bernur

"så länge dom har fel bild av dej

har dom spelat bort

varje möjlighet att skada ditt liv

du kan återvända

till det du var avsedd för"

Här befriar sig  Bruno K. Öijer från sitt ok av det glansfulla bildspråk han använde i sina tidigare diktsamlingar. Därför blir Medan Giftet Verkar mest en reningsprocess, en nödvändig fas - här avvaktar han sitt nya språk, mer avskalat, behärskat. Motiv och liknelser känns igen, det är ett bekant skumrask de vistas i: allra mest bekant är den avslutande långa "Skisser Till Ett Av Dödens Tal", en renodlad katalogisering av allt djärvare bilder, i en slags legering av Lindegrens mannen utan väg och Paul Anderssons "Elegi över en förlorad sommar" - men inte bara i valet av bilder, utan också i det pessimistiska tonfallet. Och det är tonfallet snarare än bildspråket som Öijer tar med sig från denna samling vidare till nästa. Den här samlingen uppfattar jag som ett embryo: här finns spåren från den tidigare så yvige och så flitigt imiterade poeten som uppvaktar Dionysos i väntan på katastrofen, men också ansatserna till något helt annorlunda. Det är en mörk bok; trots några minnesvärda dikter känns den ofullständig, skriven i avvaktan.  

Det Förlorade Ordet, Bruno K. Öijer

"hon viskar till mot honom

med ögon i rinnande blått

och varje gång han

sträcker ut sin hand efter henne

svävar hon bort

hon svävar längre och längre bort

från honom"

Om den första installationen i trilogin kändes inkomplett, blir mittenpartiet desto mer fullständigt: här finns också en konsekvent hållning genom hela samlingen, och en sammanhållande tematik kring förlusten, saknaden, som ger de enskilda dikterna både en unik klangbotten och ett anlag till att kommunicera inbördes med varandra. Diktjaget öppnar sig för ett nytt alfabete ("av tårar"), nödvändigt för att beskriva sorgen, bristen, frånvaron. Den tyngd som orden får är också Öijers egen: för första gången gör han sig av med tidigare bråte, och skriver kanske svensk 90-talspoesis mest självständiga diktsamling. Dels finns här en handfull nästan överjordiskt bra dikter ("Hängd", "Två", "jag frös / jag hade inget att leva för", "jag ber om sömn", "En Gång Blommade Trädet"), och dels en avsaknad av dåliga dikter, där allting mittemellan känns fullbordat, oantastligt. Medan det i Medan Giftet Verkar fanns tydliga tecken på fiendskap, ursinne och orättfärdighet, präglas stämningsläget i Det Förlorade Ordet av försoning - nästan en religiös förlåtelseskrift, som tar sig igenom även fördömande ordalag. Förlorad och återfunnen i samma stund.      

Dimman Av Allt, Bruno K. Öijer

"åskan sov

en kam

och en spegel sov

allt sov

allt som funnits sov

ditt ansikte sov

en kvist sov

sov i en vas"

Som en varm hand snarare än en våt filt lägger den sig över läsaren, den avslutande delen i trilogin. Det är också ett tydligt markerat slut som karakteriserar hela boken - orden har renodlats, där uttrycket har skalats av ned mot kärnan. Vad som snarare erinras än hörs är en dov klang, ett förnummet klent eko. Det är skrivet när förtvivlan har gjort sitt, och desperationen gått någon annanstans: en känsla av att det är för sent för oss. Här finns en liknande vördnad för det vi har gått miste om, men orden ljuder ihåligare, mindre uppfordrande, svagare. Bakom ordet 'allt' i titelns Dimman Av Allt ligger ett uttalat 'ingenting', dess synbara men falska antites, en nollpunkt för dikten. Dikterna är kortare, ordfattigare, som om de bara innehåller skuggan av sin essens. Men även ironi, en beskare slags humor, som pendlar uppgivenheten i dikter så som den slutgiltiga uppgörelsen med Sverige, "Ishjärtat", eller en lika kylig avräkning av en pedofil i "Flickan". Diktsamlingen strävar mot försoning, men når inte ända fram.