bernur

Med ett namn som verkar vara taget ger Jonas Örtemark ut en udda diktsamling (men är inte alla diktsamlingar just 'udda'?), som allra mest rör sig kring biologi och naturvetenskap. Han debuterade på det mindre förlaget h:ström, men tillhör nu påläggskalvarna på det större förlaget, Bonniers. Den här boken - böckerna - utgör kanske ingen vattendelare i det som går under namnet "svensk samtidslyrik", men något extraordinärt är det allt över den. Till att börja med formen: få har gjort det tidigare, och det kan i sig vara förvånande nog, det här med att ge ut två böcker samtidigt, och låta dem mötas på mitten, så att när den ena boken är utläst får man bokstavligen vända på boken och börja läsa från det man trodde var en bokrygg, men alltså utgör en alternativ framsida.

Själv börjar jag med Mikroväxlar - någonstans ska man börja, har jag hört - och hittar en så där typiskt kufisk samling texter. Det är naturlyrik - Harry Martinson korsad med språkmaterialismen, och man hittar en längtan efter ett ansvarsbefriat vara, en närmare kontakt med det väsentliga. Den romantiska inställningen som hamnat i en orfisk reträtt, för här saknas all subjektivitet: boken urskiljs som ett kollektivt arbete, utan anspråk på originalitet eller strävan att poeten ska uppfattas som konstnärligt geni.

Är det då poesi? Det blir poesi, när dikten går sönder, texten spricker i fragment. Dessa fragment visar inget bortom ordgränsen. Men till skillnad från det vi kallar för det romantiska fragmentet pekar de helt öppna textbitarna inte mot någon transcendens. Inte heller är det dikt som sätter sig i ditt knä: lyfter du dit den hoppar den bara iväg, likt en självtillräcklig katt utan behov att bli smekt medhårs.

Den andra delen (den första för en annan läsare, kanhända) heter Vrida i led, och skiljer sig förstås, men ändå inte från Mikroväxlar. Även här finns ett tilltal ganska högt över läsarens huvud, men den fungerar bättre när han stiger ned i djupet och letar upp något som han kallar för "otinget", i ett försök att skriva sig bort från det allt för uppenbara.      

Till det oväntade hör snarast den källförteckning som bifogas båda böckerna. Att Blanchot fungerar som intertext i Mikroväxlar känns inte lika uppenbart som att han haft användning för Kristevas teori om abjektet i Vrida i led. Men även ett fragment om Gud tilltalar mig, bokstavligen: "Frågan om Guds existens är oviktig. Det enda som räknas är att alltid ha frukt hemma. Det är så man motverkar saker som inte får lov att inträffa." Det finns några sådana ögonblick av omedelbar poesi, när det anonyma spricker upp i ett personligare sätt att uttrycka sig på.

Under den tjugoårsperiod som jag har läst så gott som all nyutgiven svensk poesi är det ganska mycket (nästan allt) som har blivit umbärligt, för att inte säga bortglömt: plockar jag någon gång fram en typisk diktsamling från säg 1989 är orden stendöda, och rent omöjliga att väcka till liv. Nu vet inte jag vad som kommer att hända med Jonas Örtemarks dubbla samling från 2008 när tjugo år har gått. Det som är en kuriositet i dag kan bli en skatt i morgon: ja, kanske mer som regel än undantag.