bernur

Det känns som att hamna i en skämtteckning:

- Vad läser du?

- En bok som heter Meningen med livet.

Att den gamle marxistiske räven Terry Eagleton allt mer ser ut som Bertolt Brechts dubbelgångare är förstås bara en kuriositet i sammanhanget: förra året orsakade han något av en förväntad kontrovers med sin bok The Meaning of Life, men efter avslutad läsning kan jag bara rycka på axlarna och konstatera att det här är väl inget att bry sig om. Alltså: meningen med livet? Finns det ingen måtta på hur efemär en filosofs verksamhet tillåts vara?

Nu är Eagleton förstås mer känd som litteraturvetare än filosof - något han med viss elegans förtydligar i en fotnot för att förekomma kommande invändningar. Meningen med livet - det skulle alltså vara den förbjudna frågan. Äsch. Det är inte ens en riktig fråga. Man vill nog hellre veta: vad är meningen med frågan? Språket tillhandahåller många skenfrågor, visar Eagleton, av typen "än sen?" och "vad glor du på?" - frågor som inte direkt är retoriska, men ändå förhåller sig nekande till svarsalternativ. Enligt Wittgensteins språkfilosofi är det grammatiken som lurar oss.

Men meningen med livet då? Det måste vara upp till var och en av oss, kan tyckas - att bli salig på sin egen fason. Det djärva i Eagletons projekt tycks vara att han levererar ett svar. Men han går som katten runt het gröt, och det mesta i boken är ett resonemang kring mening och menande, snarare än livet. Fotboll, lyder dock ett första svar, och det stämmer förstås på kanske majoriteten - i synnerhet i England. Det är också fotbollen som har blivit ett opium för folket, menar Eagleton.

Nu kan tyckas att det finns både för mycket och för lite mening med livet. Eagleton hämtar några exempel från filosofin, några från litteraturen - han kunde ha valt vilka som helst, med i stort sett samma resultat. Att följa deras resonemang i litteraturvetarens tolkning är bara långtråkigt, och han säger inte mycket av intresse. Beckett närde en fruktbar förtjusning i ordet 'kanske' (han också).

För Eagleton är det helt logiskt att dagens tyranner som tillåter tortyr gör det på grund av att det är Guds fel - Gud förbjuder inte uttryckligen tortyr, och därför är det fritt fram för vem som helst, inklusive honom själv, att använda det, om det skulle tjäna hans syfte. Denna omvända bevisföring kan tillämpas lite hur som helst. Den som tiger samtycker: alltså är alla män som inte säger att de är feminister emot feminismen. Snarare än meningen med livet funderar man som läsare på vad som är meningen med den här boken. Som tidsfördriv fungerar det ungefär som att bevittna någon som lägger upp en höjdhoppsribba på fyra meter jämnt, och sedan spankulerar mot ribban i oknutna skor.

Så kommer han i bokens sista kapitel fram till det utlovade svaret, efter långa resonemang som varken är teoretiska eller praktiska. Det är knappt en fjärdedel av boken, och först på de allra sista skälvande sidorna kommer svaret. Eller svaren, snarare. Med stöd i auktoriteten Aristoteles är lycka ett ganska passabelt svar, men varför inte också ge Freud ett ord i laget med sin berömda dödsdrift: där kan svaret också ligga - vi lever för att dö. Vidare: begär ... intellektuella tankar (meningen med livet är att fundera över meningen med livet ...) ... En kristen version visar sig också lite snabbt: agape, självuppoffrande kärlek ... Och så på sista sidorna kommer svaret, och det är så oväntat att jag inte kan låta bli att avslöja det, så slipper ni läsa hela den här tråkiga boken. Svaret på frågan om livets mening lyder: jazz!