Ironiskt
"Den sanna ironin kan bara växa och gro ur den djupaste medkänsla och ömhet och broderlighet. Den innebär insikt och inlevelse och förståelse. Utan ironin kan människan aldrig inse var hon befinner sig och förstå sin medmänniska. Alla verkligt djupa och betydande tankar är ironiska."
Ja.
Det där stämde kanske 1982. Men som en del av den generation som inte upplevt annat än ironi i svensk kultur, måste jag ändå patologisera dagens ungdom. Bevis: under visningen av "Import/Export" på filmfestivalen småfnittrade flertalet av biobesökarna åt en av de sista scenerna, som nog är den största excessen i mänsklig skröplighet jag någonsin sett. Jag tror INTE Seidl var särskilt ironisk med just den scenen. Jag grät nästan, och då är det illa.
Det kanske inte hade så mycket med ovanstående inlägg att göra. Men jag kan inte tycka annat än att ironin idag är utsliten och tafatt.
Det var väl Killing-gänget som uppfann Trippelironin. Det tog väl också mer eller mindre död på ironin som konstform. Men man får inte glömma att det inte var Generation X som uppfann ironin ...
Men vem har talat om dagens (svenska) ironi? Knappast Lindgren, skulle jag tro.
Läs Imre Kertesz eller Hjalmar Söderberg bara för att två exempel, så får ni se något annat.
..mänsklighet..skulle sitta bättre än "broderskap", tycker jag.
Till max som vill "patologisera dagens ungdom":
Du har inte funderat på att "skröpligheten" i de sista scenerna kanske uppfattades minst lika bra av den småfnittrade biopubliken som av dig som nästan grät? Skrattet visar snarare på en rotad försvarsmekanism i människan; det är lättare att skratta åt eländet än att gråta. Absurditeten i att veta att vi välmående svenskar sitter och tittar på det som kan vara en annan människas kamp för överlevnad - som nöje, är så skrämmande och sorglig att man nästan hysteriskt fnittrar för att man inte vill känna den smärta man vet att man borde känna, men som såklart, döljer sig någonstans i skrattet.
Nja - jag minns att jag såg Short Cuts i Umeå, och det är en mycket sorglig, gripande scen, med den cellospelande kvinnan som gråter, i flera minuter, och till och med jag, som sällan blir påverkad på bio, tvingades ... nåja! men då är det ett gäng som börjar gapflabba, och precis som anonym säger, är det förstås en försvarsmekanism - ungefär som grabbar ibland måste skratta när de ser på film i klassrummet, för att inför tjejerna demonstrativt visa att de minsann inte gråter. Men anonyms resonemang låter som en sofism: en arrogant förhandling förblir en arrogant handling, även om den döljer en varmare känsla. Jag tror inte att de gör den reflektionen, att de skrattar i en överlägsen medvetenhet att de i stället borde gråta - snarare är det en ovilja att ta till sig något som inte uppfyller deras krav på underhållning/estetik. Eller varför skrattar alla - och nu menar jag i princip alla - åt Bruno K. Öijers diktuppläsningar (jag har visat dem i skolan, och jag lovar: första minuten skrattar ALLA - sedan är det en annan sak att samma sak alltid händer, några kommer blygt fram efteråt och ber att få låna inspelningen ...)? Bara ovana!