bernur

Men hur små poeter finns det egentligen? Eva-Stina Byggmästar omskrivs av kritikerna alltid som "charmig", "busig", "egensinnig", "nyfiken", "sprudlande", och det är svårt att hitta någon som inte förtrollas av den här poetens softisha dikter - troligen skulle inte ens den tråkige Johan Staël von Holstein undgå att bedåras, om han nu ägnade sig åt diktläsning (men det har han inte tid till). Nu utkommer den tolfte diktsamlingen, Men hur små poeter finns det egentligen, och allt verkar vara som vanligt.

Men hur oförargliga dikterna än kan tyckas går det att utläsa något bitskt över titeln, något som pekar fram mot den där kulturpolitiken som von Holstein gjorde sitt bästa för att rasera (radera?). Hur liten kan poesin bli egentligen, innan den försvinner? Finns poesin alls?

Jo, harklar den entusiastiske läsaren, det är klart att poesin finns: det räcker med att låta blicken svepa över bokhyllan, och där står hyllmetrarna med hypertunna häften och några tjockisar med Collected / Complete Poems och antologier - men i den dagliga debatten, i media, i den så kallade verkligheten, där för poesin och poeterna en tynande tillvaro, och man kan tro att Byggmästar har lackat ur, tröttnat på den här situationen. Hon ägnar sig åt något väsentligt: varför räknas inte det?

En parodisk "diktfabrik" visar vad hon menar: det är dikten som håller på att minska, försvinna - den dikten är både skarpt kritisk och kärleksfullt uppmanande. Det är polemisk skrift maskerad till poesi. (Hur skulle det annars kunna sägas?) Det finns något lovvärt över det hela, samtidigt som man ibland önskar sig mer än bara konstateranden av typen "poesin roar mig - ja, ger mig ro!" Nog borde den åstadkomma mer? Likaså när hon skriver om sig själv som "en glad poet i lekstugan" blir det kanske inte mer än ett självironiskt utbrott.  

Stilen är knaprig, interpunktionen oväntad. För att inte säga kufisk. Att läsa innebär att skärpa blicken, öka koncentrationen, något som kan te sig som en självklarhet när det gäller poesi: troligen har vi alla fått lära oss i skolan att poesi ska läsas  l å n g s a m t , men det handlar inte om det - här handlar det om att vara beredd på krumsprång som inte är dekorativa element, utan nödvändiga för hela projektet.

Byggmästar leker, går in i leken mer som barnet gör (totalt uppslukad) än den vuxne (förstrött otålig), och det är spännande och oförutsägbart, och fordrande - fortfarande, för den som följt hennes öden sedan det nästan publika genombrottet i början av 90-talet, med titlar som För upp en svan, Framåt i blått och Bo under ko. Det må så vara att hon gör sig själv och dikterna liten för att öka charmfaktorn: i den fiktion hon bygger upp skapar hon ett hov av små poeter, och låter dessa vistas i en Elsa Beskow-värld, där de äter bär och förundras över det förunderliga i (skolboks)naturen.

Ibland tillåter hon sig att smyga in små citat från några stora auktoriteter, men dessa kan med tanke just på busigheten hos författaren vara fabricerade - åtminstone kan jag inte på rak arm svära på att de är äkta. Något får mig att tänka på den där andra velourpoeten, mysfarbrorn Bob Hansson, och varför inte bara jag utan så många andra stör sig på honom, medan som sagt ingen har sagt något ont om Byggmästar. Varför är det svårare att gilla Bob Hansson, som gör nästan samma sak? Är det för att han ställer sig själv i vägen hela tiden, att man aldrig ser hans dikter för att han själv tar all plats? Jag vet inget om Byggmästar, bara att hon på den enda bilden jag sett av henne (någon gång för tio år sedan) såg liten ut, medan jag vid flera tillfällen har suttit en meter framför Hansson, och låtit min blick vandra över hans oknäppta skjortor och scarves och slitna kängor och diverse andra poetattribut ...

Den långa avslutande dikten är mest traditionell, en orfisk invokation till muserna, som om hon vill ge sina små poeter en riktigt storslagen avslutning, en påminnelse om hur grandios poesin kan vara. Muserna kommer förstås att fortsätta lyssna på Byggmästar långt efter att de har svikit många av hennes kolleger.