bernur

Vem hade kunnat förvänta sig just vampyrer som Harry Potters avlösare på försäljningstoppen hos de unga läsarna? Stephenie Meyers serie Twilight, med fyra välmatade böcker, har blivit en succé av just det slag JK Rowlings serie om den unge trollkarlen blev - hennes böcker har svept över världen och förmodligen dragit med sig en och annan tidigare läsovillig yngling, även om hon knappast når Rowlings magiska förmåga att få också pojkar att läsa. Min gissning är att vampyrböckerna tilltalar tjejerna mer. Själv börjar jag med den fjärde och avslutande delen, Breaking Dawn, även om det hade varit artigare att börja från början.

För några år sedan var det häxor - i filmer och tv-serier, och nu förstås vampyrer: speciellt i höst, med utöver filmen Vampyrer filmatiseringen av den första installationen i Meyers serie (Twilight), flera tv-serier (True Blood främst), och förstås Tomas Alfredssons filmatisering av John Ajvide Lindqvists roman om vampyrerna i Blackeberg, Låt den rätte komma in. Nu kan den som har ögonen på skaft ändå konstatera att vampyrer (nästan) alltid är just inne, som om de bortsåg från det gamla dekretet att de måste bjudas in för att passera tröskeln - och häxor, spöken eller vampyrer kan kvitta: huvudsaken verkar vara att de är drop dead gorgeous.

Och det är svårt att hitta en snyggare vampyr än Edward, föremålet för den mänskliga tonårstjejen Bellas smäktande kärlek: mer pojkbandsstjärneämne än aristokratiskt läskig vampyr. Hela han är perfekt, men framför allt hans emfatiskt vita kropp, som mer än en gång beskrivs som "flawless". Efter att kyskt ha trånat i tre romaner inleds den här avslutande romanen, Breaking Dawn, med bröllopet mellan henne och vampyren. Och smekmånad, och en bröllopsnatt, och vad som väntar Bella är att hon ska ta steget och invigas i vampyrvärlden. Men komplikationer uppstår, och dessa förvärras när en svartsjuk varulv, Jacob, börjar slå sina lurviga lovar kring henne. Kanske Meyer kunde ha undvikit varulvarna, för tidigare möten mellan vampyrer och varulvar har inte rosat skräckmarknaden. Jag gillar mest bokens upptakt, med en smekmånad av annorlunda slag, och senare möten mellan den nyblivna vampyren Bella och hennes far, Charlie: där finns spänning, en känsla av att det kan gå riktigt illa.

På sätt och vis är Edward önskedrömmen och mardrömmen kombinerad: vacker, spännande, men mer än lovligt farlig. Det är inte konstigt att böckerna är så populära: här finns symboliskt hela tonårsängslan paketerad, den där osäkerheten inför att bli vuxen, med alla förändringar (här skrev jag nästan 'förvandlingar') som ligger på lur. Det är extremt med vampyrer - men hela tonårstiden präglas av överdrifter, extremiteter, polariteter. Om inte annat förstår man när den skapligt klumpiga Bella initieras till vampyr, och för första gången i sitt liv (eh, jag menar i sin existens) kan känna sig graciös. Den tjej som tycker att det är svårt att identifiera sig med vampyren Bella kan välja Leah i stället: historiens första kvinnliga varulv - där finns något för den som känner sig knäpp eller bara allmänt utanför.

Mycket har sagts om det träaktiga i Stephenie Meyers språk: det är inte mycket värre än annat jämförbart i motsvarande genre. Jag har sett både värre och bättre exempel. Hon skriver talspråkligt, och har skickligt avlyssnat ungas språk - och det är en nödvändighet, då så mycket av boken består av dialog. Humorn är ganska lyckad, som när Bella inför bröllopet frågar sin vampyr om han håller på att få kalla fötter: - Not in that sense, svarar han sardoniskt. Eller när Bella, som precis står inför att bli vampyr, vägrar att gå till doktorn, för att hon är rädd för sprutor.    

Nu har den här boken större stilistiska och tematiska likheter med X-Men än med Dracula, eller för att ta ett annat exempel: hon har långt kvar tilll Sheridan Le Fanus Carmilla, som förblir den överlägsna vampyrromanen, hur mycket den än bygger på Coleridges dikt Christabel. Fast jag är inte säker på att det är vampyrtemat som Meyer vill poängtera med sina böcker: det handlar väl mest om den gamla vanliga kärleken, hur ovanligt den än paketerats. Och så att kvinnor här tillåts vara inte bara jämlika utan också starkare och kraftfullare än männen: men det kostar alltså att man måste bli vampyr för att uppnå det.

Tjejerna får väl fortsätta drömma; den här boken löser inte deras problem. Hjalmar Söderberg visste också att det är för djävligt att vara ung. Att drömma om vampyrer är inte det sämsta man kan göra som tonåring. Att jag själv inte riktigt delar blodgrupp med den tänkta läsekretsen går inte att göra mycket åt.