bernur

Christine Falkenlands utveckling som romanförfattare såg väldigt lovande ut, men nu verkar det som att hennes begåvning blommade ut med Öde, för den nästföljande romanen Trasdockan var bara spekulativ och tråkig. När nu hennes nya roman kommer - med den mycket falkenlandska titeln Vinterträdgården - gör jag en symbios av Svd:s och DN:s recensioner: Tommy Olofsson läser jag kanske inte regelbundet, men det känns som att det är väldigt länge sedan (1982?) han skrev en bra recension - nu refererar han hela innehållet duktigt som en skolelev, och drar några enkla slutsatser, blir lite stereotypt manligt upphetsad av kvinnor som har sex med varandra, men påpekar också att han skruvar på sig när han läser, alltihop lika oväsentligt som onödigt för mig som läsare att veta ... medan Martina Lowdén tar i med pukor och trumpeter när hon hyllar boken, och skriver okonventionellt och svajigt. Alltså: slår man ihop båda får man en ganska god uppfattning om boken. Men jag är inte säker på att jag delar Lowdéns uppfattning att Falkenland är skicklig i sitt handhavande med klichéerna. Vill man inte nöja sig med en symbios / diptyk, kan man läsa Thomas Nydahls förhandssågning av boken, och då blir det väl en triptyk ("en ytterst banal historia, politiskt korrekt ända ner i kommatecknen") - med risk för att man därefter inte vill läsa den alls - - -