bernur

Liksom flera av sina generationskamrater är Sven Lindqvist oerhört, nästan måttfullt produktiv, och inte mycket tyder på att han avser att slå av på sin arbetstakt: efter en längre rad böcker som skildrat folkmord fortsätter han outtröttligt med Avsikt att förinta, en bok som samlar tio års artiklar och tal - längre utredande texter och kortare presentationer. Eftersom det är lätt att uppfatta honom som en altruistisk författare är det högst förvånande att omslaget visar en närbild av hans ansikte (om det inte är så att förlaget vill att vi som läsare ska associera till en vis man, då bilden visar den fårade författaren, så där manligt leende som de där gråhåriga skäggiga männen gör i Dressman-reklamen).

Han börjar med den okända människan, utifrån en trettiotalsbok av Alexis Carrel - en bok som blev en stor framgång i bland annat Sverige, där Carrel hävdade att vi har både rättigheten och skyldigheten att göra oss av med de misshagliga elementen: allt som stör ska bort. Vidare visas hur politiska beslut legat bakom olika folkmord - det kan ha handlat om att hålla tillbaka arbetarklassen, för det värsta som finns för de styrande är en upplyst okontrollerbar men desto mer kritisk flock samhällsmedborgare: de styrande har alltid varit livrädda för opposition, för det är lättare att skicka ut ett helt lands poliskår för att hindra stenkastande demonstranter (Göteborg 2001) än att klara av exempelvis en väl uppbyggd kritik mot FRA.

Sven Lindqvist rör sig hemtamt bland de olika källorna, och han skriver som vanligt trivsamt, utan att behöva höja rösten eller allt för tydligt ta ställning: aldrig behöver han markera sin indignation, eller visa vad han tycker. Och jag kan tycka att just det är det sympatiska: att han inte måste vara övertydlig, utan tillåter sig att luta på sina gamla meriter - ingen behöver ifrågasätta var hans engagemang ligger, eller åt vilket håll han sympatiserar.

Vad lär oss då historien? Inte mycket, kan tyckas. Bara att människan var överdjävlig också för hundra år sedan: lika enfaldig som ondskefull. Att yttre omständigheter kan göra också de mest sansade människor som galna visade han med all oönskvärd tydlighet i sin bok om Kongo, Utrota varenda jävel, och samma resonemang återfinns när han skildrar Amerikas första utrikeskrig på Filippinerna i slutet av 1800-talet.

Det värsta är väl att vi tillåter oss själva undantaget: vi unnar oss det vi fördömer andra för, som om det gamla bibelordet om att se grandet i grannens öga men inte bjälken i det egna inte ägde någon giltighet. I det privata likväl som i det offentliga eller allmänna unnar vi oss dumheter, i full vetskap om att det är fel - men vi hittar ursäkter (vi får göra det, för vi står på den goda sidan). Nazisternas brott var ohyggligt: samtidigt tillämpade de endast de teorier som resten av västerlandet hade ritat upp under flera föregående årtionden.

Ett långt kapitel om de allierades bombningar av tysk civilbefolkning i andra världskrigets slutskede bildar bokens centrala del - ja, i själva verket skedde nästan all bombning just i slutskedet, när den tyska armén redan var besegrad, varför bombningen inte kan uppfattas som annat än en överflödig hämndaktion. Kapitlet bildar också något av ett appendix till Lindqvists bok om Bombernas århundrade (1999). Det finns en otäck cynism i bombningen: det kalkylerades med stora förluster i civila människoliv, och just mängden döda var målet, snarare än den tyska kapitulationen, som ändå var inom räckhåll. Lindqvist skriver med räknesticka i handen, och hans räkneuppgifter stämmer troligen, men han kunde ha hållit igen med siffrorna, utan att tyngden i hans argument hade blivit lidande. Om Amerikas nuvarande Irak-krig har kostat 150 miljarder dollar eller 2 000 miljarder dollar kan kvitta: det är inte pengarna som är det djävliga i det fallet, utan de ovärderliga människoliven som gått till spillo. 

I bokens sista kapitel summerar Lindqvist sin uppfattning om förintelser, och menar att det inte håller att protestera med argumentet att det måste finnas en tydlig avsikt bakom för att det ska kallas för folkmord: då blir det allt för lätt för sofister att hitta kryphål, så där som de fega belgarna gjorde när man nyligen inte ville kännas vid sina illdåd i Kongo för drygt hundra år sedan - kung Leopold var en mästare i hyckleriets osmakliga konst, och därför går det alltid att skylla på att de miljontals kongoleser som dog inte bokstavligen avrättades, utan dog till följd av svält eller tvångsarbete.

Den som pläderar för krig pläderar också för dödsstraff, lyder Lindqvists underförstådda tes, och även om han konsekvent uppehåller sig vid historiska brott är det svårt att bortse från aktuellare förbrytelser, gjorda i frihetens namn. Att bekämpa terror med terror är ingen lösning, bara en fördjupning - ett förvärrande - av problemet. Kriget gör oss till sämre människor - det om något är historiens lärdom, som vi ignorerat under detta århundrade, trots att det föregående borde ha varit avskräckande nog. Tyvärr känns Lindqvists förhoppning att om vi bara blir påminda om hur fel det var då att bomba och förinta kommer vi att förstå att det förblir lika fel nu - nej, jag tror att det enda vi kan hoppas på är ett bättre sedan.