bernur

Jag åt lunch på en italiensk restaurang med E och i den berömda (beryktade?) förbifarten yttrade jag något ofördelaktigt om Dostojevskij - ja, känner jag mig själv nöjde jag mig inte med det, utan jag sa säkert något långt och långtråkigt om dennes tråkiga romaner. Vid bordet intill satt en skäggig man som när han lämnade restaurangen slog en lov och stannade till vid vårt bord. Han gav mig en belevad utskällning, tyckte att jag borde lära mig ryska, för det är de svenska översättningarna som gör Dostojevskij tråkig: där framkommer inte hans humor. Hans namnskylt gav oss namnet Staffan Skott, och det är förstås genant att bli uppläxad av honom, som skriver i DN bland annat. Det var en fin uppvärmning till seminariet med Herta Müller: man kan alltså inte ens säga något negativt om en författare i all förtrolighet utan att det får konsekvenser: Bokmässans förgreningar är vida och effektiva. (Senare i en rulltrappa började jag prata illa om en annan författare, men det kan kvitta vem, och vis av incidenten med Skott höll jag igen mycket snabbare.) Typiskt och nästan ironiskt nog kommer H bara minuten efter att Staffan Skott lämnat oss: H kan ryska, och det hade varit roligt att se på vems sida han skulle ha ställt sig. I alla fall: jag beundrar Skott, läser hans krönikor i DN, men inte tänker jag lära mig ryska för det tvivelaktiga nöjet att ändra uppfattning om Dostojevskij ...