bernur

För snart tjugo år sedan gjorde Anne Oliver Bell ett urval av det digra material som utgör Virginia Woolfs samlade dagböcker (publicerade i fem volymer mellan 1977 och 1984), och publicerade den förkortade A Moment´s Liberty, som tillsammans med den sammanställning författarens make Leonard gjorde på femtiotalet, A Writer´s Diary, utgör den kanske tillräckliga textmassan för den som inte vill ägna tid åt den kompletta dagboken. Nu har Elisabeth Grate förlag låtit Rebecka Alsberg översätta just A Moment´s Liberty till svenska, och det är förstås välkommet och efterlängtat, och bara en odräglig pedant skulle finna det nödvändigt att påpeka att titeln borde ha blivit Ett ögonblick av frihet, i stället för som det nu blev: Ögonblick av frihet, och denne pedant skulle också beklaga att omslaget måste bestå av det ikoniserade fotot George Charles Beresford, taget då hon var tjugo år gammal, vilket ter sig märkligt då dagboken tar sin början det år då hon fyller trettiotre. Det är inte så att det saknas fotografier av den äldre Woolf: exempelvis tog Gisèle Freund ett vackert foto av henne 23 juni 1939.

Den här dagboken börjar 1915, och första dagens korta anteckning berör kriget, det första, och slutar 1941, i en anteckning som berör nästa krig, det andra: mellan två världskrig skriver hon sina märkligt vitala böcker, och det råder aldrig någon tvekan om vad hon tycker om nazismen eller Hitler ("den där galningen"), och hon ger många gånger bevis på att hon inte alls är den där världsfrånvända elfenbenstornsdrottningen som hon har utmålats som.

För det finns oändligt många anekdoter om denna Virginia Woolf: odrägligt arrogant, gnällig, sjukligt självupptagen, patologiskt snobbig, elitistisk och inskränkt. Och ja - allt detta stämmer, i överflöd, dessutom: men hon var annat också. En generös läsare och omtänksam vän, som oroade sig över andras välstånd i lika hög grad som hon försummade dem, och hon är i lika hög grad givmild som hon är sträng. Visst finns en egoism i hennes tänkande, men det är en egoism som troligen förklaras och nästan ursäktas av sjukdomar. Ett starkt överjag kontrollerar, något som hon ger namnet "konventionell moral" dikterar och styr, lägger sig i, gör förbehåll, förminskar: "att vara medveten om sitt geni är inte bra för folk". Hon bedömer, väger, är lika givmild som hon är nedlåtande: framför allt har hon vad Vladimir Nabokov tyckte var så viktigt att han reserverade en boktitel åt det - starka åsikter. Hon bevakar sina konkurrenter: den främsta av dem troligen E.M. Forster (Morgan), som hon liksom nästan allt annat förhåller sig ambivalent inför.

Hon levde i ett märkligt opassionerat men hängivet äktenskap med Leonard, som kanske konkurrerar med Véra Nabokov om att vara den mest lojala författarpartnern. När Virginia Woolf skildrar en kortare period av separation låter det så här: "Det är som om ens person ekar ut i tomma rymden när han inte är här och kan omsluta alla ens vibrationer [...] som om äktenskapet gör instrumentet fullständigt, och ljudet av den ena ensam skär igenom som om den vore en violin berövad sin orkester eller sitt piano".

Dagboken blir liksom för många andra författare en övningsbok, där hon tränar sina färdigheter i iakttagelseförmåga, och skisser till framför allt personporträtt och replikföring växer fram, och det är svårt att inte imponeras eller hänföras av hennes förmåga att med få distinkta ord ge människor kontur, göra dem levande, begripliga. Några elaka ögonblicksskildringar av den korkade svärmodern står ut som små mästerverk i vass karakterisering, liksom när hon kallar Carrington, den androgyna gestalten i umgänget, för "en solros utan sol". Det är också gott om pigga kommentarer, som när hon hör ringklockan och först misstänker att det kan vara T.S. Eliot ("Tom") som kommer på besök: "Nej. Tom springer inte upp för trappan - det gör bara underklassen". Eller vad sägs om följande pekuniära råd: "Det viktigaste är att ge ut pengar frikostigt, utan ängslan eller knussel; och att lita på sin förmåga att få in mer".

Men det handlar förstås också om de (var)dagliga bestyren, praktiska göromål, bekymmer med tjänstefolk (de fick sin hämnd senare, när de skrev egna böcker där de klagade på hon som hade klagat), och resor, bland annat till Berlin, en resa vars efterverkningar blir tre veckors sängliggande. Stoltheten i att som enda kvinna i landet vara sin egen förläggare och redaktör går inte att ta miste på. Emellanåt hissar hon sjuklingsflagg, men lever ett ytterst socialt liv, och det är svårt att förstå hur hon lyckades vara så produktiv som författare.  

Som kommentar till våra tiders debatt om det omoraliska i att tidningar låter skriva nekrologer i förväg kan påpekas att TLS begärde Thomas Hardys nekrolog av Woolf medan Wessexförfattaren hade nio år kvar att leva - ett möte mellan två av Englands främsta romanförfattare skildrar hon här på fyra täta, suggestiva sidor. En annan hänvisning till något som fortfarande är aktuellt är diskussionen om jäv och vänskapskorruption, som brukar drabba författare som recenserar kolleger (fast, vilka andra skulle de skriva om då?): här tillägnas böcker till samma person som oblygt hyllar dem i radioprogram, och det skrivs översvallande positiva recensioner av kompisarnas böcker, utan att någon lyfter på ögonbrynen åt det. Indirekt kommenterar hon också utgivandet av just den här (dag)boken, då hon skriver om Boswells dagböcker: "Det är som om någon avliden person ändå visar sig vara i livet", och man får uppfattningen att hon allt mer inser att det hon håller på att skriva nog inte kommer att realiseras i den ursprungliga tanken, att bränna upp alltihop - så blir hon också påmind när hon läser Andre Gides utgivna dagböcker om vad som kanske väntar: "Märkligt att detta med dagböcker nu sprider sig. Ingen har ro att skapa konst."   

Tidigt i framställningen vacklar hon mellan inriktningen på sitt skrivande: ska hon satsa på sina skönlitterära verk, som då endast väckt oförståelse eller likgiltighet, eller ska hon satsa på kritiken, som då verkar vara det enda som inbringar pengar? Vi får vara tacksamma för att hon hade möjlighet att satsa så hårt på att skriva litteraturkritik, då det innebar en förutsättning för henne att utveckla sina romaner, och våga skriva dem allt mer utan hänsyn till tidens smak. Givetvis beroende av det egna förlag som hon instiftade tillsammans med Leonard: ursprungligen som terapi för att komma till rätta med de regelbundna depressionerna, men alltså även ett villkor för att hon skulle bli publicerad som skönlitterär författare.

Det hon är intresserad av hos människorna är egenheterna, skavankerna, det icke perfekta. Ganska tidigt skimrar självmordstankarna, uppgivenheten, känslan av alltings hopplöshet: "Dessutom är det mörka underjordiska lika fascinerande som skrämmande". Framför allt perioden kring andra världskriget skapar svårt missmod. Hon skrev sig in i depressionerna, och varje avslutad bok följdes av en längre konvalescens, där hon passivt uthärdade förlamande demoner. I Charlotte Perkins Gilmans kända novell "The Yellow Wallpaper" förbjuder mannen sin hustru att skriva, då det i hans värld försämrar hennes mentala tillstånd - novellen tar en ända med förskräckelse (kanske): Woolf själv skrev, men om det gjorde henne lycklig eller bara olyckligare går inte att svara på. Det är inte otänkbart att det fördröjde hennes självmord, som ändå inföll relativt sent, vid femtioåtta års ålder.        

Den berömda Bloomsburygrupp som hon tillhörde har kritiserats för att vara exklusiv och uteslutande, något som visserligen kan sägas om alla grupper och tillhörigheter: varför annars kalla sig något? Men här sprids ringarna på vattnet, och gruppen är mer påminnande om en expanderande cirkel än en statisk inhägnad krets.

Virginia Woolf var en sällsynt skicklig läsare i konsten att läsa med känslan, utan att känslorna styrde över intellektet, med förbehållet att hon var lika okänslig i att läsa poesi som hon var skicklig i att läsa prosa. Hon är konkurrentkänslig, då hon domderar och försöker domptera sina kombattanter på den litterära arenan, som i en kort sågning av Joyce, vars Ulysses nästan trycktes av hennes förlag: "Jag tänker hela tiden på en barnslig skolpojke, intelligent och talangfull, men så självupptagen och egoistisk att han tappar huvudet, blir överdådig, maniererad, stojig, ansträngd, får snälla människor att tycka synd om honom och stränga människor att bli enbart förargade". Men inte otillgänglig för beröm, som när Lytton Strachey ger en av hennes noveller lovord, och hon ogenerat gläds åt uppskattningen: "Det fick varje nerv i kroppen att flöda över av glädje ett ögonblick, så våldsamt att jag glömde att köpa mitt kaffe och gick över Hungerford Bridge alldeles dallrande och vibrerande". Lika svårhanterlig och intrikat som hennes romanstil är, lika lättfattlig och tydlig är hennes essäistiska stil, och det förvånar säkert den som förgäves försökt läsa romanerna, att hon här låter så klar och annorlunda - fast, varför skulle den som gett upp romanerna läsa det här? Hon talar inte till dem, inte för dem. Att läsa påminner om att följa en idrottares träningspass: föga intressant för den som inte redan är sjukligt insatt.   

Det allra mest fantastiska med Woolf är att hon kan sägas tillhöra tre traditioner. Dels dåtiden, det förflutna, med familjen och traditionen, som hon är fast förankrad i, till den grad att hon stundtals sjunker - och dels nutiden, som hon ständigt hittar fram till, med ovanligt frekventa kommentarer kring samtida politik och frågor som berör det dagsaktuella - men utöver detta som en tredje instans också framtiden, med ett skrivande som tar utgångspunkten i ett suveränt nu med en snegling bakåt och en snegling framåt, då hon vägrar inordna sig och söka efter en stil som påminner om något annat: hon tvingas uppfinna en egen stil, och kanske det är en större och viktigare bedrift än hennes kända och behjärtansvärda plädering för ett eget rum.

Det är därför hon så självsäkert tillåter sig vara självständig och oberoende: "Jag behöver inte en 'filosofi' överhuvudtaget. Jag tror inte på andra människors sätt att lösa gåtor. [...] Konst är att stå fri från allt predikande". Därför vore det förmätet och överflödigt att här komma med en förnumstig uppmaning till dig att läsa Virginia Woolfs dagböcker: om du inte har gjort det redan är det bara dig själv det är synd om.