bernur

Mussolini är inget att skratta åt, påpekar Göran Hägg redan i förordet till sin nya biografi om den italienske fascistledaren, Mussolini. En studie i makt, med förtydligandet att man i Italien inte gärna driver med politiska överhuvuden, och att den samhällskritiska ironin inte har mycket att hämta här, där man tar allt på allvar. Ja, kanske det är så enkelt - här, i det bistra Norden skrattar vi desto mer, men vi bryr oss inte om något heller.

Senast det kom en bok på svenska om Mussolini var 1972, och det var enligt Hägg en dålig engelsk biografi, så man kan med fog hävda att han fyller en brist, särskilt med tanke på att vi har fått åtskilliga böcker om Hitler under den här tidsperioden. Hägg försöker skildra Mussolini och hans tid, främst den ypperligt intressanta mellankrigstiden, utifrån ett kulturhistoriskt perspektiv, och det är han förstås ytterst lämpad för: så som han har bevisat åtskilliga gånger tidigare skriver han rappt, entusiasmerande, och bryter av lärdomen med ett personligt tilltal och värderande åsikter av ganska övertygat slag. Givetvis ingår boken i Häggs personliga folkbildarprojekt, och gärna för mig: han känns betydligt mer sympatisk i hur han redovisar sina kunskaper än exempelvis Dick Harrison eller Fredrik Lindström, och jag kan också uppskatta den här boken mer än hans tendentiösa Stagnelius-bok som kom förra året.

Boken följer den gamla klassiska dramatikens dramaturgi, och är indelad i fem akter. Inkännande får vi ta del av Mussolinis tidiga tid som journalist och författare (han skrev ett par hyfsade romaner), och hur han förkunnar ordet 'audacia' (finns liksom det liknande engelska ordet 'effrontery' tyvärr inte på svenska, men betydelsen är ungefär djärvhet eller fräckhet - i gengäld har vi förstås ordet 'lagom'). Dottern Edda lär vara döpt efter Ibsens mest radikala hjältinna, Hedda Gabler. När Mussolini dog utgavs hans samlade verk i trettiosex volymer, med ytterligare åtta som utgavs ännu senare.

Den pacifistiske gymnasieläraren blir så småningom besatt av makt, och hela hans tillvaro kretsar kring hur han ska tillskansa sig makt - i det enda syftet att äga den, behålla den. När den duglige poeten Gabriele D´Annunzio efter fiaskot i Fiume efter första världskriget oskadliggörs medelst en vådlig färd utknuffad genom ett fönster - troligen på Mussolinis order - står vägen fri för maktövertagande. Och även om vi inte direkt skrattar åt honom eller fascismen ens i efterhand är det något löjeväckande med deras slogan (eller pay off, som det heter på nutidssvenska): "Mussolini har alltid rätt". 

Händelsen med D´Annunzio, som därefter reduceras till en ömklig figur intill Mussolinis bastanta kroppshydda, omges av den italienska (manliga) tystnaden, 'omertà', som tillåter dem att ignorera spekulationer, grävandet i obehagligheter - en acceptans, ett hit men inte längre. Även om det är svårt att hitta trevliga inslag i fascismen är de tidigt ute med feminism och kvinnlig rösträtt. En intressant fråga av filosofisk art som Hägg ställer är huruvida det är värre att vara en medlöpare, att passivt stödja det man vet är fel, än att vara ett dumt offer för sina villfarelser, att följa en övertygelse: det finns givetvis inget svar, men det är intressant att Mussolini och fascismen föraktade Hitler och nazismen för deras virriga raslära.

En bok om Mussolini försöker givetvis också ha något att säga om nutiden - nu när Berlusconi på många plan blir jämförd med den forne diktatorn, och även om det finns några lättköpta paralleller är det orättvist och förminskande med dylika jämförelser. Det avslutande kapitlets utredning av det nuvarande politiska systemet i Italien är det rörigaste jag har läst sedan jag läste ämnet Pedagogik: men det är inte Häggs fel. Som en annan kuriositet kan nämnas hur VM-finalen i fotboll 1934 som Italien vann med Mussolini på vanlig läktarplats dömdes av en svensk domare, Ivan Eklind, som blivit anklagad för partiskhet då han flera gånger hade enskilda samtal med diktatorn inför matchen: detta som en påminnelse till italienare som i dagarna anklagar den svenske domaren Peter Fröjdfeldt för att vara anti-italiensk, efter att han dömt till motståndarnas fördel både i sommarens EM och i förra veckans Champions League-matcher.

Göran Hägg skriver som alltid bra: på flera sätt liknar han Martin Amis, med sin flyhänta stil och förmåga att söka sig till fräcka formuleringar och slipade provokationer. Men båda har svårt att hitta ämnen som lever upp till anspråken i deras strävan: kanske Hägg når längre nästa gång, när ämnet är Gud - det vore värdigt hans självförtroende (den utkommer 2010).

På något sätt förblir han en gåta, Benito Mussolini, mannen som hellre hade foton på sin katt på skrivbordet än på sina barn (eller sin hustru, för den delen, som han bedrog med en mani som troligen överträffar alla andra storpolitikers otrohetsaffärer). Intelligent och konstnärlig, men djupt ensam - förmodligen var ensamheten och oförmågan att skapa förtroliga vänskapsrelationer bidragande till att han snärjde in sig i allt vanvettigare företag, och slutet blev allt mer oundvikligt. Där först blir makten vanmakt och det otäcka urartar, med återinsättandet av Mussolini i Salò-regimen, i Hitlers ledband och med omvittnade grymheter.