bernur

Över nittio år gammal fortsätter Sture Linnér att skriva om sitt Grekland, och vi läsare kan bara lapa i oss hans sidor, ödmjukt tacksamma; hans texter om exempelvis Homeros, Sapfo och Pindaros var ovärderliga när jag läste Litteraturvetenskap, och det är svårt att hitta någon anledning att inte läsa hans nya bok om Herodotos. Den förste globalisten. Herodotos som krigsreporter eller den första egentliga historieskrivaren känner vi kanske främst igen från skildringar av Kapuściński (På resa med Herodotos) och Ondaatje (Den engelske patienten), och Linnérs bok är faktiskt den första heltäckande introduktionen på svenska.

Herodotos är en spännande, mångtydig farbror, som var både anonym i sina skrifter och lite av en spelevink som fabricerade lite fritt som det behagade honom. Han kombinerade skickligt de tidigare genrerna genealogin, eller hjälteskriften, med etnografi-geografin, om folk och platser, till den egna genren logografin, eller historieskrivningen. Vi måste också komma ihåg att begreppet 'historia' betydde något annat - framför allt något mer - än det gör nu. Isaiah Berlin har i en berömd uppsats, där han egentligen citerar Arkilokos, gett namnen räv eller igelkott åt olika typer av tänkare: räven vistas på många olika plan, samlar intryck och åsikter och låter bryta dem mot sina egna, medan igelkotten bekänner sig till en stor sak, en enhetlig visdom - Herodotos är hos Linnér räven som blir igelkott.

Troligen föddes han i Halikarnasso cirka 480 f.Kr. i ett Grekland som egentligen bestod av 1500 mindre riken eller stadsstater, och dog möjligen 420 f.Kr. Linnér visar eftertryckligt att vi måste förstå att dessa folkslag bland annat hade egna tideräkningar, och uppfattade begreppet "jorden" lite annorlunda än vi gör: där fanns varken Kina eller Japan, Australien eller Amerika, och de hade ytterst vaga begrepp om norra Europa och Afrika - ja, allt som inte var Medelhavet eller Främre Orienten var Terra Incognita för grekerna.

Herodotos må ha varit grek, men framför allt var han världsmedborgare, som visar förståelse inför det Andra, och ingående och nyfiket skildrar det icke-grekiska, också utan den segrarens arrogans som annars gärna blir det obligatoriska inslaget hos världshärskare i alla tider - Linnér menar att han lärt sig Homeros ödmjukhet, när han respekterar motståndare (fiender) till det grekiska.

Det är kompakt skrivet, sällan på tomgång. Så här lakoniskt återger Linnér Herodotos skildring av skyternas rituella offer till krigsgudarna: "Först hällde de vin över fångens huvud, sedan slaktade de honom över ett kärl och bar upp alltsammans på rishögen, där de hällde blodet över sabeln. Nedanför helgedomen högg de av högra armen på alla de offrade människorna och kastade den upp i luften. De lät liken ligga kvar på marken och återvände hem."

Vi får veta en del om egyptiska vanor, där Herodotos storögt bevittnade hur kvinnorna kastade sitt vatten stående medan männen gjorde det sittande, och att myten om Orfeus troligen har egyptiskt ursprung. Väst vs Öst ställdes på sin spets när perserna och deras konung Xerxes mötte grekiska härar vid Termopyle, och Herodotos skildring av hur Leonidas och de 299 spartanerna gick i döden mot den övermäktiga persiska armén - allra senast visat i filmen 300, tidigare skildrat av bland många andra Simonides, Lord Byron, Hjalmar Gullberg, Kjell Espmark. Därifrån fick grekerna ordet 'Efialtes', efter förrädaren med samma namn, som visade fienden en genväg vid bergspasset - ordet betyder "mardröm".

Ett exempel på vad vi får lära oss är att ordet 'barbar' kommer från hur grekerna uppfattade talet från folkslag som inte talade grekiska: det lät 'bar-bar-bar'. Herodotos saknade i stort sett källor, varför hans arbete som historiker skiljer sig från de privilegierade i dagens skrå. Det här har också kritiserats: åtskilligt av hans skrifter handlar om fantasifulla omskrivningar, visst, men där finns också essensen till Herodotos storhet, menar Linnér, som utan att darra på manschetten visar släktskapen med både Homeros och de grekiska tragöderna, för att visa att han inte står dem efter som författare. Men en historiker är förstås alltid också författare - en konstruktör av en historia (berättelse), som i bästa fall plagierar händelsen. Att läsa Herodotos är en glädje - där ligger också det främsta - den enda - argumentet till att i dag läsa hans texter. Att läsa Sture Linnér är också en glädje.