bernur

Efterlängtad kommer här Bruno K. Öijers första diktsamling sju år efter den avslutade trilogin, och den som förväntat sig en kursändring blir mäkta besviken, för Svart Som Silver lägger sig smidigt intill de tre föregående böckerna, både formmässigt och tematiskt. Allt känns igen, är som det var i trilogin. Svart Som Silver tar vid där Dimman Av Allt slutade, med ytterligare ett större antal korta dikter som kretsar kring sorg och saknad - ja, snarare sorg än melankoli präglar hela samlingen, som utan omskrivningar uttalar bristen.

Ofta finns i Öijers dikter ett emfatiskt 'du', och han vänder här på perspektivet, visar att detta du också är ett jag: i dikten "Hålla Honom Kvar" lånar han ett grepp från David Lynchs film Lost Highway, och ringer till sig själv - när hans mor svarar ber han att få tala med sonen, och det sjuåriga diktjaget svarar. Självfallet är ingen kontakt möjlig, det vet var och en som har försökt: pojken som du söker är bara otålig, vill inte veta vad du har att berätta. Öijer ringer till och ringar in sin barndom, och där finns bilder som inte har bleknat, som bara har väntat på att framkallas nu, många år senare.   

Metaforer och bildspråk hör till det konventionellas register, och vad som återkommer är civilisationskritiken och önskan att naturen ska vördas, en förhoppning att vi ska återgå till ett sundare förhållningssätt, mindre präglat av profit och kortsiktiga lösningar. Den här kritiken är mer hopplös än vass: starkare och mer övertygande blir den besjälade naturen. Ändå skräder han inte orden, då han avlägsnar de skyddande, förmildrande uttrycken.

I dikten "Blodet I Snön" skriver han om hur vi måste vända om, och visar en vision av hur "det skjutna rådjuret / reser sig upp igen och slickar sitt blod / slickar röda blomblad ur snön", i en beskrivning om återgäldandet, önskan att ställa allt till rätta, som kan påminna om en av de starkaste dikterna i Det Förlorade Ordet, om blåsipporna som växer sig så starka att de lyfter upp det fallna loket till rälsen. Är det då naiva förhoppningar? Har vi, med ett annat Öijer-ord, "förlorat den här jorden"?

Åtminstone finns det en pessimism, som inte bara visar sig i diktjagets oförmåga att få kontakt med sitt barndomsjag. Allt är för sent, lyder romantikens undertext, och det är en cirkel som knuts när han här nämner Keats och Shelley, som var omskrivna i hans tidigaste produktion från tidigt 70-tal.

Vad som återstår för den som inte totalt vill deppa ihop är humorn, och den uppenbarar sig utan fanfarer. Sverige kallas för "vårt kalla efterblivna land", och trots att dikterna i ordets fulla bemärkelse är hopplösa finns det värme där, och Öijers röst har samma effekt som ängeln Damiel (Bruno Ganz) i Wim Wenders film Der Himmel über Berlin, när han i osynlig skepnad på U-Bahn lägger handen mot en deprimerad passagerares axel. Diktjaget ser den olyckliga människan, och nog önskar han henne allt gott.

För det är ett missförstånd att enbart se hans dom över samtiden som misantropi: snarare handlar det om att människan inte bara vägrar att inse sin potential, hon utnyttjar den på fel sätt, missbrukar den. Det är förvisso apokalyptiskt när han ställer sig mitt i undergången, men träget försöker Öijer visa att det är dig det är fel på: med Rilkes ord, "Du musst dein Leben ändern". I förra samlingen var det en sexturist som skildrades, här speglas den bilden av en lustmördare och hans åtbörder efter fullbordat värv, som symboliska gestalter för den vilsegångna människan.

Dikterna rör sig mellan enkla slutsatser ("det enda jag vet / är att vi ingenting vet") till storslagna sanningar ("var och en av oss är en ö / och måste kratta sitt eget mörker / ta hand om sin egen hjälplöshet"), och det vore lika falskt att säga att det är en dålig diktsamling som att den är jämn och alltigenom bra. I sina bästa stunder är det sorgset och gripande, men dessa stunder är kanske lite mindre frekventa än i hans tre föregående samlingar. Vad som står ut är avslutningens längre dikt "Aldrig", som har förutsättningar att bli lika klassisk som några andra av hans längre dikter, "Skizzer Till Ett Av Dödens Tal" (som minst fyra personer som jag känner kan utantill) och "Terror, du tar min hand". Här är han oförtäckt självironisk, när han successivt betar av vilka poetiska personae han existerar under, och leker kalejdoskopiskt med olika identifikationer, så som Jesus och schablonbilden av den lidande konstnären, och vad som kan uppfattas som en busig Tintomara eller Ariel, innan den enda giltiga läsaren får det sista, definitiva ordet:

"ni har

missförstått allt

sa en tonårsflicka

han har bara skrivit en enda dikt

och den handlar om förlorad kärlek".

Att läsa Bruno K. Öijer innebär att uppleva all annan svensk poesi som fadd, som gigantiska misslyckanden - men det är svårt att bortse från att Öijer konstförfaret duperar sin läsare, vill utplåna intryck av andra, och får dessa att te sig falska, medan han sysslar med något äkta. Det osar över hela hans tonfall, och ändå skriver han så nedtonat, så vardagligt. Men det är ändå ett knep, och kanske därför finns det ett förbehåll även när jag knäpper händerna och lägger ned huvudet i religiös tillbedjan.