Inget annat sätt. Blur, britpop och jag, Alex James
Mitten av 90-talet lär inte gå till historien som någon god tid för rockmusiken: grrrungen hade lagt sig som en tjock flanellfilt över alltihop, och det var sega gitarrer och långsamma grälsjuka låtar överallt. Men britpopen räddade allt, och 14 augusti 1995 stod slaget mellan de största banden, Blur och Oasis: slaget om förstaplatsen på den viktiga engelska topplistan, och även om Blur vann slaget var det Oasis som vann kriget, och blev världshärskare (rätt åt världen). Att det nu kommer en färsk svensk översättning av Blur-basisten Alex James memoarer Bit of a Blur (med den prosaiska titeln Inget annat sätt. Blur, britpop och jag) är därför lite förvånande, med tanke på att det bångstyriga Blur aldrig blev allas egendom - de kändes alltid lite för intelligenta, lite för obekväma, lite för oförutsägbara.
Fast, visst: en rolig anekdot handlar om en spelning på Hultsfred, och hur Sverige fattade tycke för britpop tidigare än engelsmännen själva (en liten överdrift, skulle jag vilja säga), och vi får en rolig exotisk beskrivning av svenskar: "De sjöng en låt om en liten groda som gått vilse. Det var en vacker sång, vikt åt glada tillfällen." Det är fullt av liknande gulliga anekdoter i den här boken, och Alex James kan erinra om Thomas Thorild, som av Horace Engdahl kallades "Ballongfararen", för sin förmåga att alltid sväva upp i luften ovan alla bekymmer - därför är det lämpligt att James tar flygcertifikat, och vackert skildrar känslan av att befinna sig i en liten oskyddad mekanisk låda bland molnen.
Att det här ska bli en annan typ av memoarer än de som skrivs av snubbar som Björn Skifs och Tina Turner märks redan på första sidan, då han påpekar apropå att han föddes i Boscombe, att Shelley bodde där. Med typiskt underfundig, lågmäld humor återberättar Alex James sin historia, och han skäms inte för något. Det är ett enda långt non, je regrette rien (bara det att han talar franska gör att det är en större behållning att läsa den här boken än - tja, än det skulle vara att läsa Liam Gallaghers dito), och det är oändligt fascinerande hur han ständigt lyckas vara så arrogant, och samtidigt så älskvärd. (En av Blurs bästa låtar, "Charmless Man", skrevs som en replik till The Smiths "This Charming Man", och kan förstås handla om det egna bandets odrägliga basist.)
Annars brukar bandhistorier följa samma mönster: långt harvande, långsam framgång, pengar, droger, fotomodeller, tvivel, skaparkris, upplösning, återförening. Blurs hela historia, sju album på tolv år, innehåller egentligen bara framgången, drogerna och fotomodellerna. Enligt James föll alla bitar på plats redan när de träffades, och det är inte mycket som handlar om musiken här, snarare om hur han storögt fascinerad följer med och suger i sig så mycket som möjligt av sötman i det ljuva livet.
Festerna tar mest plats. James utvecklar sig till en finsmakare inom champagneområdet, men tillägger att det är viktigt att äta en morot mellan varje flaska, för att undvika att syran ger dåligt andedräkt. Det är inte konstigt att framgångsrika rockband super: de är unga, snygga, och de har plötsligt tillgång till mer pengar än de både förtjänar och klarar av att hantera, och för den delen även visste att de hade drömt om. Här finns också en antydan till att ens självbild kan påverkas av att ständigt bli intervjuad: om du alltid får frågor är risken befintlig att du börjar uppfatta dig själv som någon som har svaren.
Enda sättet att överleva en turné är att reducera sig själv till en elvaårings intellektuella nivå, har Nick Cave sagt i en intervju - därför är också denna bok rik på inslag som kan uppfattas som väldigt barnsliga (även om det är långt kvar till de excesser som Joy Division och senare New Order ägnade sig åt). Det är något av en bedrift att som James bli uppfattad som stöddig och allmänt jobbig när man är verksam i en bransch där otrevligheten och överdjävligheten är själva normaltillståndet: arrogansen är det som allt utgår ifrån inom rockbranschen (den engelska, alltså: den svenska är så trevlig den kan bli).
Enligt James är det som på musikspråk heter 'känsla' lika medfött som att gå eller att prata, och den känslan har han tagit med sig när han skriver. Det är rappt, kortfattat, aldrig tråkigt. Han är tillräckligt självironisk för att inte låta arrogansen ta över helt (självbedrägeri är en av hans viktigaste lärdomar, säger han, förutom att unna sig en vit dag i veckan). Det är intressant att få veta att han var bakis på inspelningen av "Song 2", och att det som låter som en rå gitarr i refrängen är basen spelad genom en hemmabyggd distlåda.
Det är inga större fel med Henrik Karlssons översättning, även om det inte går att kalla NHS glasses för "landstingsglasögon", eller att direktöversättningar av typen "gamla som kullarna" inte heller blir lyckade. Att det inte syns spåret av originalets smarta titel är kanske inte hans fel, men skönhetsfläckar av det slaget kan inte förstöra nöjet av boken.
Vad som gör den så överlägsen det mesta som skrivits tidigare är att James kommer undan oförstörd. Han behåller sin undrande pojkblick, och numera lever han ute på landet, gift (inte ens med en fotomodell), med flera barn, driver en farm och säljer ost. En annan bedrift är att han lyckas vara så odrägligt skrytsam och oskuldsfullt charmig på samma gång. På de många bilderna i boken ser han nästan alltid så där oförskämt glad ut, som om allt bara är en lycklig dröm - och en rockkarriär är kanske inte något annat än en dröm, heller. Fast många som vaknar gör det olyckliga, bittra, känner sig förbigångna. Men den djäveln Alex James flinar fortfarande på de nytagna bilderna, som om han inte fattat att drömmen är över nu.