bernur

Efter att Theodor Kallifatides gett ut tjugofem böcker tog jag honom i hornen och läste den tjugosjätte, Mödrar och söner, och tyckte att den var så där: nu har jag tack vare radioprogrammet läst hans tjugosjunde, i en utgivning som på ålderns höst verkar eskalera - Vänner och älskare heter den, som en pendang till den förra boken. Och den är dålig, på ett fascinerande sätt.

Det börjar med en kliché, när den femtiofemårige mannen betraktar en yngre kvinna som svischar förbi, och de får ögonkontakt: "En svala som efter den långa vintern kommer tillbaka till det gamla boet kunde inte ha en mer tillitsfull blick." Gillar du den typen av formuleringar finns det åtskilligt att hämta här, i en roman som kunde ha varit skriven av en bundis till Paolo Coelho. Även klichéernas urmoder, "det som inte dödar dig, gör dig starkare", citeras. Lite förstrött tecknas personernas bakgrund: mannen har en dödssjuk hustru, som intrigen bara väntar på att avpollettera, för annars hade mannens beteende bara varit vidrigt - nu nöjer det sig med att vara halvsolkigt. Liket hinner inte kallna förrän han ger sig ut på nya erotiska eskapader, närgånget skildrat av författaren, som inte drar sig för att teckna en slags samlagets poetik, med fyra olika exempel (jag lovar dig, dessa sidor tillhör knappast höjdpunkten i vårt språks prosa).

Kallifatides skriver enligt baksidestexten med "skarp humor", men jag hittar bara ytterst lågmälda leenden, som att han påstår att det "inte funnits någon moderat författare av rang på över hundrafemtio år i Sverige". Överhuvudtaget handlar det mycket om litteratur hos Kallifatides, och han har varit driven nog att låta sin protagonist vara chef för ABF, ständigt i ytlig kontakt med litteraturen och dess författare. Han har vunnit inte världen men en bit av Stockholms kulturliv, och förlorat inte sin själ men någon slags sentimental längtan efter hur det var förr, när det var färre restauranger och allting inte var så himla komplicerat.

Boken är ett illa maskerat kulturpolitiskt inlägg, med den här chefen Georg som muttrande gnäller över ditten och datten. Efter halva boken drabbas Georg av en hjärtinfarkt, men på nästa sida upplyser författaren att han inte dog, vilken kanske läsaren tycker kommer som en något överflödig upplysning. Liknelserna är dumma, som när han med sin egen formulering ger sig på "meningen med alltsammans": "Frågan är lätt att ställa men att besvara den är som att försöka fånga en elefant med en fjärilshåv".

Det trista är att hela berättelsen blir banal. Det högtravande anspråket har lång väg ned till den platta marken, och det är ingen stilig färd att se plattityderna färdas. Lika dåligt skriven är dialogen ("Vad i all sin dar menar du med det?" kan en av karaktärerna utbrista, som någon i en svensk film) - men värre är väl att de inte talar med varandra, utan ständigt med läsaren: detta är en relativt vanlig skada i mången svensk roman, med dialog som enbart kommunicerar direkt till läsaren, men en så erfaren författare som Kallifatides borde hålla sig för god för sådana nybörjarfel, liksom att han borde kunna grundläggande kunskaper om bisatsordföljd, eller vad som är en retorisk fråga och vad som inte är det (när någon säger "vet du vad det värsta är?" och sedan förklarar det, förtjänar det knappast att kallas för en retorisk fråga). Inte heller vet han skillnaden mellan arbetsläger och koncentrationsläger. Samtidigt kan han vara föraktfullt snobbig, när han spekulerar i hur många nutida svenska läsare kan förstå vad han talar om när han nämner Pandoras ask och Damoklessvärdet (inte många, gissar han: tack för det, liksom!).

Idén i sig hade kunnat fungera, det är bara det att det märks så tydligt att han velat skriva en typisk Hjalmar Söderberg-roman, in i den ömsinta skildringen av Stockholm. Här finns dessutom en Markel, den ständigt beredvillige samtalspartnern Milan (liksom Söderbergs butterfryntlige murvel är Milan "ute ur leken"). Kallifatides vill ge intryck av att vara en klurig gubbe, men hans filosofi är tunn och intetsägande, och tankarna generande banala. Hela boken känns havererad, ofullkomlig, bristfällig - mer som en någorlunda lovande debutroman än verket av en rutinerad författare.