Det kommer mera
Har tyvärr svårt med vampyrfilmer – undantaget är då Polanskis The Fearless Vampire Killers som jag tycker är en av alla tiders roligaste filmer. Pans labyrint är för mig en av de starkaste filmupplevelserna de senaste åren. Och då menar jag stark. En mäktig kombination av fantasy, historisk film och skräckfilm, som hugger tag i en och håller en i ett järngrepp filmen igenom. En mörk saga, mycket blodig och stundtals obehaglig, men ”sann”, ”äkta”, oerhört stark, så stark att den kändes av rent fysisk som en tryckande känsla i magen, en känsla jag minns från min barndom när jag tillsammans med min far såg Alice i underlandet på bio.
Finns mycket att fundera på i Pans labyrint , om ritual, myt, blod, familj, fader, moder, broder, monster etc. Det grafiska våldet i filmen är stundtals nästan hårresande, men stilen, tyngden viker inte för ett ögonblick. Närmast i intensitet vad gäller min filmupplevelse kommer Cronenbergs Spider. Men som komplex blandning av verkligt och fantiserat, av det sköna och det grymma, är detta något alldeles enastående och märkligt. Den kristna myten finns i bakgrunden men är blandad med andra myter till en mångbottnad helhet.
Jag håller helt med om Pans labyrint: en rik film, som känns som en helt annan upplevelse när det har gått lite tid, och man har fått smälta intrycken.
Och självklart är Polanskis vampyrfilm lika underbar för den som gillar vampyrer som för den som inte gör det: jag gillar speciellt slutscenen, den är så ohyggligt elak ...