Emily L., Marguerite Duras
Jag återgår till Marguerite Duras. Hur skulle jag kunna göra annat? Det är en åtrå, ett begär - under texten finns det som kallar, det är inget för ögat eller örat. Du måste läsa utan skyddande hinna, utan distans - lägga dig kind mot kind med texten (därför är det bara pinsamt att läsa Duras på bussen). Nu läser jag Emily L. - också den är en av hennes bästa, viktigaste böcker: alla hennes böcker tillhör hennes bästa, viktigaste. Det känns som en självklarhet att det hela tiden kommer nya utgåvor, som den här nyöversättningen av Britt Arenander på Modernista.
Sara Stridsberg kallar henne i förordet för "en svart sol i oceanernas sista natt, en skrikande blomma, en pärla på havets botten", i en karakterisering som säger för mycket och ändå inte tillräckligt. Hon ser Duras som någon som inte dämpar sig inför textens anspråk, som aldrig fegar ur, utan skriver fullt ut, i en trohet mot det okonventionella: det är inte alls märkligt att Stridsberg, nästan okonventionellast av svenska nutida författare, identifierar sig så starkt, nästan farligt starkt, med Duras.
Så är också Duras författarnas författare, och att det är så beror delvis på att det går att säga vad som helst om henne - och det görs också - men i större mån på att författare knarkar språk, söker formuleringar som gör dem höga: och där är Duras en pålitlig langare. Men Emily L. handlar mer om alkoholen, med poetiserande beskrivningar av dess effekt, som även lyckas ge texten en berusande effekt. Hela texten känns fuktad med alkohol, med formuleringar som ges en skyddande hinna.
Hon är också mest nocturnal av författare. Här hittar hon de som lever vid sidan av. Betraktarna, som har gett upp möjligheten till genuin kontakt. Allt är beroende av atmosfären, hon uppfinner personer enbart för nöjet att lämna dem i sticket - de omöjliga mötena. Allt är fantasi. Det handlar i Emily L. som vanligt om ingenting, det handlar om skrivandet.
Men framför allt är Duras negationens domptör, där hon uppvaktar förnekelsen mer än bekräftelsen. Det som utsägs av karaktärerna tas lika ofta tillbaka, i ett ständigt flöde av påståenden och förnekanden. - Du har alltid ... - Jag har aldrig ... Bakom dessa negeranden finns en skrämmande uppriktighet, där lyckan är en avvisad gäst.
"Att vara författare, det är att inte veta om det", kan hon säga, och texten blir ett slags stillsamt vrål i trots mot biologin som tvingar oss att acceptera givna förutsättningar, en protest mot att vi är för svaga för vårt eget bästa. Emily L. skriver dikter, men det är inte de många överstrykningarna som utgör diktens sår och ärr, utan de ord som skönjs mellan de korsande strecken. Och allt är sår.