bernur

"Det är tätt och mörkt, som om man står under det värsta tryck!" Det är tre och ett halvt år sedan Mare Kandre dog, och fortfarande är det svårt att läsa henne: hur lång tid ska då behöva passera? Jag gör ytterligare ett försök, efter att ha misslyckats med Aliide, Aliide, och prövar Bübins unge - utan att i den här staden lyckas få tag på nyutgåvan som pocket, med Aase Bergs förord, får jag hålla till godo med en gammal biblioteksbok som troligen bara väntar på att bli utgallrad.

Återigen sveps jag in i den här täta, klibbiga textvärlden, och det känns som när jag läste den på en lunchrast på Umedalens mentalsjukhus, utanför kaffestugan där jag satt på en altan en vårdag i solskenet som värmde de flagnande träplankorna och blommornas tunga mättade nästan dästa doft samspelade med texten och bina och fjärilarna syntes skarpa, syns fortfarande skarpa i minnet, för allt upplevdes så skarpt, när jag läste i sällsam anspänning: som att naglas fast av texten.

Kandre skriver utanför mallen, en motröst då likväl som nu. En svartvit postapokalyptisk värld, där allt handlar om att vara liten men samtidigt för stor, som i det genialt valda mottot från Lewis Carrolls Alice i Underlandet, om den växande Alice. Men protagonisten Kindchen tvingas växa, hon är för stor för denna text - hela tillvaron är emot henne: allt väntar på henne, väntar ut henne; hon blir ett byte för tillvarons mörkaste krafter.

Stilen är hoppressad, kompakt, tillkämpad, sammanbiten: "Allt är motstånd och inskränkning", skriver hon. Världen är het, kväljande, klibbig, äcklig. Att bli vuxen innebär också att ersättas av någon annan, något annat. Hon känner inte heller igen sig själv, blir en främmande, och när mamman Bübin och mansgestalten Onkel försvinner tvingas hon ingå en parodisk mor-dotterrelation med Ungen, som kommer från ingenstans - möjligen från henne själv. Men varför läsa allegoriskt? Ungen som symbol för det som måste försvinna för att barnet ska bli vuxet, offret som måste utföras för att kvinnan ska tillåtas träda fram. Ja, just så - eller något annat.

Samtidigt som Kandrelandet är mörkt, dystert, finns det en nästan naiv optimism som jag troligen inte märkt när jag läst boken tidigare. Huvudpersonen, som kanske heter Kindchen, fram- och uthärdar all djävlighet. Eva Ström såg i sin recension en parallell till Birgitta Trotzigs världsbild, men menade att Kandre var mer obevekligt oförsonlig: "hos Trotzig finns ändå samtidigt med den mörkaste visionen också någonting annat, en avlägsen klang av förbarmandet, försoningen. Hos Kandre är visionen mer stenhårt sluten."

Dennis Hopper köpte filmrättigheterna till en senare bok av Kandre, I ett annat land, men den filmen blev aldrig av: och det är svårt att tänka sig en filmatisering av Kandres introverta 80-talstexter. Snarare än handlingen är det atmosfären som ger det outplånliga intrycket: "Min kropp är ofattlig och tung, jag känner blodet samlas i bäckenets vita vagga av ben och min stora, svarta vikt av rädsla". Det är en helt oförglömlig bok - kanske den bästa som har skrivits på svenska de senaste hundra åren (jag påminner om sommarens text om debutromaner) ... Det är en bok som sätter djupa s(p)år i läsaren. "Vart man än går är det bort man kommer", lyder Kindchens oerhört sorgliga credo.