bernur

Enligt vad jag läste mig till för någon vecka sedan lyder det kortaste skämtet så här: "Pretentiös"? Moi? Givetvis odödliggjort i ett avsnitt av "Fawlty Towers" (lägg märket till att jag skriver den engelska titeln, och inte den svenska: inte alls för att vara - eh, pretentiös - utan för att den svenska är så dålig och inget att lägga på minnet). Men jag kommer att tänka på alla gånger jag har gjort resor i tjänsten tillsammans med lärarkolleger som inte tillhör svensklärarnas skrå, och hur dessa läst deckare, och krumbuktat sig och gjort allt för att förekomma anklagelser mot att inte vara tillräckligt "intellektuell", bett om ursäkt och bönat om förståelse - ja, hittills har ingen gått ned på sina knän och böjt sitt huvud i skam, men det är förmodligen bara en tidsfråga. Och jag har alltid varit lika oförstående: varför be om ursäkt för det man läser? Själv har jag inte alls läst något pretentiöst under dessa resor - Virginia Woolf senast, det är vad jag kallar lustläsning. Men jag har förstått att man uppfattas som snobbig, att det man själv läser är något annat än vad de läser, och att deras läsning är av annorlunda slag: de läser minsann för att njuta, medan man som svensklärare läser på ett allvarligare sätt. Ja, fråga inte mig, det är inte jag som har hittat på den här dikotomin, att deras läsning är glädjefylld medan vår mest påminner om en kamp. 

---

Just nu håller jag på med Stephenie Meyers vampyrböcker, kan jag tillägga. På författarens ambitiösa hemsida har hon till varje bok gjort en spellista, och där blandas ömsom vin, ömsom vatten (mest vatten, tycker nog jag, som saknar både Morrisseys "Let The Right One Slip In"  och kanske ännu mer Arctic Monkeys "Perhaps Vampire Is A Bit Strong, But ...").
Vampires, eh?