bernur

Det är en truism att påstå att Skammens boning av Doris Dahlin var förra årets överlägsnaste barndomsskildring, och därför är det med högt uppställda förväntningar jag tar mig an den roman hon ger ut nu, Vi vet nog vem du är, och till en början är allt bra (det vill säga: dåligt - här härskar misären, eländet), och allt känns övertygande. Men berättelsen håller inte för en hel roman, så hon tvingas ta till förenklingar, drastiska lösningar.

I barndomen plågades Grace och Anna svårt av sin lärare, och även om de nu är i femtioårsåldern har framför allt Anna svårt att släppa det som har hänt. Läraren lever fortfarande, liksom några av de klasskamrater som gjorde livet surt för dem. När den ene av dem dör (mördad?) finns det anledning för Grace och Anna att träffas och tala ut - men det blir mest fortsatt gnäll från Annas sida, en av svensk litteraturs bittraste gestalter. Det visar sig också att Grace inte har varit helt ärlig, och överhuvudtaget rör sig romanen kring oklarheter, mystik, saker som inte är vad de utger sig vara.

Titeln är lovande i sig: vagt suggestiv, med sin antydan till mobbning och en möjlig referens till Lucia-sången, som också omnämns i boken, utan att Dahlin gör något mer av det. Vi förs rätt in i misären, och Dahlin gör sitt bästa för att planka in på den feel bad-genre som Falkenland mutat in åt sig och någon till (Carina Rydberg). Vad som i början känns som upptakten till ett ödesmättat drama blir i längden lite banalt, och omtagningar av alla scener - exempelvis Annas bråk med tonårsdottern Sara, ett negativt förhållande på repeat men tyvärr också skrivet på repeat av författaren.

Liksom i Skammens boning innehåller Vi vet nog vem du är några fina porträtt av människor som hanterats ovarsamt av tillvaron: dessa skamfilade nedbrutna (be)svikna människor, som det inte finns någon plats för. För nästan tjugo år sedan var det Robert Kangas som skrev så träffsäkert och så närgånget om dessa bortglömda människor, och jag är inte beredd att påstå att Dahlin gör det sämre: bara att hon som romankonstruktör inte går i land med uppgiften. Hon tar nästan alltid i för mycket, och det är synd, då hon ändå lyckas förmedla det där föraktet mellan människor, som blir romanens bärande tema, liksom en avund som vilar ovan en avgrund.

Språket är beskrivande, som ett polisprotokoll, och det är ibland en tillgång med detta korthuggna kyligt neutrala språk. Tyvärr blir det också en brist, då hon är sämre på att göra figurernas beteenden trovärdigt, utan allt känns tillrättalagt. Perspektivet är allt: vi luras att tro något, som senare visar sig vara falskt - allt beroende på vem som säger det. Det finns en viktig lärdom här, men intrigen blir utplattad och tunn, för en historia som kunde ha blivit en tät novell och inte en 200-sidig roman. Kanske förlaget har del i skulden: troligen har de stressat fram den här boken (stilistiskt känns den inte lika genomarbetad som det upplevda blivit bearbetat av författaren), i förhoppningen att minnesgoda läsare har upplevelsen av förra årets övertygande självbiografi fortfarande varm inom sig.