Det enda främmande, Johanna Ekström
"Som en smekning på insidan av huden." Efter att en tid på 90-talet ha följt utgivningen av Johanna Ekströms dikter följde en period av avhållsamhet, men nu har jag utan att veta bättre återvänt till den försyntaste av poeter, när hon utger Det enda främmande, och det mesta är sig likt i hennes poetiska universum. Tonen är ren och klar, bilderna gnistrande skarpa, tecknade mot en vit fond.
Ja, vit förblir den färgreferens som föredras, och hon låter dikterna utspela sig i en vit värld. Vit, som är intets färg - poesins trop. Hennes första diktsamling hette Skiffer, en titel som lätt kunde uppfattas som 'chiffer', och genast var den skrynkelframkallande interpretationsmaskinen i gång. Hennes stil är varken berättande eller kryptiskt sluten. Låt gå för att hon inte berättar: dikter ska inte berätta, de ska visa, och det är något hon gör bra. Dikterna är korta, formuleringarna kortfattade, och det vilar något utspätt över det hela, som om hon förvägrar läsaren en essens, i dessa fragmentariska ofullständiga utsagor. Och även om bilderna är skarpa nog, befinner de sig oftast inom det konventionellas räjonger.
Hon blottlägger sig, öppnar sig, visar sig, samtidigt som det är ett spel med olika identiteter, varierade roller. Diktjaget är en röd nejlika. Det är som att dikterna rör sig mot upplösning, mot försvinnande, en kurragömmalek i det vita. Johanna Ekström vill vara hermetisk, men lyckas inte vara det i tillräckligt hög grad - allusionerna stör, och hon låter omvärlden sippra in (hon har tätat dikten dåligt).
Det kan uppfattas som att hon vimsar bort en lovande anslag, när hon tecknar upp en vagt hotfull situation, och låter den utmynna i en kuplett av Karl Gerhard:
"ömhet och skräck
Vårdande och fördelande
sårande förledande
Har en byxa som en rakkniv
vass",
men det finns ett återkommande till kniven, dock utan att man förstår vad hon vill åstadkomma. Ett hot, kanske - en möjlighet. Det hotfulla blir måhända ännu otäckare med hjälp av kupletten, ungefär som Kubrick förstärkte sitt ultravåld i Clockwork Orange genom att låta våldet ledsagas av Beethoven.
"Jag älskas i skuggan", skriver hon vid ett tillfälle, och får det att låta som alla poeters villkor. Det är knappast med en bok som den här hon kan kliva ut därifrån, fast visst önskar jag henne allt gott och allt det där.