bernur

Vad är en kulturkrock? En dag passerar jag skolbiblioteket och hejdas av eleven L som ber mig lyssna på en låt i hennes dator - jag lånar hörlurarna, och det är Death Cab for Cuties "Crooked Teeth", säkert en av deras bästa låtar. Jag säger något kort om deras senaste skiva, hur svår den är, så jazzig, att jag först nu börjat kunna lyssna på den utan att börja skruva på mig. Så säger jag innan jag går: - Jaha, har du köpt den här låten? Det bemöts av ett gapskratt av både henne och klasskamraten B. Kulturkrock, alltså.

Den kinesiska författaren Xialou Guo har charmat hela västerlandet med sin första roman på engelska: Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande, där hon smart nog låter en engelsk glosa bilda ingång till de olika kapitlen, och boken lever därmed upp till titeln. Snarare än en roman är det en antropologisk studie, där den unga nätta kinesiskan hanterar krångligheterna i den främmande brittiska världen, och i förlängningen givetvis hela det västerländska som bara är alltför bekant för oss nordliga läsare. Nu har jag läst den som läxa för radioprogrammet.

Svårt att inte förföras, till en början - men snart nog blir jag bara irriterad på henne. Hon är totalt okunnig om allt som har med Europa att göra, och är inte heller intresserad av att lära sig något. Hon går på nitar ständigt, men lär sig något av dessa gör hon inte. Hennes språk förblir under hela det år romanen utspelar sig lika "charmigt" bristfälligt, och lite väl mycket av en utmaning för den läsare som ska ta del av det. Hon träffar en engelsk man, full av egenheter, liksom schablonbilden av konstnären, och han skickar ut henne på en (bildnings)resa ut i Europa, men hon möts mest av tråkigheter.

Det finns mycket att göra med mötet med en ny kultur, vår förutfattade mening om vilket perspektiv som är allenarådande, och vi inbilska västerlänningar har mycket att lära av exempelvis den karribeanske författaren Caryl Philips novell om hur illa han blev bemött på flygplatsen i Norge - men den här kinesiska författaren verkar bara vilja roa och underhålla, och ställa lagom utmanande frågor. Som läsare finns det också några obesvarade frågor, som varför Zhuang går på porrklubb. Viktigare vore det då med en undersökning av missförstånden, när kommunikationen havererar, då det blir omöjligt att göra sig förstådd, om man inte är känslig för nyanserna: sällan har jag varit med om en så okänslig adept som huvudpersonen här.

Språket är allt - och mycket går förstås förlorat i översättningen, när själva handlingen kretsar kring de engelska orden som Zhuang har så stort problem med, och här förs många resonemang om ordförråd och grammatik som inte är direkt överförbara på svenskan. Ändå har Ulla Danielsson av allt att döma gjort ett gott jobb med översättningen. Det är inte lätt att få med det humoristiska i engelskans "I´d love to have a cup of tea" när vi på svenska knappast säger "Jag skulle älska att få en kopp te": riktigt så anglifierade är vi väl knappast ännu? En annan anglicism som lyser igenom är något enstaka "du är rätt", och att Billie Holiday kallas för "en konstig frukt" låter bara konstigt på svenska. 

Huvudpersonen tröttnar jag på så där när romanen är halvvägs berättad. Hon är så enkelspårigt obstinat, söker endast ytlig kontakt med sitt nya land, och letar anledningar att missförstå (men det är förstås bara för att hennes författare, Xiaolou Guo, ska banka in sina lättköpta poänger). Men visst, hon lär sig sitt nya språk så där som ett barn gör: fullt av nedslående misstag - skillnaden är att hon inte verkar lära sig något av misstagen. Hennes (svenska) engelska påminner om googles tjänst translate, som jag skrev om nyligen: inte helt korrekt, men nästan möjlig att förstå sig på. 

Lite förtjusande är ändå metoden med glosorna, och hur boken påminner om en labyrint med alla sina villovägar. Det var väl Mae West som yttrade "I´ll try anything once", en devis som Zhuang verkar vilja leva upp till. Riktigt lyckat blir det dock när hon möter Frida Kahlos konst: då skriver Xialou Guo engagerat, och det är uppenbart att hon har förstått Kahlo, att hon har vettiga saker att säga om henne. Tyvärr är mycket av det övriga i den här boken långt ifrån lika intressant. Resonemanget är ytligt och otillräckligt: hon skickar ut sin huvudperson på landet, och där i kontakten med det äkta oförfalskade livet där stressen inte existerar och man inte behöver språk för att kommunicera blir hennes eget språk äntligen begripligt och fritt från de nybörjarfel som allt för länge vidlått hennes (svenska) engelska.