bernur

För ett halvår sedan läste jag en uppiggande mangaversion av Hamlet, och nu har jag också läst (tittat på) versionen av Romeo and Juliet, tecknad av Sonia Leong, och jag kan bara säga att det inte har varit riktigt lika givande: ändå visade Baz Luhrmanns film att den här historien mycket väl kan transponeras till nutiden med språket bibehållet - här är det samtidens Japan som ersätter det medeltida Florens, och gängkrig av Yakuzas hindrar familjerna Capulet och Montague att umgås på fredlig fot. Friar Laurence kommunicerar med en dator, och Romeo använder mobiltelefon.

Romeo är rockstjärna i stället för poet (ack!), och som sådan av det blekare slaget: desto mer energi har lagts på att göra Juliet intressant - vore det inte för en hopplös frisyr skulle hon ha varit helt oemotståndlig, som när hon står på balkongen iförd en gotisk klädnad, där allt sabbas av att hon ser ut som Niklas Frisk (Atomic Swing) i håret. Annars är hon precis så där ung och samtidigt storslaget erfaren Shakespeare gjorde henne till, och det är ingen underdrift att hon spelar både skjortan och brallorna av Romeo.

Detaljerna, som visar sig exempelvis i ornamenteringarna kring pratbubblorna, är smakliga och utgör den största behållningen. Själva berättelsen går fram tydligt nog, men det är svårt att uppfatta attraktionen mellan den här färglöse Romeo och den betydligt mer dynamiske Juliet: kanske en av de främsta anledningarna till att Baz Luhrmanns film blev så lyckad var just personkemin mellan Leonardo di Caprio och Claire Danes.  

Shakespeares söta språk bildsätts på ett fantasifullt sätt, och relativt ofta känns det genomtänkt och med lyckat utfall, och strykningarna generar att ett redan högt tempo uppfattas som ännu högre, och att några av de ljuvaste formuleringarna saknas blir inte störande, med det fatala undantaget Juliets långa åtråfyllda monolog, där några av Shakespeares mest vågade liknelser återfinns - i den här versionen är monologen kapad, självfallet av nödvändighet men inte desto mindre grymt:

Come, night; come, Romeo; come, thou day in night;
For thou wilt lie upon the wings of night
Whiter than new snow on a raven's back.
Come, gentle night, come, loving, black-brow'd night,
Give me my Romeo; and, when he shall die,
Take him and cut him out in little stars,
And he will make the face of heaven so fine
That all the world will be in love with night
And pay no worship to the garish sun.

Liksom i den Hamlet som jag läste bryts det dramatiska av med naiva barnteckningar, här mycket oftare, och jag kan inte säga att jag gillar den barnsliga tekniken. Mer gillar jag då hur Sonia Leong i stort sett ignorerar bakgrunder, och låter hela skeendet utspelas mot en nästan helvit fond: hon lyfter fram figurerna, och deras agerande uppfattas som avskalat och rent.