bernur

Nyss hemkommen från ytterligare ett föräldramöte på skolan, och det känns som att jag har gjort alldeles för många av den här sorten. Så känns det som att jag har en Tourette-gen som ger sig tillkänna, och jag tvingas kämpa hårt för att inte säga något dummare eller oanständigare än vanligt så fort jag får en mikrofon i handen - givetvis med den följden att det jag säger knappt blir sammanhängande. Och några kolleger är så ambitiösa och pålästa att de går igenom hela sin kurs, alltmedan mitt eget arma huvud blir alldeles tomt, så när det blir min tur har jag nästan inget alls att säga. Men det värsta är när jag kommer hem, och byter om från skjorta och byxor etc till något som passar bättre för att dåsande i soffan planera morgondagens lektioner, och yngsta sonen konstaterar: - Skönt, nu ser du normal ut igen!