de mest hårresande saker om mänskligt beteende; hon har helt enkelt rätt, även när hon med sitt maliciösa leende yttrar det som är lite för mardrömslikt för att du ska ta till dig det med bekvämlighetens flin på läpparna.

 

”Alla vägar bär mot insikten, och ingen bär tillbaka!”  


From America ...

Så här bara någon dag efter den hedervärda ipredlagen går det att lagligt ladda ned Marily Mansons nya låt "We´re From America", med förbehållet att du måste uppge att din ålder överstiger tretton år; och det låter i alla fall bättre och mindre (an)skr(ä)amligt än det gjorde på förra skivan "Eat Me, Drink Me". Fast mest verkar han ha tillbringat tid på att måla sedan dess, inte utan framgång heller: i vilket fall är han mer talangfull än Ulf Lundell, hur mycket det nu är värt.

Dita, målad av MM. Men det var då - - -

There's a place I must go / For my heart is a child / That stumbles lonely for the arms of the wild

Här en intervju med Natasha Kahn, Bat for Lashes, där hon talar om sin nya skiva "Two Suns" och om sin rika fantasi, om skelett, häxor, spöken, om läsning, metaforer, om sina märkliga texter och om de nästan lika märkliga ljud som omger dem ...

Give my soul, give my soul, sing it free across the sea
Lonely spell to conjure you, but conjure hell is all I do

Reklam, nej tack!

En riktigt obehaglig reklamfilm: Keira Knightley spelar en hustru som blir misshandlad av sin svartsjuke man, i en reklamfilm Joe Wright har gjort för Women´s Aid. Jag läser i dag att filmen refererar till Peter Greenaways film Barnet från Mâcon - lustigt nog drömde jag i natt om Peter Greenaway, att jag i skolan visade hans film Tecknarens kontrakt, kanske inte det mest sannolika scenariot - - -

He hit me and it felt like a hit - - -

Pris?

I morgon klockan tolv meddelas vem som får Nordiska rådets litteraturpris, och som vanligt har Sverige två nomineringar, och det är nästan som vanligt två starka kandidater: Johan Jönssons Efter arbetsschema och Andrzej Tichys Fält. Jag vet inte vilken av dem som mest förtjänar att vinna detta pris. Vi ska nog inte glömma att också de andra länderna kan ha starka kandidater. Den norska författaren Per Pettersson brukar få nästan alla lovord som finns, till exempel.

Michael Strunge. En biografi, Knud Munck


Ur dokumentärfilmen Nattens engel


"Nej, jeg vil ikke dø. / Jeg vil bare være ufødt." Med dessa ord, som parafraserats av Ann Heberlein, skriver den danske poeten Michael Strunge sitt testamente; med elva diktsamlingar utgivna under åtta år var han oerhört produktiv - i synnerhet när man betänker att han i stort sett slutade skriva ett par år innan sitt bekanta självmord, nionde mars 1986, då han kastade sig ut ur sitt sovrumsfönster, enligt flickvännen Cecilia Brask med orden: "Nu kan jag flyga!" Han hade inte ens fyllt tjugoåtta år.


Om detta kan vi läsa i Knud Muncks bok Michael Strunge. En biografi, utgiven 2001 i Danmark, och nu alltså på svenska i Jonas Rasmussens översättning, med ett förord av Håkan Sandell. Tyvärr är boken tämligen illa skriven, och redigerad utifrån en slarvighetsprincip, där vi får både ord och namn felstavade (att både Jimmy Page och Jimi Hendrix får sina förnamn felstavade är kanske passerbart, men det är väl värre när begreppet 'simulacrum' tillskrivs Baudelaire i stället för Baudrillard, eller att det påstås att "the center is missing" är ett Yeats-citat).


Men ändå - det är en bok om Michael Strunge, verkligen en av de nästan groteskt begåvade danska poeter som slog igenom under 80-talet, ungefär samtidigt som Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen. Och historien om hans liv är nästan exakt lika sorglig som den om Ian Curtis, senast illustrerad i filmen Control, där det bara finns ett möjligt slut, och det är det värsta av slut, självmordet. Jag kan inte säga att jag uppskattar hur Munck teoretiserar kring dödsfallet, spekulerar kring om det var medvetet eller inte, i vilken grad det berodde på hans sjukdom eller om han försökte realisera sina poetiska idéer: det var döden som kom med sin stora svarta punkt, och det finns inget att förstå med det.


För Strunge led sedan tonåren av svåra depressioner, och han skulle ha begått självmord med eller utan sina dikter. Under sin gymnasietid utmärkte han sig genom att på en fest undra högt "hur det skulle vara att krypa in i en flaska". Det får sägas att Munck går grundligt till väga, och söker upp gamla lärare - dock har inte någon särskilt vettiga saker att säga om Strunge, utan allt hamnar i vaga antydningar, en försiktighet, som om man fortfarande inte vågar säga värre saker än att han kunde vara arrogant - men då är det som att Munck urskuldar med att det var "Strunge" som var arrogant, inte "Michael", privatpersonen. En liknande dikotomi urskiljs när han i sina skoluppsatser först skriver under sitt första efternamn, som "Michael Jenssen", och då under relativt ordnade former, medan han allt mer tar över sitt andra efternamn, och som "Michael Strunge" skriver mer ohämmat, otyglat och vilt. Senare uppfinner han en mängd fantasifulla pseudonymer och anagram, som det förtjusande "Marcus Hitengel".


Ytliga betraktelser över rockartister som David Bowie och nämnde Curtis får vi också dras med i den här boken, och det är klart att dessa spelade stor - kanske allt för stor - roll i Strunges dikter, att det finns en risk att han aldrig riktigt kunde befria sig från sina förebilder: bland annat därför är hans böcker fruktansvärt ojämna, där det visst finns en knippe riktigt starka dikter, men också ganska mycket som inte känns angeläget. Rimbaud är förstås en annan stor förebild, och det är både hans välsignelse och förbannelse, då dessa galjonsfigurer gett starka impulser till dikterna, samtidigt som de alltså begränsar dem, och sällan tillåter dem att utgöra mer än fotnoter till deras redan skrivna verk. Den vackra boktiteln från 1981 Vi folder drømens faner ud (Vi vecklar ut drömmens fanor) innehåller mycket av Rimbaud - samtidigt ska det inte förnekas att Strunges egna dikter har skickat många potentiella läsare till just Rimbaud och andra, samtidigt som han har fungerat starkt inspirerade för också många svenska poeter, framför allt den tidige Lukas Moodysson.


Kort sagt innehåller Muncks bok för många självklarheter: den som vill veta något substantiellt mer om Strunge har inget här att hämta. Som poet var han som bäst i sina slagordskorta fraser ("Min poesi är en fabrik / som tillverkar både dynamit och karameller"), medan de längre dikterna gärna trots att de innehåller så mycket av visionärt innehåll blir mer statiska än extatiska.       


"Extasen i stortån"

På Ebba Gröns första skiva "We´re Only In It For The Drugs" är det "Stortån" som spelar gitarr och sjunger, enligt konvolutet, och jag läser i dag om Ernst Brunners tankar inför döden: "Det ska bli jävligt skönt att försvinna från jorden. Om 30 år har jag fått nog och då ska det bli jävligt skönt att försvinna... upptäcka extasen i stortån." Själv fick jag ett besynnerligt återfall i min onda stortå i går, den som jag bröt i höstas, och som sedan dess plågat mig i oregelbundna omgångar - med utebliven extas! Min kollega J berättar om sin man, som bröt ett finger, och hur läkarna "karvade i hans skelett" (det var allt jag hörde innan jag vit i ansiktet föll ihop i soffan) ... Det tråkigaste med att ha ont på ett så otrevligt ställe som stortån är att så gott som all sympati saknas: medan kollegan P som har skurit sig i ett finger har ett prydligt bandage som får alla att förstå att här är det någon som vi ska tycka synd om, är det enda jag får höra att jag ska gå till doktorn (!), eller köpa nya skor ... Enligt andra är det nödvändigt för balansens skull att man har sin stortå intakt - men vad ska då hända? Ska jag vakna upp som travestin på en gogolsk novellkaraktär med saknad stortå - - -

Första april? Du skämtar!

För en gångs skull hade jag minutiöst förberett ett aprilskämt som jag tänkte utsätta mina nästan oskyldiga elever för. Men det raserades, eftersom jag hade det dåliga omdömet att gå till frisören i går, och jag kommer till lektionen, och en elev ropar glatt i korridoren, att jag ser bra ut i min nya frisyr. Innan jag hinner muttra något tillbaka ropar hon: "April April!" - - -

*

*


du behandlar det som ett minne, när bilderna inte är nog
din röst alstrar nya tillägg, ständigt nya ord
du skrattar, jag ser inte det roliga, jag ser inte
du pekar på honom: du pekar på ett lik
genom glaset såg jag en gång en död man sitta i vår soffa
men det fanns också en dörr
en röst som skapar det här vackra som du avsvär dig allt ansvar från
du säger, om jag inte får säga det här, etc
jag säger, skriv det, skriv det på en lapp, elda upp den efteråt

jag hittar en tom rad, du vill inte kännas vid den