bernur

Jag har tidigare skrivit om illbattingfilosofen Michel Onfray, vars serie "Filosofins mothistoria" hunnit till det andra bandet, Den kristna hedonismen, som i behändiga kapitel skildrar motrörelsens filosofer: tjugotvå stycken kristna hedonister från senantiken fram till Montaigne, som får dryga hundra sidor till sitt idolporträtt medan några av de andra får så korta presentationer att de kunde få plats på baksidan av ett mjölkpaket (1,5 liters).

Ja, vad ska man säga? Titeln är förstås en paradox, eftersom den kristne varken får eller ska kombinera sin tro med hedonism - idealet är asketismen. Det är bekant hur kristendomen har utplånat alla spår av det förflutnas intellektuella strävanden, om det inte gick att leda i bevis att filosoferna ägnat sig åt förstudier till kristendom - munkarnas tolkning, givetvis. Det var (livs)farligt att vara motståndare. Men här har vi kätterska filosofer, som inledningsvis klumpas ihop under det olikartade samlingsnamnet gnostiker: dels den mildare varianten (de asketiska), och dels den vildare (de tygellösa). Onfray går fot intill Nietzsches tanke om Dionysos överlägsenhet gentemot Apollon, och lyder blint uppfattningen att du ska inga andra gudar hava än epikurismen. 

Att vägen till frälsning går genom (den egna) kroppen och dess salighet leder lätt till egoism av det slag Aleister Crowley stod för i början av förra seklet, med sin riskfulla "do what thou wilt shall be the whole of the law"-lära. Onfray har svårt att dölja sin förtjusning i de hedonistiska gnostikernas kärlekslära, att låta begäret löpa fritt, att till varje pris smeka alla fem sinnen. Johannes Hartmann med flera pläderar för att man ska skita i andra, de är bara i vägen - det är Doktor Glas resonemang, som inte fattar att vem som helst kan säga detsamma om honom: vem skulle sakna den ensamstående, barnlöse, tunnhårige onyttige Glas, om någon tyckte att han var lika äcklig som han själv uppfattade Gregorius?

Det är fler vattenbärare som passerar revy här än stjärnspelare på filosofins arena. Tjugotvå stycken känns också ungefär som dubbelt så många som hade behövts för att Onfrays tes hade gått in ändå. Montaigne är förstås den största stjärnan, men han är så anpassningsbar att närapå vem som helst kan göra anspråk på honom: Onfray får förstås anpassa honom, fila bort vissa delar och hugga fram vissa andra för att han ska bli presentabel för detta projekt. Pikarna mot kristendomen finns överallt, så också i den subjektivt skrivna litteraturförteckningen: "Inom kristendomen älskar man sin nästa, som bekant: särskilt om hon tänker likadant".

Onfray är partisk, och även om hans provokationer är charmiga till en början blir det utmattande så småningom, ungefär som att lyssna på en gaphals. Att vara enögd är kanske inte den lämpligaste utgångspunkten när man ska skriva ett verk av det här slaget. Allt är redan bevisat, liksom. Det känns som att Onfray själv har torterats i tio år av kristen inkvisition innan han tog till orda. Hela boken är överfull av tvärsäkra utgjutelser, där varje formulering är skriven i sten. Det högstämda blir lite ansträngt, och han tenderar att påminna om en allt hesare agitator, både högljudd och tillspetsad, och förenklingen tar för mycket plats, liksom självklarheterna, som när han skriver om Montaigne, och menar att det inte handlar om "självförhärligande, narcissism, måttlös kärlek till den egna personen, utan om att nå fram till en rättvisande självbedömning av en människa som tvivlar på att han är älskvärd". Men han är bra på underrubriker i stil med "Älska din nästa, men i sängen". En av hans idoler, Epifanes, kallas för "En gnostisk Rimbaud", men det råkar vara Jacques Lacarrierers ord.

I Sverige har Onfrays tidigare utgivna böcker knappast skapat någon kontrovers, eller uppståndelse överhuvudtaget (här är det som bekant annat som välter kiosker). Inga ringar på vattnet. Nu håller jag knappast med om allt Onfray säger, men det är väl inte poängen heller. Han utmanar mer än han provocerar - åtminstone uppfattar jag det så, att provokationerna är av ett flyktigare slag, medan hans utmanande tankar har större chans att slå rot och utgöra grogrunder för kommande ältningssessioner. Det är förstås också lätt för Onfray att så här i efterhand vara tuff och kritisera kristendomen, med dessa exempel som förebild: för dem var det förenat med fara för den egna hälsan, medan Onfray endast riskerar att bli sönderkramad av kulturskribenter som vill leva farligt på distans. Då var det ett frihetsbehov som styrde, men nu då: vad är ursäkten? Frihet från vad: från friheten? Och vad är det som säger att frihet måste vara det yttersta målet?