bernur

Efter att Theodor Kallifatides gett ut tjugofem böcker tog jag honom i hornen och läste den tjugosjätte, Mödrar och söner, och tyckte att den var så där: nu har jag tack vare radioprogrammet läst hans tjugosjunde, i en utgivning som på ålderns höst verkar eskalera - Vänner och älskare heter den, som en pendang till den förra boken. Och den är dålig, på ett fascinerande sätt.

Det börjar med en kliché, när den femtiofemårige mannen betraktar en yngre kvinna som svischar förbi, och de får ögonkontakt: "En svala som efter den långa vintern kommer tillbaka till det gamla boet kunde inte ha en mer tillitsfull blick." Gillar du den typen av formuleringar finns det åtskilligt att hämta här, i en roman som kunde ha varit skriven av en bundis till Paolo Coelho. Även klichéernas urmoder, "det som inte dödar dig, gör dig starkare", citeras. Lite förstrött tecknas personernas bakgrund: mannen har en dödssjuk hustru, som intrigen bara väntar på att avpollettera, för annars hade mannens beteende bara varit vidrigt - nu nöjer det sig med att vara halvsolkigt. Liket hinner inte kallna förrän han ger sig ut på nya erotiska eskapader, närgånget skildrat av författaren, som inte drar sig för att teckna en slags samlagets poetik, med fyra olika exempel (jag lovar dig, dessa sidor tillhör knappast höjdpunkten i vårt språks prosa).

Kallifatides skriver enligt baksidestexten med "skarp humor", men jag hittar bara ytterst lågmälda leenden, som att han påstår att det "inte funnits någon moderat författare av rang på över hundrafemtio år i Sverige". Överhuvudtaget handlar det mycket om litteratur hos Kallifatides, och han har varit driven nog att låta sin protagonist vara chef för ABF, ständigt i ytlig kontakt med litteraturen och dess författare. Han har vunnit inte världen men en bit av Stockholms kulturliv, och förlorat inte sin själ men någon slags sentimental längtan efter hur det var förr, när det var färre restauranger och allting inte var så himla komplicerat.

Boken är ett illa maskerat kulturpolitiskt inlägg, med den här chefen Georg som muttrande gnäller över ditten och datten. Efter halva boken drabbas Georg av en hjärtinfarkt, men på nästa sida upplyser författaren att han inte dog, vilken kanske läsaren tycker kommer som en något överflödig upplysning. Liknelserna är dumma, som när han med sin egen formulering ger sig på "meningen med alltsammans": "Frågan är lätt att ställa men att besvara den är som att försöka fånga en elefant med en fjärilshåv".

Det trista är att hela berättelsen blir banal. Det högtravande anspråket har lång väg ned till den platta marken, och det är ingen stilig färd att se plattityderna färdas. Lika dåligt skriven är dialogen ("Vad i all sin dar menar du med det?" kan en av karaktärerna utbrista, som någon i en svensk film) - men värre är väl att de inte talar med varandra, utan ständigt med läsaren: detta är en relativt vanlig skada i mången svensk roman, med dialog som enbart kommunicerar direkt till läsaren, men en så erfaren författare som Kallifatides borde hålla sig för god för sådana nybörjarfel, liksom att han borde kunna grundläggande kunskaper om bisatsordföljd, eller vad som är en retorisk fråga och vad som inte är det (när någon säger "vet du vad det värsta är?" och sedan förklarar det, förtjänar det knappast att kallas för en retorisk fråga). Inte heller vet han skillnaden mellan arbetsläger och koncentrationsläger. Samtidigt kan han vara föraktfullt snobbig, när han spekulerar i hur många nutida svenska läsare kan förstå vad han talar om när han nämner Pandoras ask och Damoklessvärdet (inte många, gissar han: tack för det, liksom!).

Idén i sig hade kunnat fungera, det är bara det att det märks så tydligt att han velat skriva en typisk Hjalmar Söderberg-roman, in i den ömsinta skildringen av Stockholm. Här finns dessutom en Markel, den ständigt beredvillige samtalspartnern Milan (liksom Söderbergs butterfryntlige murvel är Milan "ute ur leken"). Kallifatides vill ge intryck av att vara en klurig gubbe, men hans filosofi är tunn och intetsägande, och tankarna generande banala. Hela boken känns havererad, ofullkomlig, bristfällig - mer som en någorlunda lovande debutroman än verket av en rutinerad författare.     

Den är inte helt pinfärsk, men på litlive skriver Jenny Högström om Mörkrets hjärta, om sina erfarenheter som lyssnerska till Max von Sydows inläsning - jag har själv trollbundits av just den här inspelningen, men tycker att det som hon redovisar blir en ganska förutsägbar uppräkning av vad som är speciellt för lyssnandet i förhållande till läsandet, och att det är fullständigt ovidkommande i just det här sammanhanget att kalla boken för en fetisch. Vore jag nu en odräglig pedant skulle jag räkna upp alla vilseledande inslag i Högströms text - där första stycket skulle handla om att han inte var spanjor (hans namn är kort sagt bristfälligt angett i texten), att "Kinshasa" är en mer vedertagen stavning av Kongo än "Kinkhasa", att Odelbergs översättning är från 1960 och inte 1983, och att Kurtz sista ord mycket riktigt är "The Horror!", men i svensk översättning "Ohyggligt!" och inte "Skräcken!" Däremot väljer Louise Renner i sin översättning det lakoniska "Skräck!" som Kurtz sista ord.

Den som redan känt och upplevt sin litenhet behöver ingen kyrka för att bli påmind om denna känsla av att vara liten inför något större.

Det som alltid manar till dig, ber dig att lämna det, överge det: hur skulle något inombords kunna manifestera sig?

Det som inte är materiellt, säger du (och vem är du?) -

Sture Linnér och Gunnar D Hansson talade om Pindaros, och det var som att följa en tennismatch mellan två virtuoser, där de allra mest höll sig till elegant baslinjespel, men stundtals också lite volley. Horace Engdahl ersatte Peter Englund i Svenska Akademiens minnesbibliotek, och det går att tänka sig sämre vikarier (hur mycket man saknar en ny bok av Engdahl framgår om inte annat när han en passant kan säga fyndigheter om Clewbergs dikter, att han "tar samma danssteg som Kellgren, men i pjäxor"), och Malte Persson hade en fin kostym och en del klokheter att säga om Clewberg/Edelcrantz, som lätt känns som höstens gåtfullaste protagonist. Herta Müller och Aris Fioretos talade på tyska om hennes fortfarande outgivna bok, ursprungligen ett samarbete med poeten Oskar Pastior. Och så köpte jag en del böcker, och fick en del, bland annat av Linda Skugge, svensklärarnas skyddshelgon, som uppenbarligen tyckte att jag såg tillräckligt fattig ut för att inte kunna lägga slantarna på Västerhöjd, Klass SHP 3A 1996-97, samskriven med bland andra Per Hagman. Samt blev igenkänd ("Är det du som är Bernur?") när jag begärligt la vantarna på Clarice Lispectors novellsamling Hemlig lycka: tämligen obegripligt, tills jag senare upptäckte att Aftonbladet/Kultur i sin bilaga hade en artikel av Viktor Johansson, där han listade bra bloggar om litteratur, och konstigt nog var bernur med på den. Med frikostig generositet skriver han: "Aforitscher och diktsvamling genom en svensklärares läsglasögon [...] Under taggen an intellectual look bedriver Björn Kohlström ett slags slowfood-kritik som utnyttjar bloggens försprång till papperstidningen; det oändliga utrymmet".  

Gud finns i språket också - ibland enbart i språket -  

"Som en smekning på insidan av huden." Efter att en tid på 90-talet ha följt utgivningen av Johanna Ekströms dikter följde en period av avhållsamhet, men nu har jag utan att veta bättre återvänt till den försyntaste av poeter, när hon utger Det enda främmande, och det mesta är sig likt i hennes poetiska universum. Tonen är ren och klar, bilderna gnistrande skarpa, tecknade mot en vit fond.

Ja, vit förblir den färgreferens som föredras, och hon låter dikterna utspela sig i en vit värld. Vit, som är intets färg - poesins trop. Hennes första diktsamling hette Skiffer, en titel som lätt kunde uppfattas som 'chiffer', och genast var den skrynkelframkallande interpretationsmaskinen i gång. Hennes stil är varken berättande eller kryptiskt sluten. Låt gå för att hon inte berättar: dikter ska inte berätta, de ska visa, och det är något hon gör bra. Dikterna är korta, formuleringarna kortfattade, och det vilar något utspätt över det hela, som om hon förvägrar läsaren en essens, i dessa fragmentariska ofullständiga utsagor. Och även om bilderna är skarpa nog, befinner de sig oftast inom det konventionellas räjonger.  

Hon blottlägger sig, öppnar sig, visar sig, samtidigt som det är ett spel med olika identiteter, varierade roller. Diktjaget är en röd nejlika. Det är som att dikterna rör sig mot upplösning, mot försvinnande, en kurragömmalek i det vita. Johanna Ekström vill vara hermetisk, men lyckas inte vara det i tillräckligt hög grad - allusionerna stör, och hon låter omvärlden sippra in (hon har tätat dikten dåligt).   

Det kan uppfattas som att hon vimsar bort en lovande anslag, när hon tecknar upp en vagt hotfull situation, och låter den utmynna i en kuplett av Karl Gerhard:

"ömhet och skräck

Vårdande och fördelande

sårande    förledande

Har en byxa som en rakkniv

vass",

men det finns ett återkommande till kniven, dock utan att man förstår vad hon vill åstadkomma. Ett hot, kanske - en möjlighet. Det hotfulla blir måhända ännu otäckare med hjälp av kupletten, ungefär som Kubrick förstärkte sitt ultravåld i Clockwork Orange genom att låta våldet ledsagas av Beethoven.

"Jag älskas i skuggan", skriver hon vid ett tillfälle, och får det att låta som alla poeters villkor. Det är knappast med en bok som den här hon kan kliva ut därifrån, fast visst önskar jag henne allt gott och allt det där.

Om filmen någonsin ska bli en konstart värd att tas på allvar får de sluta med sina töntiga evinnerliga listor: det är århundradets film hit och dit, nu senast tidskriften Empire, som ambitiöst nog listar de 500 bästa filmerna, utifrån röstning av 150 regissörer (verksamma i Hollywood), 50 filmkritiker (som skriver på engelska), samt 10 000 tidningsläsare (som läser på engelska); med andra ord, gissa hur många icke-engelskspråkiga titlar som ryms på listan, där Gudfadern innehar plats nummer ett, före Jakten på den försvunna skatten, Stjärnornas krig, Nyckeln till frihet och Hajen - vilken lista, va? 
 

Kärlek: att lyssna in sitt 'ja' -

Mussolini är inget att skratta åt, påpekar Göran Hägg redan i förordet till sin nya biografi om den italienske fascistledaren, Mussolini. En studie i makt, med förtydligandet att man i Italien inte gärna driver med politiska överhuvuden, och att den samhällskritiska ironin inte har mycket att hämta här, där man tar allt på allvar. Ja, kanske det är så enkelt - här, i det bistra Norden skrattar vi desto mer, men vi bryr oss inte om något heller.

Senast det kom en bok på svenska om Mussolini var 1972, och det var enligt Hägg en dålig engelsk biografi, så man kan med fog hävda att han fyller en brist, särskilt med tanke på att vi har fått åtskilliga böcker om Hitler under den här tidsperioden. Hägg försöker skildra Mussolini och hans tid, främst den ypperligt intressanta mellankrigstiden, utifrån ett kulturhistoriskt perspektiv, och det är han förstås ytterst lämpad för: så som han har bevisat åtskilliga gånger tidigare skriver han rappt, entusiasmerande, och bryter av lärdomen med ett personligt tilltal och värderande åsikter av ganska övertygat slag. Givetvis ingår boken i Häggs personliga folkbildarprojekt, och gärna för mig: han känns betydligt mer sympatisk i hur han redovisar sina kunskaper än exempelvis Dick Harrison eller Fredrik Lindström, och jag kan också uppskatta den här boken mer än hans tendentiösa Stagnelius-bok som kom förra året.

Boken följer den gamla klassiska dramatikens dramaturgi, och är indelad i fem akter. Inkännande får vi ta del av Mussolinis tidiga tid som journalist och författare (han skrev ett par hyfsade romaner), och hur han förkunnar ordet 'audacia' (finns liksom det liknande engelska ordet 'effrontery' tyvärr inte på svenska, men betydelsen är ungefär djärvhet eller fräckhet - i gengäld har vi förstås ordet 'lagom'). Dottern Edda lär vara döpt efter Ibsens mest radikala hjältinna, Hedda Gabler. När Mussolini dog utgavs hans samlade verk i trettiosex volymer, med ytterligare åtta som utgavs ännu senare.

Den pacifistiske gymnasieläraren blir så småningom besatt av makt, och hela hans tillvaro kretsar kring hur han ska tillskansa sig makt - i det enda syftet att äga den, behålla den. När den duglige poeten Gabriele D´Annunzio efter fiaskot i Fiume efter första världskriget oskadliggörs medelst en vådlig färd utknuffad genom ett fönster - troligen på Mussolinis order - står vägen fri för maktövertagande. Och även om vi inte direkt skrattar åt honom eller fascismen ens i efterhand är det något löjeväckande med deras slogan (eller pay off, som det heter på nutidssvenska): "Mussolini har alltid rätt". 

Händelsen med D´Annunzio, som därefter reduceras till en ömklig figur intill Mussolinis bastanta kroppshydda, omges av den italienska (manliga) tystnaden, 'omertà', som tillåter dem att ignorera spekulationer, grävandet i obehagligheter - en acceptans, ett hit men inte längre. Även om det är svårt att hitta trevliga inslag i fascismen är de tidigt ute med feminism och kvinnlig rösträtt. En intressant fråga av filosofisk art som Hägg ställer är huruvida det är värre att vara en medlöpare, att passivt stödja det man vet är fel, än att vara ett dumt offer för sina villfarelser, att följa en övertygelse: det finns givetvis inget svar, men det är intressant att Mussolini och fascismen föraktade Hitler och nazismen för deras virriga raslära.

En bok om Mussolini försöker givetvis också ha något att säga om nutiden - nu när Berlusconi på många plan blir jämförd med den forne diktatorn, och även om det finns några lättköpta paralleller är det orättvist och förminskande med dylika jämförelser. Det avslutande kapitlets utredning av det nuvarande politiska systemet i Italien är det rörigaste jag har läst sedan jag läste ämnet Pedagogik: men det är inte Häggs fel. Som en annan kuriositet kan nämnas hur VM-finalen i fotboll 1934 som Italien vann med Mussolini på vanlig läktarplats dömdes av en svensk domare, Ivan Eklind, som blivit anklagad för partiskhet då han flera gånger hade enskilda samtal med diktatorn inför matchen: detta som en påminnelse till italienare som i dagarna anklagar den svenske domaren Peter Fröjdfeldt för att vara anti-italiensk, efter att han dömt till motståndarnas fördel både i sommarens EM och i förra veckans Champions League-matcher.

Göran Hägg skriver som alltid bra: på flera sätt liknar han Martin Amis, med sin flyhänta stil och förmåga att söka sig till fräcka formuleringar och slipade provokationer. Men båda har svårt att hitta ämnen som lever upp till anspråken i deras strävan: kanske Hägg når längre nästa gång, när ämnet är Gud - det vore värdigt hans självförtroende (den utkommer 2010).

På något sätt förblir han en gåta, Benito Mussolini, mannen som hellre hade foton på sin katt på skrivbordet än på sina barn (eller sin hustru, för den delen, som han bedrog med en mani som troligen överträffar alla andra storpolitikers otrohetsaffärer). Intelligent och konstnärlig, men djupt ensam - förmodligen var ensamheten och oförmågan att skapa förtroliga vänskapsrelationer bidragande till att han snärjde in sig i allt vanvettigare företag, och slutet blev allt mer oundvikligt. Där först blir makten vanmakt och det otäcka urartar, med återinsättandet av Mussolini i Salò-regimen, i Hitlers ledband och med omvittnade grymheter.

Som jag har sagt tidigare hade Francis Bacon i en rättvis värld utplånat allt snack om Picasso hit och Picasso dit. Det går att se en fin presentation om Bacon från Tates utställning, som effektivt och effektfullt visar varför det är så lätt att glömma bort det uppenbara, att konst inte kan nå längre än så här - - -

Pär Lagerkvist är bara mesarnas mes med sin berömda formel "en troende utan tro" - snarare är han väl "en ateist utan misstro".

Ett öppet fönster att stänga eller låta förbli öppet -

Rok-tanten kallade häromåret alla män för svin: det är fortfarande oklart vilken kategori djur kvinnor tillhör, men under helgen har något som går under namnet "Ladies Night" gästat kulturstaden som jag bor i, och där samlades mellan två och tre tusen av den kvinnliga arten för att skrika åt män som ställer sig i kalsongerna (ändå blir det aldrig sliskigt, påpekar journalisten i lokaltidningen - och plötsligt känns allt så himla belevat och civiliserat, med en sådan försäkran: det blir aldrig sliskigt). Det känns som att jag har sovit och vaknat upp i fel årtionde.  Fast, jag får förstås inte kritisera det här - då avslöjar jag enligt försvararna bara att jag är avundsjuk, och helst av allt vill vara en av de tre män som det skriks åt: det lär vara en upplevelse som sent ska glömmas. Nåväl. Jag orkar inte påpeka det uppenbara: barbari är barbari, om än paketerat i tusenkronorsbiljetter med tillhörande kräftstjärtar. För mig känns det bara solkigt, deprimerande, och långt ifrån värdigt beteende för en lady. Elvaåriga tjejer som skrek åt New Kids on the Block eller Backstreet Boys hånades och kallades omogna. Att vuxna kvinnor gör likadant ska bara accepteras ... Tankeexperimentet att tre kvinnor gjorde en liknande turné inför flera tusen skrikande män i fyrtioårsåldern - nej, det gick visst inte för sig. Stretch out and wait - - -    

Jag återgår till Marguerite Duras. Hur skulle jag kunna göra annat? Det är en åtrå, ett begär - under texten finns det som kallar, det är inget för ögat eller örat. Du måste läsa utan skyddande hinna, utan distans - lägga dig kind mot kind med texten (därför är det bara pinsamt att läsa Duras på bussen). Nu läser jag Emily L. - också den är en av hennes bästa, viktigaste böcker: alla hennes böcker tillhör hennes bästa, viktigaste. Det känns som en självklarhet att det hela tiden kommer nya utgåvor, som den här nyöversättningen av Britt Arenander på Modernista.

Sara Stridsberg kallar henne i förordet för "en svart sol i oceanernas sista natt, en skrikande blomma, en pärla på havets botten", i en karakterisering som säger för mycket och ändå inte tillräckligt. Hon ser Duras som någon som inte dämpar sig inför textens anspråk, som aldrig fegar ur, utan skriver fullt ut, i en trohet mot det okonventionella: det är inte alls märkligt att Stridsberg, nästan okonventionellast av svenska nutida författare, identifierar sig så starkt, nästan farligt starkt, med Duras.

Så är också Duras författarnas författare, och att det är så beror delvis på att det går att säga vad som helst om henne - och det görs också - men i större mån på att författare knarkar språk, söker formuleringar som gör dem höga: och där är Duras en pålitlig langare. Men Emily L. handlar mer om alkoholen, med poetiserande beskrivningar av dess effekt, som även lyckas ge texten en berusande effekt. Hela texten känns fuktad med alkohol, med formuleringar som ges en skyddande hinna. 

Hon är också mest nocturnal av författare. Här hittar hon de som lever vid sidan av. Betraktarna, som har gett upp möjligheten till genuin kontakt. Allt är beroende av atmosfären, hon uppfinner personer enbart för nöjet att lämna dem i sticket - de omöjliga mötena. Allt är fantasi. Det handlar i Emily L. som vanligt om ingenting, det handlar om skrivandet.

Men framför allt är Duras negationens domptör, där hon uppvaktar förnekelsen mer än bekräftelsen. Det som utsägs av karaktärerna tas lika ofta tillbaka, i ett ständigt flöde av påståenden och förnekanden. - Du har alltid ... - Jag har aldrig ... Bakom dessa negeranden finns en skrämmande uppriktighet, där lyckan är en avvisad gäst. 

"Att vara författare, det är att inte veta om det", kan hon säga, och texten blir ett slags stillsamt vrål i trots mot biologin som tvingar oss att acceptera givna förutsättningar, en protest mot att vi är för svaga för vårt eget bästa. Emily L. skriver dikter, men det är inte de många överstrykningarna som utgör diktens sår och ärr, utan de ord som skönjs mellan de korsande strecken. Och allt är sår.  

Gud är ett tonfall, ett ljud att följa -

Fast, visst: en rolig anekdot handlar om en spelning på Hultsfred, och hur Sverige fattade tycke för britpop tidigare än engelsmännen själva (en liten överdrift, skulle jag vilja säga), och vi får en rolig exotisk beskrivning av svenskar: "De sjöng en låt om en liten groda som gått vilse. Det var en vacker sång, vikt åt glada tillfällen." Det är fullt av liknande gulliga anekdoter i den här boken, och Alex James kan erinra om Thomas Thorild, som av Horace Engdahl kallades "Ballongfararen", för sin förmåga att alltid sväva upp i luften ovan alla bekymmer - därför är det lämpligt att James tar flygcertifikat, och vackert skildrar känslan av att befinna sig i en liten oskyddad mekanisk låda bland molnen.

Att det här ska bli en annan typ av memoarer än de som skrivs av snubbar som Björn Skifs och Tina Turner märks redan på första sidan, då han påpekar apropå att han föddes i Boscombe, att Shelley bodde där. Med typiskt underfundig, lågmäld humor återberättar Alex James sin historia, och han skäms inte för något. Det är ett enda långt non, je regrette rien (bara det att han talar franska gör att det är en större behållning att läsa den här boken än - tja, än det skulle vara att läsa Liam Gallaghers dito), och det är oändligt fascinerande hur han ständigt lyckas vara så arrogant, och samtidigt så älskvärd. (En av Blurs bästa låtar, "Charmless Man", skrevs som en replik till The Smiths "This Charming Man", och kan förstås handla om det egna bandets odrägliga basist.)

Annars brukar bandhistorier följa samma mönster: långt harvande, långsam framgång, pengar, droger, fotomodeller, tvivel, skaparkris, upplösning, återförening. Blurs hela historia, sju album på tolv år, innehåller egentligen bara framgången, drogerna och fotomodellerna. Enligt James föll alla bitar på plats redan när de träffades, och det är inte mycket som handlar om musiken här, snarare om hur han storögt fascinerad följer med och suger i sig så mycket som möjligt av sötman i det ljuva livet.

Festerna tar mest plats. James utvecklar sig till en finsmakare inom champagneområdet, men tillägger att det är viktigt att äta en morot mellan varje flaska, för att undvika att syran ger dåligt andedräkt. Det är inte konstigt att framgångsrika rockband super: de är unga, snygga, och de har plötsligt tillgång till mer pengar än de både förtjänar och klarar av att hantera, och för den delen även visste att de hade drömt om. Här finns också en antydan till att ens självbild kan påverkas av att ständigt bli intervjuad: om du alltid får frågor är risken befintlig att du börjar uppfatta dig själv som någon som har svaren.

Enda sättet att överleva en turné är att reducera sig själv till en elvaårings intellektuella nivå, har Nick Cave sagt i en intervju - därför är också denna bok rik på inslag som kan uppfattas som väldigt barnsliga (även om det är långt kvar till de excesser som Joy Division och senare New Order ägnade sig åt). Det är något av en bedrift att som James bli uppfattad som stöddig  och allmänt jobbig när man är verksam i en bransch där otrevligheten och överdjävligheten är själva normaltillståndet: arrogansen är det som allt utgår ifrån inom rockbranschen (den engelska, alltså: den svenska är så trevlig den kan bli).

Enligt James är det som på musikspråk heter 'känsla' lika medfött som att gå eller att prata, och den känslan har han tagit med sig när han skriver. Det är rappt, kortfattat, aldrig tråkigt. Han är tillräckligt självironisk för att inte låta arrogansen ta över helt (självbedrägeri är en av hans viktigaste lärdomar, säger han, förutom att unna sig en vit dag i veckan). Det är intressant att få veta att han var bakis på inspelningen av "Song 2", och att det som låter som en rå gitarr i refrängen är basen spelad genom en hemmabyggd distlåda.

Det är inga större fel med Henrik Karlssons översättning, även om det inte går att kalla NHS glasses för "landstingsglasögon", eller att direktöversättningar av typen "gamla som kullarna" inte heller blir lyckade. Att det inte syns spåret av originalets smarta titel är kanske inte hans fel, men skönhetsfläckar av det slaget kan inte förstöra nöjet av boken.  

Vad som gör den så överlägsen det mesta som skrivits tidigare är att James kommer undan oförstörd. Han behåller sin undrande pojkblick, och numera lever han ute på landet, gift (inte ens med en fotomodell), med flera barn, driver en farm och säljer ost. En annan bedrift är att han lyckas vara så odrägligt skrytsam och oskuldsfullt charmig på samma gång. På de många bilderna i boken ser han nästan alltid så där oförskämt glad ut, som om allt bara är en lycklig dröm - och en rockkarriär är kanske inte något annat än en dröm, heller. Fast många som vaknar gör det olyckliga, bittra, känner sig förbigångna. Men den djäveln Alex James flinar fortfarande på de nytagna bilderna, som om han inte fattat att drömmen är över nu.

Bruno K. Öijer skriver i dikten "Hey Ängel": "och jag har letat efter nåt att leta efter" - - -

Inte för att jag direkt följer / abonnerar på olika mp3-sajter (eller, jo det kanske jag gör)(är det förresten tjänstefel att som lärare på ett gymnasium först nu, idag, 18 september 2008, förstå att ordet 'emo' finns?), men en som jag kan rekommendera heter Coxon Le Woofs to die by your side, och den handlar faktiskt så gott som aldrig om Morrissey - desto oftare om Nick Cave, faktiskt, och i går bevisades att artister som odlar mustasch eller skägg per definition gör sämre musik: "Heed my warning. If your favourite band or artists suddenly appears with hair where previously there was none, be afraid ... be very afraid." Undantaget är Nick Cave, som nu i flera år odlat sin imponerande hårbeklädnad, och trots detta alltså gör lysande musik, både i Grinderman och på årets Lazarus-skiva. Lyssna bara på den här makalösa versionen av "Honey Bee (Let´s Fly To Mars)" med Grinderman: det är sagolikt vackert -

Religionen, som om det skulle vara något utbytbart, när det ersätts med fotboll, musik, kläder. Men Gud är det hinsides, inte något för hejaklackar eller det som ger belöning i nuet. När jag tänker på Gud gör jag det inte (saligt) leende, snarare bistert sammanbitet, i imitation av det kända uttrycket "å! - inte nu igen -" 

Vem hade kunnat förvänta sig just vampyrer som Harry Potters avlösare på försäljningstoppen hos de unga läsarna? Stephenie Meyers serie Twilight, med fyra välmatade böcker, har blivit en succé av just det slag JK Rowlings serie om den unge trollkarlen blev - hennes böcker har svept över världen och förmodligen dragit med sig en och annan tidigare läsovillig yngling, även om hon knappast når Rowlings magiska förmåga att få också pojkar att läsa. Min gissning är att vampyrböckerna tilltalar tjejerna mer. Själv börjar jag med den fjärde och avslutande delen, Breaking Dawn, även om det hade varit artigare att börja från början.

För några år sedan var det häxor - i filmer och tv-serier, och nu förstås vampyrer: speciellt i höst, med utöver filmen Vampyrer filmatiseringen av den första installationen i Meyers serie (Twilight), flera tv-serier (True Blood främst), och förstås Tomas Alfredssons filmatisering av John Ajvide Lindqvists roman om vampyrerna i Blackeberg, Låt den rätte komma in. Nu kan den som har ögonen på skaft ändå konstatera att vampyrer (nästan) alltid är just inne, som om de bortsåg från det gamla dekretet att de måste bjudas in för att passera tröskeln - och häxor, spöken eller vampyrer kan kvitta: huvudsaken verkar vara att de är drop dead gorgeous.

Och det är svårt att hitta en snyggare vampyr än Edward, föremålet för den mänskliga tonårstjejen Bellas smäktande kärlek: mer pojkbandsstjärneämne än aristokratiskt läskig vampyr. Hela han är perfekt, men framför allt hans emfatiskt vita kropp, som mer än en gång beskrivs som "flawless". Efter att kyskt ha trånat i tre romaner inleds den här avslutande romanen, Breaking Dawn, med bröllopet mellan henne och vampyren. Och smekmånad, och en bröllopsnatt, och vad som väntar Bella är att hon ska ta steget och invigas i vampyrvärlden. Men komplikationer uppstår, och dessa förvärras när en svartsjuk varulv, Jacob, börjar slå sina lurviga lovar kring henne. Kanske Meyer kunde ha undvikit varulvarna, för tidigare möten mellan vampyrer och varulvar har inte rosat skräckmarknaden. Jag gillar mest bokens upptakt, med en smekmånad av annorlunda slag, och senare möten mellan den nyblivna vampyren Bella och hennes far, Charlie: där finns spänning, en känsla av att det kan gå riktigt illa.

På sätt och vis är Edward önskedrömmen och mardrömmen kombinerad: vacker, spännande, men mer än lovligt farlig. Det är inte konstigt att böckerna är så populära: här finns symboliskt hela tonårsängslan paketerad, den där osäkerheten inför att bli vuxen, med alla förändringar (här skrev jag nästan 'förvandlingar') som ligger på lur. Det är extremt med vampyrer - men hela tonårstiden präglas av överdrifter, extremiteter, polariteter. Om inte annat förstår man när den skapligt klumpiga Bella initieras till vampyr, och för första gången i sitt liv (eh, jag menar i sin existens) kan känna sig graciös. Den tjej som tycker att det är svårt att identifiera sig med vampyren Bella kan välja Leah i stället: historiens första kvinnliga varulv - där finns något för den som känner sig knäpp eller bara allmänt utanför.

Mycket har sagts om det träaktiga i Stephenie Meyers språk: det är inte mycket värre än annat jämförbart i motsvarande genre. Jag har sett både värre och bättre exempel. Hon skriver talspråkligt, och har skickligt avlyssnat ungas språk - och det är en nödvändighet, då så mycket av boken består av dialog. Humorn är ganska lyckad, som när Bella inför bröllopet frågar sin vampyr om han håller på att få kalla fötter: - Not in that sense, svarar han sardoniskt. Eller när Bella, som precis står inför att bli vampyr, vägrar att gå till doktorn, för att hon är rädd för sprutor.    

Nu har den här boken större stilistiska och tematiska likheter med X-Men än med Dracula, eller för att ta ett annat exempel: hon har långt kvar tilll Sheridan Le Fanus Carmilla, som förblir den överlägsna vampyrromanen, hur mycket den än bygger på Coleridges dikt Christabel. Fast jag är inte säker på att det är vampyrtemat som Meyer vill poängtera med sina böcker: det handlar väl mest om den gamla vanliga kärleken, hur ovanligt den än paketerats. Och så att kvinnor här tillåts vara inte bara jämlika utan också starkare och kraftfullare än männen: men det kostar alltså att man måste bli vampyr för att uppnå det.

Tjejerna får väl fortsätta drömma; den här boken löser inte deras problem. Hjalmar Söderberg visste också att det är för djävligt att vara ung. Att drömma om vampyrer är inte det sämsta man kan göra som tonåring. Att jag själv inte riktigt delar blodgrupp med den tänkta läsekretsen går inte att göra mycket åt.  

Efterlängtad kommer här Bruno K. Öijers första diktsamling sju år efter den avslutade trilogin, och den som förväntat sig en kursändring blir mäkta besviken, för Svart Som Silver lägger sig smidigt intill de tre föregående böckerna, både formmässigt och tematiskt. Allt känns igen, är som det var i trilogin. Svart Som Silver tar vid där Dimman Av Allt slutade, med ytterligare ett större antal korta dikter som kretsar kring sorg och saknad - ja, snarare sorg än melankoli präglar hela samlingen, som utan omskrivningar uttalar bristen.

Ofta finns i Öijers dikter ett emfatiskt 'du', och han vänder här på perspektivet, visar att detta du också är ett jag: i dikten "Hålla Honom Kvar" lånar han ett grepp från David Lynchs film Lost Highway, och ringer till sig själv - när hans mor svarar ber han att få tala med sonen, och det sjuåriga diktjaget svarar. Självfallet är ingen kontakt möjlig, det vet var och en som har försökt: pojken som du söker är bara otålig, vill inte veta vad du har att berätta. Öijer ringer till och ringar in sin barndom, och där finns bilder som inte har bleknat, som bara har väntat på att framkallas nu, många år senare.   

Metaforer och bildspråk hör till det konventionellas register, och vad som återkommer är civilisationskritiken och önskan att naturen ska vördas, en förhoppning att vi ska återgå till ett sundare förhållningssätt, mindre präglat av profit och kortsiktiga lösningar. Den här kritiken är mer hopplös än vass: starkare och mer övertygande blir den besjälade naturen. Ändå skräder han inte orden, då han avlägsnar de skyddande, förmildrande uttrycken.

I dikten "Blodet I Snön" skriver han om hur vi måste vända om, och visar en vision av hur "det skjutna rådjuret / reser sig upp igen och slickar sitt blod / slickar röda blomblad ur snön", i en beskrivning om återgäldandet, önskan att ställa allt till rätta, som kan påminna om en av de starkaste dikterna i Det Förlorade Ordet, om blåsipporna som växer sig så starka att de lyfter upp det fallna loket till rälsen. Är det då naiva förhoppningar? Har vi, med ett annat Öijer-ord, "förlorat den här jorden"?

Åtminstone finns det en pessimism, som inte bara visar sig i diktjagets oförmåga att få kontakt med sitt barndomsjag. Allt är för sent, lyder romantikens undertext, och det är en cirkel som knuts när han här nämner Keats och Shelley, som var omskrivna i hans tidigaste produktion från tidigt 70-tal.

Vad som återstår för den som inte totalt vill deppa ihop är humorn, och den uppenbarar sig utan fanfarer. Sverige kallas för "vårt kalla efterblivna land", och trots att dikterna i ordets fulla bemärkelse är hopplösa finns det värme där, och Öijers röst har samma effekt som ängeln Damiel (Bruno Ganz) i Wim Wenders film Der Himmel über Berlin, när han i osynlig skepnad på U-Bahn lägger handen mot en deprimerad passagerares axel. Diktjaget ser den olyckliga människan, och nog önskar han henne allt gott.

För det är ett missförstånd att enbart se hans dom över samtiden som misantropi: snarare handlar det om att människan inte bara vägrar att inse sin potential, hon utnyttjar den på fel sätt, missbrukar den. Det är förvisso apokalyptiskt när han ställer sig mitt i undergången, men träget försöker Öijer visa att det är dig det är fel på: med Rilkes ord, "Du musst dein Leben ändern". I förra samlingen var det en sexturist som skildrades, här speglas den bilden av en lustmördare och hans åtbörder efter fullbordat värv, som symboliska gestalter för den vilsegångna människan.

Dikterna rör sig mellan enkla slutsatser ("det enda jag vet / är att vi ingenting vet") till storslagna sanningar ("var och en av oss är en ö / och måste kratta sitt eget mörker / ta hand om sin egen hjälplöshet"), och det vore lika falskt att säga att det är en dålig diktsamling som att den är jämn och alltigenom bra. I sina bästa stunder är det sorgset och gripande, men dessa stunder är kanske lite mindre frekventa än i hans tre föregående samlingar. Vad som står ut är avslutningens längre dikt "Aldrig", som har förutsättningar att bli lika klassisk som några andra av hans längre dikter, "Skizzer Till Ett Av Dödens Tal" (som minst fyra personer som jag känner kan utantill) och "Terror, du tar min hand". Här är han oförtäckt självironisk, när han successivt betar av vilka poetiska personae han existerar under, och leker kalejdoskopiskt med olika identifikationer, så som Jesus och schablonbilden av den lidande konstnären, och vad som kan uppfattas som en busig Tintomara eller Ariel, innan den enda giltiga läsaren får det sista, definitiva ordet:

"ni har

missförstått allt

sa en tonårsflicka

han har bara skrivit en enda dikt

och den handlar om förlorad kärlek".

Att läsa Bruno K. Öijer innebär att uppleva all annan svensk poesi som fadd, som gigantiska misslyckanden - men det är svårt att bortse från att Öijer konstförfaret duperar sin läsare, vill utplåna intryck av andra, och får dessa att te sig falska, medan han sysslar med något äkta. Det osar över hela hans tonfall, och ändå skriver han så nedtonat, så vardagligt. Men det är ändå ett knep, och kanske därför finns det ett förbehåll även när jag knäpper händerna och lägger ned huvudet i religiös tillbedjan.

XXIX

nio år

och blind, mamman

bär upp

spegel efter spegel

till hennes rum

(ur Giljotin, 1981)

*

händer som nyss

misshandlat ett barn

gör rent

och fortsätter att diska

torka av och ställa in

du ser dessa vana

självklara händer

noga med att ingenting tappas

och går sönder

(ur Dimman Av Allt, 2001)

"så länge dom har fel bild av dej

har dom spelat bort

varje möjlighet att skada ditt liv

du kan återvända

till det du var avsedd för"

Här befriar sig  Bruno K. Öijer från sitt ok av det glansfulla bildspråk han använde i sina tidigare diktsamlingar. Därför blir Medan Giftet Verkar mest en reningsprocess, en nödvändig fas - här avvaktar han sitt nya språk, mer avskalat, behärskat. Motiv och liknelser känns igen, det är ett bekant skumrask de vistas i: allra mest bekant är den avslutande långa "Skisser Till Ett Av Dödens Tal", en renodlad katalogisering av allt djärvare bilder, i en slags legering av Lindegrens mannen utan väg och Paul Anderssons "Elegi över en förlorad sommar" - men inte bara i valet av bilder, utan också i det pessimistiska tonfallet. Och det är tonfallet snarare än bildspråket som Öijer tar med sig från denna samling vidare till nästa. Den här samlingen uppfattar jag som ett embryo: här finns spåren från den tidigare så yvige och så flitigt imiterade poeten som uppvaktar Dionysos i väntan på katastrofen, men också ansatserna till något helt annorlunda. Det är en mörk bok; trots några minnesvärda dikter känns den ofullständig, skriven i avvaktan.  

Det Förlorade Ordet, Bruno K. Öijer

"hon viskar till mot honom

med ögon i rinnande blått

och varje gång han

sträcker ut sin hand efter henne

svävar hon bort

hon svävar längre och längre bort

från honom"

Om den första installationen i trilogin kändes inkomplett, blir mittenpartiet desto mer fullständigt: här finns också en konsekvent hållning genom hela samlingen, och en sammanhållande tematik kring förlusten, saknaden, som ger de enskilda dikterna både en unik klangbotten och ett anlag till att kommunicera inbördes med varandra. Diktjaget öppnar sig för ett nytt alfabete ("av tårar"), nödvändigt för att beskriva sorgen, bristen, frånvaron. Den tyngd som orden får är också Öijers egen: för första gången gör han sig av med tidigare bråte, och skriver kanske svensk 90-talspoesis mest självständiga diktsamling. Dels finns här en handfull nästan överjordiskt bra dikter ("Hängd", "Två", "jag frös / jag hade inget att leva för", "jag ber om sömn", "En Gång Blommade Trädet"), och dels en avsaknad av dåliga dikter, där allting mittemellan känns fullbordat, oantastligt. Medan det i Medan Giftet Verkar fanns tydliga tecken på fiendskap, ursinne och orättfärdighet, präglas stämningsläget i Det Förlorade Ordet av försoning - nästan en religiös förlåtelseskrift, som tar sig igenom även fördömande ordalag. Förlorad och återfunnen i samma stund.      

Dimman Av Allt, Bruno K. Öijer

"åskan sov

en kam

och en spegel sov

allt sov

allt som funnits sov

ditt ansikte sov

en kvist sov

sov i en vas"

Som en varm hand snarare än en våt filt lägger den sig över läsaren, den avslutande delen i trilogin. Det är också ett tydligt markerat slut som karakteriserar hela boken - orden har renodlats, där uttrycket har skalats av ned mot kärnan. Vad som snarare erinras än hörs är en dov klang, ett förnummet klent eko. Det är skrivet när förtvivlan har gjort sitt, och desperationen gått någon annanstans: en känsla av att det är för sent för oss. Här finns en liknande vördnad för det vi har gått miste om, men orden ljuder ihåligare, mindre uppfordrande, svagare. Bakom ordet 'allt' i titelns Dimman Av Allt ligger ett uttalat 'ingenting', dess synbara men falska antites, en nollpunkt för dikten. Dikterna är kortare, ordfattigare, som om de bara innehåller skuggan av sin essens. Men även ironi, en beskare slags humor, som pendlar uppgivenheten i dikter så som den slutgiltiga uppgörelsen med Sverige, "Ishjärtat", eller en lika kylig avräkning av en pedofil i "Flickan". Diktsamlingen strävar mot försoning, men når inte ända fram.   

Uppriktigt sagt är jag inte intresserad av att räkna ut procentsatsen av hur mycket nostalgi som är inblandad när jag nu letar upp mp3-filer med gamla kära Nina Letar UFO, som verkligen förtjänar mer än att utgöra en fotnot i den svenska rockhistorien[1]. På 80-talet var de nästan det bästa som fanns, men när jag nu hör dem är det ett g[n]issel, och inte är det bra producerat heller - speciellt inte deras andra skiva, som mestadels låter hemskt. Texterna, som jag då tyckte var spännande och ovanliga, har också de åldrats på ett inte helt insmickrande sätt. Det är sångerskan själv, Malin Warne, som har varit vänligt nog att lägga ut ut låtarna, och om du inte har tid att lyssna på allt - det vill säga, om du inte är lika fast i 80-talet som jag - rekommenderar jag främst debutsingeln "Tio tusen volt", som fortfarande ger en elektrisk känsla, och där kan jag säga att texten säger mig mer nu än den gjorde då. Tyvärr saknas b-sidan till singeln, den nästan ännu bättre "Kyrkan". Annars är texten till "I ett annat ljus" deras största stund. Men någon återförening tänker jag då inte slåss för.  

[1] Deras låt "Rock´n´roll blå ögon" skrevs av Stry Terrarie, och gav senare en titel åt en Håkan Hellström-låt: han om någon förtjänar att placeras i en fotnot.

Men jag är inte ren -

Tidigare talade man om "hundmänniskor" och "kattmänniskor", och jag har alltid trott att det handlat om vilket djur man föredrar, men nu förstår jag att betydelsen är mer bokstavlig än så. Det finns människor som är hundar: när de talar väntar de alltid på bekräftelse, man kan riktigt se hur de viftar på svansen, hur de flåsar när de vill ha en verbal klapp som visar att de duger, att de är människans bästa vän. Dessa människor är undfallande, och alltid jobbiga att umgås med - jag blir bara stressad av dem, och deras agerande som söker belöningar. Och så katterna - som skiter i hur de blir uppfattade, som blänger arrogant, som vänder ryggen till, som själva bestämmer om de vill få sin fåfänga smekt. Jag säger inte vad jag föredrar, men häromkvällen, när min fru och jag sökte videor på Youtube i något som säkert kan uppfattas som höjden av nostalgi, upptäckte vi att det var katter i alla låtarna, så som 
Cocteau Twins "Aikea Guinea"
The Cure "Love Cats"
Babyshambles "Delivery"
Ubangi "The Little Cat and the Dirty Dog"
Ändå gick det inte ens att se den där videon "Alma Matters" där Morrissey lät sin katt gå på bordet och äta hans mat - däremot denna, som förstås är det mest underbara man kan se: Siouxsie and the Banshees "Face to Face" -

Den bok som St John ger till Jane "for evening solace" är Marmion, Walter Scotts långa dikt - och så passande att den handlar om en kvinna, Constance, som blir inmurad, och svär att hämnas sina förföljare! Ja, den innehåller fraser som nästan verkar vara skrivna direkt åt Rochester.

"Oh, what a tangled web we weave

When first we practice to deceive!"
 Walter Scott, Marmion, Canto VI, XVII.
Boken utkom 1808, och omnäms i Brontës text som "a new publication", varför det känns långsökt att, som det står i den senaste svenska översättningens fotnot, det skulle syfta på en nyutgåva från 1834.  

Den som tror på Gud har överlämnat sin intelligens åt enfalden, lydde ett gammalt argument. Det är oförenligt att tro och samtidigt inte visa sin dumhet. De smartaste människorna tror inte på Gud. Det må vara hur det vill med det: bara för att du delar åsikt med en intelligent person betyder det inte att du själv är intelligent.

Ett problem med skrivandet är att ingen förstår vad du menar. Du kan i bästa fall hoppas på att minimera missförståndet, det oundvikliga. Ändå fortsätter du, trots att dina intentioner aldrig riktigt realiseras. Men förstår du då själv vad du menar? Är du inte själv lika dålig läsare? Ofta blir du förvånad över vad du nyss har uttryckt: du menade något annat, men kunde inte visa det. Därför måste du försöka igen. Kanske blir det tydligare nästa gång - - -

Fanns aldrig något tvivel, någon vacklan - när du säger: "Jag tror inte", är perspektivet fel.

Det känns som att hamna i en skämtteckning:

- Vad läser du?

- En bok som heter Meningen med livet.

Att den gamle marxistiske räven Terry Eagleton allt mer ser ut som Bertolt Brechts dubbelgångare är förstås bara en kuriositet i sammanhanget: förra året orsakade han något av en förväntad kontrovers med sin bok The Meaning of Life, men efter avslutad läsning kan jag bara rycka på axlarna och konstatera att det här är väl inget att bry sig om. Alltså: meningen med livet? Finns det ingen måtta på hur efemär en filosofs verksamhet tillåts vara?

Nu är Eagleton förstås mer känd som litteraturvetare än filosof - något han med viss elegans förtydligar i en fotnot för att förekomma kommande invändningar. Meningen med livet - det skulle alltså vara den förbjudna frågan. Äsch. Det är inte ens en riktig fråga. Man vill nog hellre veta: vad är meningen med frågan? Språket tillhandahåller många skenfrågor, visar Eagleton, av typen "än sen?" och "vad glor du på?" - frågor som inte direkt är retoriska, men ändå förhåller sig nekande till svarsalternativ. Enligt Wittgensteins språkfilosofi är det grammatiken som lurar oss.

Men meningen med livet då? Det måste vara upp till var och en av oss, kan tyckas - att bli salig på sin egen fason. Det djärva i Eagletons projekt tycks vara att han levererar ett svar. Men han går som katten runt het gröt, och det mesta i boken är ett resonemang kring mening och menande, snarare än livet. Fotboll, lyder dock ett första svar, och det stämmer förstås på kanske majoriteten - i synnerhet i England. Det är också fotbollen som har blivit ett opium för folket, menar Eagleton.

Nu kan tyckas att det finns både för mycket och för lite mening med livet. Eagleton hämtar några exempel från filosofin, några från litteraturen - han kunde ha valt vilka som helst, med i stort sett samma resultat. Att följa deras resonemang i litteraturvetarens tolkning är bara långtråkigt, och han säger inte mycket av intresse. Beckett närde en fruktbar förtjusning i ordet 'kanske' (han också).

För Eagleton är det helt logiskt att dagens tyranner som tillåter tortyr gör det på grund av att det är Guds fel - Gud förbjuder inte uttryckligen tortyr, och därför är det fritt fram för vem som helst, inklusive honom själv, att använda det, om det skulle tjäna hans syfte. Denna omvända bevisföring kan tillämpas lite hur som helst. Den som tiger samtycker: alltså är alla män som inte säger att de är feminister emot feminismen. Snarare än meningen med livet funderar man som läsare på vad som är meningen med den här boken. Som tidsfördriv fungerar det ungefär som att bevittna någon som lägger upp en höjdhoppsribba på fyra meter jämnt, och sedan spankulerar mot ribban i oknutna skor.

Så kommer han i bokens sista kapitel fram till det utlovade svaret, efter långa resonemang som varken är teoretiska eller praktiska. Det är knappt en fjärdedel av boken, och först på de allra sista skälvande sidorna kommer svaret. Eller svaren, snarare. Med stöd i auktoriteten Aristoteles är lycka ett ganska passabelt svar, men varför inte också ge Freud ett ord i laget med sin berömda dödsdrift: där kan svaret också ligga - vi lever för att dö. Vidare: begär ... intellektuella tankar (meningen med livet är att fundera över meningen med livet ...) ... En kristen version visar sig också lite snabbt: agape, självuppoffrande kärlek ... Och så på sista sidorna kommer svaret, och det är så oväntat att jag inte kan låta bli att avslöja det, så slipper ni läsa hela den här tråkiga boken. Svaret på frågan om livets mening lyder: jazz!

Innanför negationen, innanför intet.

Jag tipsar redan nu om en begivenhet som infaller på tisdag (notera datumet, ingen dag för dysterkvistar): Åsa Moberg talar på Länsmuseet om Florence Nightingale, av intresse både för den som intresserar sig för kultur såväl som för natur(vetenskap ... ni vet, kranar och sånt, periodiska system ...[1]). Tiden är 18.00, och efteråt serveras något svalkande i indiansommarhettan - - -  

[1] Intern kommentar. Om du inte förstår, ignorera denna fotnot, om det inte redan är för sent.

Men hur oförargliga dikterna än kan tyckas går det att utläsa något bitskt över titeln, något som pekar fram mot den där kulturpolitiken som von Holstein gjorde sitt bästa för att rasera (radera?). Hur liten kan poesin bli egentligen, innan den försvinner? Finns poesin alls?

Jo, harklar den entusiastiske läsaren, det är klart att poesin finns: det räcker med att låta blicken svepa över bokhyllan, och där står hyllmetrarna med hypertunna häften och några tjockisar med Collected / Complete Poems och antologier - men i den dagliga debatten, i media, i den så kallade verkligheten, där för poesin och poeterna en tynande tillvaro, och man kan tro att Byggmästar har lackat ur, tröttnat på den här situationen. Hon ägnar sig åt något väsentligt: varför räknas inte det?

En parodisk "diktfabrik" visar vad hon menar: det är dikten som håller på att minska, försvinna - den dikten är både skarpt kritisk och kärleksfullt uppmanande. Det är polemisk skrift maskerad till poesi. (Hur skulle det annars kunna sägas?) Det finns något lovvärt över det hela, samtidigt som man ibland önskar sig mer än bara konstateranden av typen "poesin roar mig - ja, ger mig ro!" Nog borde den åstadkomma mer? Likaså när hon skriver om sig själv som "en glad poet i lekstugan" blir det kanske inte mer än ett självironiskt utbrott.  

Stilen är knaprig, interpunktionen oväntad. För att inte säga kufisk. Att läsa innebär att skärpa blicken, öka koncentrationen, något som kan te sig som en självklarhet när det gäller poesi: troligen har vi alla fått lära oss i skolan att poesi ska läsas  l å n g s a m t , men det handlar inte om det - här handlar det om att vara beredd på krumsprång som inte är dekorativa element, utan nödvändiga för hela projektet.

Byggmästar leker, går in i leken mer som barnet gör (totalt uppslukad) än den vuxne (förstrött otålig), och det är spännande och oförutsägbart, och fordrande - fortfarande, för den som följt hennes öden sedan det nästan publika genombrottet i början av 90-talet, med titlar som För upp en svan, Framåt i blått och Bo under ko. Det må så vara att hon gör sig själv och dikterna liten för att öka charmfaktorn: i den fiktion hon bygger upp skapar hon ett hov av små poeter, och låter dessa vistas i en Elsa Beskow-värld, där de äter bär och förundras över det förunderliga i (skolboks)naturen.

Ibland tillåter hon sig att smyga in små citat från några stora auktoriteter, men dessa kan med tanke just på busigheten hos författaren vara fabricerade - åtminstone kan jag inte på rak arm svära på att de är äkta. Något får mig att tänka på den där andra velourpoeten, mysfarbrorn Bob Hansson, och varför inte bara jag utan så många andra stör sig på honom, medan som sagt ingen har sagt något ont om Byggmästar. Varför är det svårare att gilla Bob Hansson, som gör nästan samma sak? Är det för att han ställer sig själv i vägen hela tiden, att man aldrig ser hans dikter för att han själv tar all plats? Jag vet inget om Byggmästar, bara att hon på den enda bilden jag sett av henne (någon gång för tio år sedan) såg liten ut, medan jag vid flera tillfällen har suttit en meter framför Hansson, och låtit min blick vandra över hans oknäppta skjortor och scarves och slitna kängor och diverse andra poetattribut ...

Den långa avslutande dikten är mest traditionell, en orfisk invokation till muserna, som om hon vill ge sina små poeter en riktigt storslagen avslutning, en påminnelse om hur grandios poesin kan vara. Muserna kommer förstås att fortsätta lyssna på Byggmästar långt efter att de har svikit många av hennes kolleger.

Jag är alldeles för ensam, och ändå - inte tillräckligt ensam.

Återigen sveps jag in i den här täta, klibbiga textvärlden, och det känns som när jag läste den på en lunchrast på Umedalens mentalsjukhus, utanför kaffestugan där jag satt på en altan en vårdag i solskenet som värmde de flagnande träplankorna och blommornas tunga mättade nästan dästa doft samspelade med texten och bina och fjärilarna syntes skarpa, syns fortfarande skarpa i minnet, för allt upplevdes så skarpt, när jag läste i sällsam anspänning: som att naglas fast av texten.

Kandre skriver utanför mallen, en motröst då likväl som nu. En svartvit postapokalyptisk värld, där allt handlar om att vara liten men samtidigt för stor, som i det genialt valda mottot från Lewis Carrolls Alice i Underlandet, om den växande Alice. Men protagonisten Kindchen tvingas växa, hon är för stor för denna text - hela tillvaron är emot henne: allt väntar på henne, väntar ut henne; hon blir ett byte för tillvarons mörkaste krafter.

Stilen är hoppressad, kompakt, tillkämpad, sammanbiten: "Allt är motstånd och inskränkning", skriver hon. Världen är het, kväljande, klibbig, äcklig. Att bli vuxen innebär också att ersättas av någon annan, något annat. Hon känner inte heller igen sig själv, blir en främmande, och när mamman Bübin och mansgestalten Onkel försvinner tvingas hon ingå en parodisk mor-dotterrelation med Ungen, som kommer från ingenstans - möjligen från henne själv. Men varför läsa allegoriskt? Ungen som symbol för det som måste försvinna för att barnet ska bli vuxet, offret som måste utföras för att kvinnan ska tillåtas träda fram. Ja, just så - eller något annat.

Samtidigt som Kandrelandet är mörkt, dystert, finns det en nästan naiv optimism som jag troligen inte märkt när jag läst boken tidigare. Huvudpersonen, som kanske heter Kindchen, fram- och uthärdar all djävlighet. Eva Ström såg i sin recension en parallell till Birgitta Trotzigs världsbild, men menade att Kandre var mer obevekligt oförsonlig: "hos Trotzig finns ändå samtidigt med den mörkaste visionen också någonting annat, en avlägsen klang av förbarmandet, försoningen. Hos Kandre är visionen mer stenhårt sluten."

Dennis Hopper köpte filmrättigheterna till en senare bok av Kandre, I ett annat land, men den filmen blev aldrig av: och det är svårt att tänka sig en filmatisering av Kandres introverta 80-talstexter. Snarare än handlingen är det atmosfären som ger det outplånliga intrycket: "Min kropp är ofattlig och tung, jag känner blodet samlas i bäckenets vita vagga av ben och min stora, svarta vikt av rädsla". Det är en helt oförglömlig bok - kanske den bästa som har skrivits på svenska de senaste hundra åren (jag påminner om sommarens text om debutromaner) ... Det är en bok som sätter djupa s(p)år i läsaren. "Vart man än går är det bort man kommer", lyder Kindchens oerhört sorgliga credo.

Christine Falkenlands utveckling som romanförfattare såg väldigt lovande ut, men nu verkar det som att hennes begåvning blommade ut med Öde, för den nästföljande romanen Trasdockan var bara spekulativ och tråkig. När nu hennes nya roman kommer - med den mycket falkenlandska titeln Vinterträdgården - gör jag en symbios av Svd:s och DN:s recensioner: Tommy Olofsson läser jag kanske inte regelbundet, men det känns som att det är väldigt länge sedan (1982?) han skrev en bra recension - nu refererar han hela innehållet duktigt som en skolelev, och drar några enkla slutsatser, blir lite stereotypt manligt upphetsad av kvinnor som har sex med varandra, men påpekar också att han skruvar på sig när han läser, alltihop lika oväsentligt som onödigt för mig som läsare att veta ... medan Martina Lowdén tar i med pukor och trumpeter när hon hyllar boken, och skriver okonventionellt och svajigt. Alltså: slår man ihop båda får man en ganska god uppfattning om boken. Men jag är inte säker på att jag delar Lowdéns uppfattning att Falkenland är skicklig i sitt handhavande med klichéerna. Vill man inte nöja sig med en symbios / diptyk, kan man läsa Thomas Nydahls förhandssågning av boken, och då blir det väl en triptyk ("en ytterst banal historia, politiskt korrekt ända ner i kommatecknen") - med risk för att man därefter inte vill läsa den alls - - -

Jag har tidigare skrivit om illbattingfilosofen Michel Onfray, vars serie "Filosofins mothistoria" hunnit till det andra bandet, Den kristna hedonismen, som i behändiga kapitel skildrar motrörelsens filosofer: tjugotvå stycken kristna hedonister från senantiken fram till Montaigne, som får dryga hundra sidor till sitt idolporträtt medan några av de andra får så korta presentationer att de kunde få plats på baksidan av ett mjölkpaket (1,5 liters).

Ja, vad ska man säga? Titeln är förstås en paradox, eftersom den kristne varken får eller ska kombinera sin tro med hedonism - idealet är asketismen. Det är bekant hur kristendomen har utplånat alla spår av det förflutnas intellektuella strävanden, om det inte gick att leda i bevis att filosoferna ägnat sig åt förstudier till kristendom - munkarnas tolkning, givetvis. Det var (livs)farligt att vara motståndare. Men här har vi kätterska filosofer, som inledningsvis klumpas ihop under det olikartade samlingsnamnet gnostiker: dels den mildare varianten (de asketiska), och dels den vildare (de tygellösa). Onfray går fot intill Nietzsches tanke om Dionysos överlägsenhet gentemot Apollon, och lyder blint uppfattningen att du ska inga andra gudar hava än epikurismen. 

Att vägen till frälsning går genom (den egna) kroppen och dess salighet leder lätt till egoism av det slag Aleister Crowley stod för i början av förra seklet, med sin riskfulla "do what thou wilt shall be the whole of the law"-lära. Onfray har svårt att dölja sin förtjusning i de hedonistiska gnostikernas kärlekslära, att låta begäret löpa fritt, att till varje pris smeka alla fem sinnen. Johannes Hartmann med flera pläderar för att man ska skita i andra, de är bara i vägen - det är Doktor Glas resonemang, som inte fattar att vem som helst kan säga detsamma om honom: vem skulle sakna den ensamstående, barnlöse, tunnhårige onyttige Glas, om någon tyckte att han var lika äcklig som han själv uppfattade Gregorius?

Det är fler vattenbärare som passerar revy här än stjärnspelare på filosofins arena. Tjugotvå stycken känns också ungefär som dubbelt så många som hade behövts för att Onfrays tes hade gått in ändå. Montaigne är förstås den största stjärnan, men han är så anpassningsbar att närapå vem som helst kan göra anspråk på honom: Onfray får förstås anpassa honom, fila bort vissa delar och hugga fram vissa andra för att han ska bli presentabel för detta projekt. Pikarna mot kristendomen finns överallt, så också i den subjektivt skrivna litteraturförteckningen: "Inom kristendomen älskar man sin nästa, som bekant: särskilt om hon tänker likadant".

Onfray är partisk, och även om hans provokationer är charmiga till en början blir det utmattande så småningom, ungefär som att lyssna på en gaphals. Att vara enögd är kanske inte den lämpligaste utgångspunkten när man ska skriva ett verk av det här slaget. Allt är redan bevisat, liksom. Det känns som att Onfray själv har torterats i tio år av kristen inkvisition innan han tog till orda. Hela boken är överfull av tvärsäkra utgjutelser, där varje formulering är skriven i sten. Det högstämda blir lite ansträngt, och han tenderar att påminna om en allt hesare agitator, både högljudd och tillspetsad, och förenklingen tar för mycket plats, liksom självklarheterna, som när han skriver om Montaigne, och menar att det inte handlar om "självförhärligande, narcissism, måttlös kärlek till den egna personen, utan om att nå fram till en rättvisande självbedömning av en människa som tvivlar på att han är älskvärd". Men han är bra på underrubriker i stil med "Älska din nästa, men i sängen". En av hans idoler, Epifanes, kallas för "En gnostisk Rimbaud", men det råkar vara Jacques Lacarrierers ord.

I Sverige har Onfrays tidigare utgivna böcker knappast skapat någon kontrovers, eller uppståndelse överhuvudtaget (här är det som bekant annat som välter kiosker). Inga ringar på vattnet. Nu håller jag knappast med om allt Onfray säger, men det är väl inte poängen heller. Han utmanar mer än han provocerar - åtminstone uppfattar jag det så, att provokationerna är av ett flyktigare slag, medan hans utmanande tankar har större chans att slå rot och utgöra grogrunder för kommande ältningssessioner. Det är förstås också lätt för Onfray att så här i efterhand vara tuff och kritisera kristendomen, med dessa exempel som förebild: för dem var det förenat med fara för den egna hälsan, medan Onfray endast riskerar att bli sönderkramad av kulturskribenter som vill leva farligt på distans. Då var det ett frihetsbehov som styrde, men nu då: vad är ursäkten? Frihet från vad: från friheten? Och vad är det som säger att frihet måste vara det yttersta målet?

På vilket språk skulle jag be? undrade jag som barn, och misstänkte att Gud aldrig hade lärt sig svenska. Jag knäppte händerna, fick ingen kontakt. Prövade engelska. Ingen kontakt. Men hur ber man utan ord? Det jag inte visste då vet jag nu.

Därför att det finns så många nyanser i ett nej. Guds nej är något som ord inte känner till.

Över nittio år gammal fortsätter Sture Linnér att skriva om sitt Grekland, och vi läsare kan bara lapa i oss hans sidor, ödmjukt tacksamma; hans texter om exempelvis Homeros, Sapfo och Pindaros var ovärderliga när jag läste Litteraturvetenskap, och det är svårt att hitta någon anledning att inte läsa hans nya bok om Herodotos. Den förste globalisten. Herodotos som krigsreporter eller den första egentliga historieskrivaren känner vi kanske främst igen från skildringar av Kapuściński (På resa med Herodotos) och Ondaatje (Den engelske patienten), och Linnérs bok är faktiskt den första heltäckande introduktionen på svenska.

Herodotos är en spännande, mångtydig farbror, som var både anonym i sina skrifter och lite av en spelevink som fabricerade lite fritt som det behagade honom. Han kombinerade skickligt de tidigare genrerna genealogin, eller hjälteskriften, med etnografi-geografin, om folk och platser, till den egna genren logografin, eller historieskrivningen. Vi måste också komma ihåg att begreppet 'historia' betydde något annat - framför allt något mer - än det gör nu. Isaiah Berlin har i en berömd uppsats, där han egentligen citerar Arkilokos, gett namnen räv eller igelkott åt olika typer av tänkare: räven vistas på många olika plan, samlar intryck och åsikter och låter bryta dem mot sina egna, medan igelkotten bekänner sig till en stor sak, en enhetlig visdom - Herodotos är hos Linnér räven som blir igelkott.

Troligen föddes han i Halikarnasso cirka 480 f.Kr. i ett Grekland som egentligen bestod av 1500 mindre riken eller stadsstater, och dog möjligen 420 f.Kr. Linnér visar eftertryckligt att vi måste förstå att dessa folkslag bland annat hade egna tideräkningar, och uppfattade begreppet "jorden" lite annorlunda än vi gör: där fanns varken Kina eller Japan, Australien eller Amerika, och de hade ytterst vaga begrepp om norra Europa och Afrika - ja, allt som inte var Medelhavet eller Främre Orienten var Terra Incognita för grekerna.

Herodotos må ha varit grek, men framför allt var han världsmedborgare, som visar förståelse inför det Andra, och ingående och nyfiket skildrar det icke-grekiska, också utan den segrarens arrogans som annars gärna blir det obligatoriska inslaget hos världshärskare i alla tider - Linnér menar att han lärt sig Homeros ödmjukhet, när han respekterar motståndare (fiender) till det grekiska.

Det är kompakt skrivet, sällan på tomgång. Så här lakoniskt återger Linnér Herodotos skildring av skyternas rituella offer till krigsgudarna: "Först hällde de vin över fångens huvud, sedan slaktade de honom över ett kärl och bar upp alltsammans på rishögen, där de hällde blodet över sabeln. Nedanför helgedomen högg de av högra armen på alla de offrade människorna och kastade den upp i luften. De lät liken ligga kvar på marken och återvände hem."

Vi får veta en del om egyptiska vanor, där Herodotos storögt bevittnade hur kvinnorna kastade sitt vatten stående medan männen gjorde det sittande, och att myten om Orfeus troligen har egyptiskt ursprung. Väst vs Öst ställdes på sin spets när perserna och deras konung Xerxes mötte grekiska härar vid Termopyle, och Herodotos skildring av hur Leonidas och de 299 spartanerna gick i döden mot den övermäktiga persiska armén - allra senast visat i filmen 300, tidigare skildrat av bland många andra Simonides, Lord Byron, Hjalmar Gullberg, Kjell Espmark. Därifrån fick grekerna ordet 'Efialtes', efter förrädaren med samma namn, som visade fienden en genväg vid bergspasset - ordet betyder "mardröm".

Ett exempel på vad vi får lära oss är att ordet 'barbar' kommer från hur grekerna uppfattade talet från folkslag som inte talade grekiska: det lät 'bar-bar-bar'. Herodotos saknade i stort sett källor, varför hans arbete som historiker skiljer sig från de privilegierade i dagens skrå. Det här har också kritiserats: åtskilligt av hans skrifter handlar om fantasifulla omskrivningar, visst, men där finns också essensen till Herodotos storhet, menar Linnér, som utan att darra på manschetten visar släktskapen med både Homeros och de grekiska tragöderna, för att visa att han inte står dem efter som författare. Men en historiker är förstås alltid också författare - en konstruktör av en historia (berättelse), som i bästa fall plagierar händelsen. Att läsa Herodotos är en glädje - där ligger också det främsta - den enda - argumentet till att i dag läsa hans texter. Att läsa Sture Linnér är också en glädje.    

Du kan (inte) hushålla med Gud.

Med ett namn som verkar vara taget ger Jonas Örtemark ut en udda diktsamling (men är inte alla diktsamlingar just 'udda'?), som allra mest rör sig kring biologi och naturvetenskap. Han debuterade på det mindre förlaget h:ström, men tillhör nu påläggskalvarna på det större förlaget, Bonniers. Den här boken - böckerna - utgör kanske ingen vattendelare i det som går under namnet "svensk samtidslyrik", men något extraordinärt är det allt över den. Till att börja med formen: få har gjort det tidigare, och det kan i sig vara förvånande nog, det här med att ge ut två böcker samtidigt, och låta dem mötas på mitten, så att när den ena boken är utläst får man bokstavligen vända på boken och börja läsa från det man trodde var en bokrygg, men alltså utgör en alternativ framsida.

Själv börjar jag med Mikroväxlar - någonstans ska man börja, har jag hört - och hittar en så där typiskt kufisk samling texter. Det är naturlyrik - Harry Martinson korsad med språkmaterialismen, och man hittar en längtan efter ett ansvarsbefriat vara, en närmare kontakt med det väsentliga. Den romantiska inställningen som hamnat i en orfisk reträtt, för här saknas all subjektivitet: boken urskiljs som ett kollektivt arbete, utan anspråk på originalitet eller strävan att poeten ska uppfattas som konstnärligt geni.

Är det då poesi? Det blir poesi, när dikten går sönder, texten spricker i fragment. Dessa fragment visar inget bortom ordgränsen. Men till skillnad från det vi kallar för det romantiska fragmentet pekar de helt öppna textbitarna inte mot någon transcendens. Inte heller är det dikt som sätter sig i ditt knä: lyfter du dit den hoppar den bara iväg, likt en självtillräcklig katt utan behov att bli smekt medhårs.

Den andra delen (den första för en annan läsare, kanhända) heter Vrida i led, och skiljer sig förstås, men ändå inte från Mikroväxlar. Även här finns ett tilltal ganska högt över läsarens huvud, men den fungerar bättre när han stiger ned i djupet och letar upp något som han kallar för "otinget", i ett försök att skriva sig bort från det allt för uppenbara.      

Till det oväntade hör snarast den källförteckning som bifogas båda böckerna. Att Blanchot fungerar som intertext i Mikroväxlar känns inte lika uppenbart som att han haft användning för Kristevas teori om abjektet i Vrida i led. Men även ett fragment om Gud tilltalar mig, bokstavligen: "Frågan om Guds existens är oviktig. Det enda som räknas är att alltid ha frukt hemma. Det är så man motverkar saker som inte får lov att inträffa." Det finns några sådana ögonblick av omedelbar poesi, när det anonyma spricker upp i ett personligare sätt att uttrycka sig på.

Under den tjugoårsperiod som jag har läst så gott som all nyutgiven svensk poesi är det ganska mycket (nästan allt) som har blivit umbärligt, för att inte säga bortglömt: plockar jag någon gång fram en typisk diktsamling från säg 1989 är orden stendöda, och rent omöjliga att väcka till liv. Nu vet inte jag vad som kommer att hända med Jonas Örtemarks dubbla samling från 2008 när tjugo år har gått. Det som är en kuriositet i dag kan bli en skatt i morgon: ja, kanske mer som regel än undantag.  

Ett stort varför är Gud.

Liksom flera av sina generationskamrater är Sven Lindqvist oerhört, nästan måttfullt produktiv, och inte mycket tyder på att han avser att slå av på sin arbetstakt: efter en längre rad böcker som skildrat folkmord fortsätter han outtröttligt med Avsikt att förinta, en bok som samlar tio års artiklar och tal - längre utredande texter och kortare presentationer. Eftersom det är lätt att uppfatta honom som en altruistisk författare är det högst förvånande att omslaget visar en närbild av hans ansikte (om det inte är så att förlaget vill att vi som läsare ska associera till en vis man, då bilden visar den fårade författaren, så där manligt leende som de där gråhåriga skäggiga männen gör i Dressman-reklamen).

Han börjar med den okända människan, utifrån en trettiotalsbok av Alexis Carrel - en bok som blev en stor framgång i bland annat Sverige, där Carrel hävdade att vi har både rättigheten och skyldigheten att göra oss av med de misshagliga elementen: allt som stör ska bort. Vidare visas hur politiska beslut legat bakom olika folkmord - det kan ha handlat om att hålla tillbaka arbetarklassen, för det värsta som finns för de styrande är en upplyst okontrollerbar men desto mer kritisk flock samhällsmedborgare: de styrande har alltid varit livrädda för opposition, för det är lättare att skicka ut ett helt lands poliskår för att hindra stenkastande demonstranter (Göteborg 2001) än att klara av exempelvis en väl uppbyggd kritik mot FRA.

Sven Lindqvist rör sig hemtamt bland de olika källorna, och han skriver som vanligt trivsamt, utan att behöva höja rösten eller allt för tydligt ta ställning: aldrig behöver han markera sin indignation, eller visa vad han tycker. Och jag kan tycka att just det är det sympatiska: att han inte måste vara övertydlig, utan tillåter sig att luta på sina gamla meriter - ingen behöver ifrågasätta var hans engagemang ligger, eller åt vilket håll han sympatiserar.

Vad lär oss då historien? Inte mycket, kan tyckas. Bara att människan var överdjävlig också för hundra år sedan: lika enfaldig som ondskefull. Att yttre omständigheter kan göra också de mest sansade människor som galna visade han med all oönskvärd tydlighet i sin bok om Kongo, Utrota varenda jävel, och samma resonemang återfinns när han skildrar Amerikas första utrikeskrig på Filippinerna i slutet av 1800-talet.

Det värsta är väl att vi tillåter oss själva undantaget: vi unnar oss det vi fördömer andra för, som om det gamla bibelordet om att se grandet i grannens öga men inte bjälken i det egna inte ägde någon giltighet. I det privata likväl som i det offentliga eller allmänna unnar vi oss dumheter, i full vetskap om att det är fel - men vi hittar ursäkter (vi får göra det, för vi står på den goda sidan). Nazisternas brott var ohyggligt: samtidigt tillämpade de endast de teorier som resten av västerlandet hade ritat upp under flera föregående årtionden.

Ett långt kapitel om de allierades bombningar av tysk civilbefolkning i andra världskrigets slutskede bildar bokens centrala del - ja, i själva verket skedde nästan all bombning just i slutskedet, när den tyska armén redan var besegrad, varför bombningen inte kan uppfattas som annat än en överflödig hämndaktion. Kapitlet bildar också något av ett appendix till Lindqvists bok om Bombernas århundrade (1999). Det finns en otäck cynism i bombningen: det kalkylerades med stora förluster i civila människoliv, och just mängden döda var målet, snarare än den tyska kapitulationen, som ändå var inom räckhåll. Lindqvist skriver med räknesticka i handen, och hans räkneuppgifter stämmer troligen, men han kunde ha hållit igen med siffrorna, utan att tyngden i hans argument hade blivit lidande. Om Amerikas nuvarande Irak-krig har kostat 150 miljarder dollar eller 2 000 miljarder dollar kan kvitta: det är inte pengarna som är det djävliga i det fallet, utan de ovärderliga människoliven som gått till spillo. 

I bokens sista kapitel summerar Lindqvist sin uppfattning om förintelser, och menar att det inte håller att protestera med argumentet att det måste finnas en tydlig avsikt bakom för att det ska kallas för folkmord: då blir det allt för lätt för sofister att hitta kryphål, så där som de fega belgarna gjorde när man nyligen inte ville kännas vid sina illdåd i Kongo för drygt hundra år sedan - kung Leopold var en mästare i hyckleriets osmakliga konst, och därför går det alltid att skylla på att de miljontals kongoleser som dog inte bokstavligen avrättades, utan dog till följd av svält eller tvångsarbete.

Den som pläderar för krig pläderar också för dödsstraff, lyder Lindqvists underförstådda tes, och även om han konsekvent uppehåller sig vid historiska brott är det svårt att bortse från aktuellare förbrytelser, gjorda i frihetens namn. Att bekämpa terror med terror är ingen lösning, bara en fördjupning - ett förvärrande - av problemet. Kriget gör oss till sämre människor - det om något är historiens lärdom, som vi ignorerat under detta århundrade, trots att det föregående borde ha varit avskräckande nog. Tyvärr känns Lindqvists förhoppning att om vi bara blir påminda om hur fel det var då att bomba och förinta kommer vi att förstå att det förblir lika fel nu - nej, jag tror att det enda vi kan hoppas på är ett bättre sedan.   

Ett "känslomässigt kapital som jag inte visste hur jag skulle investera" lyder Virginia Woolfs definition av religion i dagboken.

Romeo är rockstjärna i stället för poet (ack!), och som sådan av det blekare slaget: desto mer energi har lagts på att göra Juliet intressant - vore det inte för en hopplös frisyr skulle hon ha varit helt oemotståndlig, som när hon står på balkongen iförd en gotisk klädnad, där allt sabbas av att hon ser ut som Niklas Frisk (Atomic Swing) i håret. Annars är hon precis så där ung och samtidigt storslaget erfaren Shakespeare gjorde henne till, och det är ingen underdrift att hon spelar både skjortan och brallorna av Romeo.

Detaljerna, som visar sig exempelvis i ornamenteringarna kring pratbubblorna, är smakliga och utgör den största behållningen. Själva berättelsen går fram tydligt nog, men det är svårt att uppfatta attraktionen mellan den här färglöse Romeo och den betydligt mer dynamiske Juliet: kanske en av de främsta anledningarna till att Baz Luhrmanns film blev så lyckad var just personkemin mellan Leonardo di Caprio och Claire Danes.  

Shakespeares söta språk bildsätts på ett fantasifullt sätt, och relativt ofta känns det genomtänkt och med lyckat utfall, och strykningarna generar att ett redan högt tempo uppfattas som ännu högre, och att några av de ljuvaste formuleringarna saknas blir inte störande, med det fatala undantaget Juliets långa åtråfyllda monolog, där några av Shakespeares mest vågade liknelser återfinns - i den här versionen är monologen kapad, självfallet av nödvändighet men inte desto mindre grymt:

Come, night; come, Romeo; come, thou day in night;
For thou wilt lie upon the wings of night
Whiter than new snow on a raven's back.
Come, gentle night, come, loving, black-brow'd night,
Give me my Romeo; and, when he shall die,
Take him and cut him out in little stars,
And he will make the face of heaven so fine
That all the world will be in love with night
And pay no worship to the garish sun.

Liksom i den Hamlet som jag läste bryts det dramatiska av med naiva barnteckningar, här mycket oftare, och jag kan inte säga att jag gillar den barnsliga tekniken. Mer gillar jag då hur Sonia Leong i stort sett ignorerar bakgrunder, och låter hela skeendet utspelas mot en nästan helvit fond: hon lyfter fram figurerna, och deras agerande uppfattas som avskalat och rent.

Gud är inte ett ljus i mörkret, utan ett mörkare mörker i mörkret.

Det är en truism att påstå att Skammens boning av Doris Dahlin var förra årets överlägsnaste barndomsskildring, och därför är det med högt uppställda förväntningar jag tar mig an den roman hon ger ut nu, Vi vet nog vem du är, och till en början är allt bra (det vill säga: dåligt - här härskar misären, eländet), och allt känns övertygande. Men berättelsen håller inte för en hel roman, så hon tvingas ta till förenklingar, drastiska lösningar.

I barndomen plågades Grace och Anna svårt av sin lärare, och även om de nu är i femtioårsåldern har framför allt Anna svårt att släppa det som har hänt. Läraren lever fortfarande, liksom några av de klasskamrater som gjorde livet surt för dem. När den ene av dem dör (mördad?) finns det anledning för Grace och Anna att träffas och tala ut - men det blir mest fortsatt gnäll från Annas sida, en av svensk litteraturs bittraste gestalter. Det visar sig också att Grace inte har varit helt ärlig, och överhuvudtaget rör sig romanen kring oklarheter, mystik, saker som inte är vad de utger sig vara.

Titeln är lovande i sig: vagt suggestiv, med sin antydan till mobbning och en möjlig referens till Lucia-sången, som också omnämns i boken, utan att Dahlin gör något mer av det. Vi förs rätt in i misären, och Dahlin gör sitt bästa för att planka in på den feel bad-genre som Falkenland mutat in åt sig och någon till (Carina Rydberg). Vad som i början känns som upptakten till ett ödesmättat drama blir i längden lite banalt, och omtagningar av alla scener - exempelvis Annas bråk med tonårsdottern Sara, ett negativt förhållande på repeat men tyvärr också skrivet på repeat av författaren.

Liksom i Skammens boning innehåller Vi vet nog vem du är några fina porträtt av människor som hanterats ovarsamt av tillvaron: dessa skamfilade nedbrutna (be)svikna människor, som det inte finns någon plats för. För nästan tjugo år sedan var det Robert Kangas som skrev så träffsäkert och så närgånget om dessa bortglömda människor, och jag är inte beredd att påstå att Dahlin gör det sämre: bara att hon som romankonstruktör inte går i land med uppgiften. Hon tar nästan alltid i för mycket, och det är synd, då hon ändå lyckas förmedla det där föraktet mellan människor, som blir romanens bärande tema, liksom en avund som vilar ovan en avgrund.

Språket är beskrivande, som ett polisprotokoll, och det är ibland en tillgång med detta korthuggna kyligt neutrala språk. Tyvärr blir det också en brist, då hon är sämre på att göra figurernas beteenden trovärdigt, utan allt känns tillrättalagt. Perspektivet är allt: vi luras att tro något, som senare visar sig vara falskt - allt beroende på vem som säger det. Det finns en viktig lärdom här, men intrigen blir utplattad och tunn, för en historia som kunde ha blivit en tät novell och inte en 200-sidig roman. Kanske förlaget har del i skulden: troligen har de stressat fram den här boken (stilistiskt känns den inte lika genomarbetad som det upplevda blivit bearbetat av författaren), i förhoppningen att minnesgoda läsare har upplevelsen av förra årets övertygande självbiografi fortfarande varm inom sig.

I det mest generella och allmängiltiga finns den mest privata bekännelsen.

För länge sedan, alltså innan vi fick 900 tv-kanaler, gjordes en distinktion mellan flams och trams, där det kunde finnas substans i tramset och därmed vara att föredra framför det olidliga flamset: tyvärr måste jag säga att den här boken är det flamsigaste jag har läst på branog länge. Att språket är undermåligt kanske hör till - en parodi på hur dåligt ungdomar låter? - liksom bisatsordföljden grammatiken glömde: men liknelserna är ofräscha, (lång)sökta, jobbiga, krystade. "Malmö är regnvåt. Som en svartvit tjeckisk film".

Det finns en handling: problembarnet Dolly har en tråkig pojkvän, och hon vill inte ligga med honom i hans badkar, för han är tråkig, så hon hittar på en rockstjärna, som hon för en dialog med, och träffar lite olika män, och hon har kompisar där den ena är konstigare än den andra. Eller "cepe", som hon säger, med en lika illa vald glosa som när hon kallar dem "uppknullade". Men hon ska inte inbilla mig att Marvin, som vårdar sin Smiths-samling, skulle ha den dåliga smaken att säga att han har en ficklampa "som aldrig slutar lysa. There is a light that never goes out, du vet": billiga skämt och fantasilösa uttalanden kommer inte från den som gillar Morrissey.

Dolly själv har ett lite knäppt sätt att uttrycka sig på: så där som medelålders kulturredaktörer tycker är charmigt och ungdomligt. Det låter käckt som i en gammal pilsnerfilm från 30-talet, så jag kan tänka mig att det här kan bli något för framtida arkeologer att skratta åt. Liknelserna är groteska, extrema, förvrängda, överdrivna. Dolly ska vara i tjugoårsåldern, men har en trettonårings ordförråd. Författarens språk är sönderdesignat, babblande snackigt tjatigt, och kanske ännu värre är det amatörpsykologiserande hon låter huvudpersonen ägna sig åt. Hon namndroppar Zola, Flaubert, Karin Boye, Harry Martinson - hon har gått gymnasiet, med andra ord (SP?).

Dolly vill knarka. Hon vill prata med sin påhittade rockstjärna: det är så klyschigt att Lisa Myhres serie "Nemi" nästan känns trovärdig vid en jämförelse. Jag blir inte klok på vem boken är skriven för. När Dolly berättar att hon var panda på högstadiet måste hon förklara vad en panda är (för att medelålders kulturredaktörer ska förstå?). När det börjar bli intressant, när Dolly är otrogen, då slarvar författaren bort alltihop, efter att ha varit på väg in i något som är angeläget, men det ska flamsas bort i nästa fjantiga kommentar: "Jag ligger där och kastar mig fram och tillbaka som en löpande hund på amfetamin."

Det är också, trots att hon nästan bara skriver om sex, den mest osexiga roman jag har läst på länge. Hela den här världen är klinisk, stiliserad, och figurerna blir ett slags pictogram. Som roman kan den bara läsas som ett avskräckande exempel, och ett slutomdöme kan inte bli något annat än ett instämmande i Bagheeras "så utomordentligt fånigt!" 

Gud: den avundsvärde, fullkomlige outsidern, självtillräckligt och nonchalant utanför.

Vad är en kulturkrock? En dag passerar jag skolbiblioteket och hejdas av eleven L som ber mig lyssna på en låt i hennes dator - jag lånar hörlurarna, och det är Death Cab for Cuties "Crooked Teeth", säkert en av deras bästa låtar. Jag säger något kort om deras senaste skiva, hur svår den är, så jazzig, att jag först nu börjat kunna lyssna på den utan att börja skruva på mig. Så säger jag innan jag går: - Jaha, har du köpt den här låten? Det bemöts av ett gapskratt av både henne och klasskamraten B. Kulturkrock, alltså.

Den kinesiska författaren Xialou Guo har charmat hela västerlandet med sin första roman på engelska: Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande, där hon smart nog låter en engelsk glosa bilda ingång till de olika kapitlen, och boken lever därmed upp till titeln. Snarare än en roman är det en antropologisk studie, där den unga nätta kinesiskan hanterar krångligheterna i den främmande brittiska världen, och i förlängningen givetvis hela det västerländska som bara är alltför bekant för oss nordliga läsare. Nu har jag läst den som läxa för radioprogrammet.

Svårt att inte förföras, till en början - men snart nog blir jag bara irriterad på henne. Hon är totalt okunnig om allt som har med Europa att göra, och är inte heller intresserad av att lära sig något. Hon går på nitar ständigt, men lär sig något av dessa gör hon inte. Hennes språk förblir under hela det år romanen utspelar sig lika "charmigt" bristfälligt, och lite väl mycket av en utmaning för den läsare som ska ta del av det. Hon träffar en engelsk man, full av egenheter, liksom schablonbilden av konstnären, och han skickar ut henne på en (bildnings)resa ut i Europa, men hon möts mest av tråkigheter.

Det finns mycket att göra med mötet med en ny kultur, vår förutfattade mening om vilket perspektiv som är allenarådande, och vi inbilska västerlänningar har mycket att lära av exempelvis den karribeanske författaren Caryl Philips novell om hur illa han blev bemött på flygplatsen i Norge - men den här kinesiska författaren verkar bara vilja roa och underhålla, och ställa lagom utmanande frågor. Som läsare finns det också några obesvarade frågor, som varför Zhuang går på porrklubb. Viktigare vore det då med en undersökning av missförstånden, när kommunikationen havererar, då det blir omöjligt att göra sig förstådd, om man inte är känslig för nyanserna: sällan har jag varit med om en så okänslig adept som huvudpersonen här.

Språket är allt - och mycket går förstås förlorat i översättningen, när själva handlingen kretsar kring de engelska orden som Zhuang har så stort problem med, och här förs många resonemang om ordförråd och grammatik som inte är direkt överförbara på svenskan. Ändå har Ulla Danielsson av allt att döma gjort ett gott jobb med översättningen. Det är inte lätt att få med det humoristiska i engelskans "I´d love to have a cup of tea" när vi på svenska knappast säger "Jag skulle älska att få en kopp te": riktigt så anglifierade är vi väl knappast ännu? En annan anglicism som lyser igenom är något enstaka "du är rätt", och att Billie Holiday kallas för "en konstig frukt" låter bara konstigt på svenska. 

Huvudpersonen tröttnar jag på så där när romanen är halvvägs berättad. Hon är så enkelspårigt obstinat, söker endast ytlig kontakt med sitt nya land, och letar anledningar att missförstå (men det är förstås bara för att hennes författare, Xiaolou Guo, ska banka in sina lättköpta poänger). Men visst, hon lär sig sitt nya språk så där som ett barn gör: fullt av nedslående misstag - skillnaden är att hon inte verkar lära sig något av misstagen. Hennes (svenska) engelska påminner om googles tjänst translate, som jag skrev om nyligen: inte helt korrekt, men nästan möjlig att förstå sig på. 

Lite förtjusande är ändå metoden med glosorna, och hur boken påminner om en labyrint med alla sina villovägar. Det var väl Mae West som yttrade "I´ll try anything once", en devis som Zhuang verkar vilja leva upp till. Riktigt lyckat blir det dock när hon möter Frida Kahlos konst: då skriver Xialou Guo engagerat, och det är uppenbart att hon har förstått Kahlo, att hon har vettiga saker att säga om henne. Tyvärr är mycket av det övriga i den här boken långt ifrån lika intressant. Resonemanget är ytligt och otillräckligt: hon skickar ut sin huvudperson på landet, och där i kontakten med det äkta oförfalskade livet där stressen inte existerar och man inte behöver språk för att kommunicera blir hennes eget språk äntligen begripligt och fritt från de nybörjarfel som allt för länge vidlått hennes (svenska) engelska.

Du som tror på en personlig Gud, en "högre makt" - höjden av inbilskhet: att vilja bli sedd, hitta någon som tar hand om just dig, som inte ens är borttappad.   

Den här dagboken börjar 1915, och första dagens korta anteckning berör kriget, det första, och slutar 1941, i en anteckning som berör nästa krig, det andra: mellan två världskrig skriver hon sina märkligt vitala böcker, och det råder aldrig någon tvekan om vad hon tycker om nazismen eller Hitler ("den där galningen"), och hon ger många gånger bevis på att hon inte alls är den där världsfrånvända elfenbenstornsdrottningen som hon har utmålats som.

För det finns oändligt många anekdoter om denna Virginia Woolf: odrägligt arrogant, gnällig, sjukligt självupptagen, patologiskt snobbig, elitistisk och inskränkt. Och ja - allt detta stämmer, i överflöd, dessutom: men hon var annat också. En generös läsare och omtänksam vän, som oroade sig över andras välstånd i lika hög grad som hon försummade dem, och hon är i lika hög grad givmild som hon är sträng. Visst finns en egoism i hennes tänkande, men det är en egoism som troligen förklaras och nästan ursäktas av sjukdomar. Ett starkt överjag kontrollerar, något som hon ger namnet "konventionell moral" dikterar och styr, lägger sig i, gör förbehåll, förminskar: "att vara medveten om sitt geni är inte bra för folk". Hon bedömer, väger, är lika givmild som hon är nedlåtande: framför allt har hon vad Vladimir Nabokov tyckte var så viktigt att han reserverade en boktitel åt det - starka åsikter. Hon bevakar sina konkurrenter: den främsta av dem troligen E.M. Forster (Morgan), som hon liksom nästan allt annat förhåller sig ambivalent inför.

Hon levde i ett märkligt opassionerat men hängivet äktenskap med Leonard, som kanske konkurrerar med Véra Nabokov om att vara den mest lojala författarpartnern. När Virginia Woolf skildrar en kortare period av separation låter det så här: "Det är som om ens person ekar ut i tomma rymden när han inte är här och kan omsluta alla ens vibrationer [...] som om äktenskapet gör instrumentet fullständigt, och ljudet av den ena ensam skär igenom som om den vore en violin berövad sin orkester eller sitt piano".

Dagboken blir liksom för många andra författare en övningsbok, där hon tränar sina färdigheter i iakttagelseförmåga, och skisser till framför allt personporträtt och replikföring växer fram, och det är svårt att inte imponeras eller hänföras av hennes förmåga att med få distinkta ord ge människor kontur, göra dem levande, begripliga. Några elaka ögonblicksskildringar av den korkade svärmodern står ut som små mästerverk i vass karakterisering, liksom när hon kallar Carrington, den androgyna gestalten i umgänget, för "en solros utan sol". Det är också gott om pigga kommentarer, som när hon hör ringklockan och först misstänker att det kan vara T.S. Eliot ("Tom") som kommer på besök: "Nej. Tom springer inte upp för trappan - det gör bara underklassen". Eller vad sägs om följande pekuniära råd: "Det viktigaste är att ge ut pengar frikostigt, utan ängslan eller knussel; och att lita på sin förmåga att få in mer".

Men det handlar förstås också om de (var)dagliga bestyren, praktiska göromål, bekymmer med tjänstefolk (de fick sin hämnd senare, när de skrev egna böcker där de klagade på hon som hade klagat), och resor, bland annat till Berlin, en resa vars efterverkningar blir tre veckors sängliggande. Stoltheten i att som enda kvinna i landet vara sin egen förläggare och redaktör går inte att ta miste på. Emellanåt hissar hon sjuklingsflagg, men lever ett ytterst socialt liv, och det är svårt att förstå hur hon lyckades vara så produktiv som författare.  

Som kommentar till våra tiders debatt om det omoraliska i att tidningar låter skriva nekrologer i förväg kan påpekas att TLS begärde Thomas Hardys nekrolog av Woolf medan Wessexförfattaren hade nio år kvar att leva - ett möte mellan två av Englands främsta romanförfattare skildrar hon här på fyra täta, suggestiva sidor. En annan hänvisning till något som fortfarande är aktuellt är diskussionen om jäv och vänskapskorruption, som brukar drabba författare som recenserar kolleger (fast, vilka andra skulle de skriva om då?): här tillägnas böcker till samma person som oblygt hyllar dem i radioprogram, och det skrivs översvallande positiva recensioner av kompisarnas böcker, utan att någon lyfter på ögonbrynen åt det. Indirekt kommenterar hon också utgivandet av just den här (dag)boken, då hon skriver om Boswells dagböcker: "Det är som om någon avliden person ändå visar sig vara i livet", och man får uppfattningen att hon allt mer inser att det hon håller på att skriva nog inte kommer att realiseras i den ursprungliga tanken, att bränna upp alltihop - så blir hon också påmind när hon läser Andre Gides utgivna dagböcker om vad som kanske väntar: "Märkligt att detta med dagböcker nu sprider sig. Ingen har ro att skapa konst."   

Tidigt i framställningen vacklar hon mellan inriktningen på sitt skrivande: ska hon satsa på sina skönlitterära verk, som då endast väckt oförståelse eller likgiltighet, eller ska hon satsa på kritiken, som då verkar vara det enda som inbringar pengar? Vi får vara tacksamma för att hon hade möjlighet att satsa så hårt på att skriva litteraturkritik, då det innebar en förutsättning för henne att utveckla sina romaner, och våga skriva dem allt mer utan hänsyn till tidens smak. Givetvis beroende av det egna förlag som hon instiftade tillsammans med Leonard: ursprungligen som terapi för att komma till rätta med de regelbundna depressionerna, men alltså även ett villkor för att hon skulle bli publicerad som skönlitterär författare.

Det hon är intresserad av hos människorna är egenheterna, skavankerna, det icke perfekta. Ganska tidigt skimrar självmordstankarna, uppgivenheten, känslan av alltings hopplöshet: "Dessutom är det mörka underjordiska lika fascinerande som skrämmande". Framför allt perioden kring andra världskriget skapar svårt missmod. Hon skrev sig in i depressionerna, och varje avslutad bok följdes av en längre konvalescens, där hon passivt uthärdade förlamande demoner. I Charlotte Perkins Gilmans kända novell "The Yellow Wallpaper" förbjuder mannen sin hustru att skriva, då det i hans värld försämrar hennes mentala tillstånd - novellen tar en ända med förskräckelse (kanske): Woolf själv skrev, men om det gjorde henne lycklig eller bara olyckligare går inte att svara på. Det är inte otänkbart att det fördröjde hennes självmord, som ändå inföll relativt sent, vid femtioåtta års ålder.        

Den berömda Bloomsburygrupp som hon tillhörde har kritiserats för att vara exklusiv och uteslutande, något som visserligen kan sägas om alla grupper och tillhörigheter: varför annars kalla sig något? Men här sprids ringarna på vattnet, och gruppen är mer påminnande om en expanderande cirkel än en statisk inhägnad krets.

Virginia Woolf var en sällsynt skicklig läsare i konsten att läsa med känslan, utan att känslorna styrde över intellektet, med förbehållet att hon var lika okänslig i att läsa poesi som hon var skicklig i att läsa prosa. Hon är konkurrentkänslig, då hon domderar och försöker domptera sina kombattanter på den litterära arenan, som i en kort sågning av Joyce, vars Ulysses nästan trycktes av hennes förlag: "Jag tänker hela tiden på en barnslig skolpojke, intelligent och talangfull, men så självupptagen och egoistisk att han tappar huvudet, blir överdådig, maniererad, stojig, ansträngd, får snälla människor att tycka synd om honom och stränga människor att bli enbart förargade". Men inte otillgänglig för beröm, som när Lytton Strachey ger en av hennes noveller lovord, och hon ogenerat gläds åt uppskattningen: "Det fick varje nerv i kroppen att flöda över av glädje ett ögonblick, så våldsamt att jag glömde att köpa mitt kaffe och gick över Hungerford Bridge alldeles dallrande och vibrerande". Lika svårhanterlig och intrikat som hennes romanstil är, lika lättfattlig och tydlig är hennes essäistiska stil, och det förvånar säkert den som förgäves försökt läsa romanerna, att hon här låter så klar och annorlunda - fast, varför skulle den som gett upp romanerna läsa det här? Hon talar inte till dem, inte för dem. Att läsa påminner om att följa en idrottares träningspass: föga intressant för den som inte redan är sjukligt insatt.   

Det allra mest fantastiska med Woolf är att hon kan sägas tillhöra tre traditioner. Dels dåtiden, det förflutna, med familjen och traditionen, som hon är fast förankrad i, till den grad att hon stundtals sjunker - och dels nutiden, som hon ständigt hittar fram till, med ovanligt frekventa kommentarer kring samtida politik och frågor som berör det dagsaktuella - men utöver detta som en tredje instans också framtiden, med ett skrivande som tar utgångspunkten i ett suveränt nu med en snegling bakåt och en snegling framåt, då hon vägrar inordna sig och söka efter en stil som påminner om något annat: hon tvingas uppfinna en egen stil, och kanske det är en större och viktigare bedrift än hennes kända och behjärtansvärda plädering för ett eget rum.

Det är därför hon så självsäkert tillåter sig vara självständig och oberoende: "Jag behöver inte en 'filosofi' överhuvudtaget. Jag tror inte på andra människors sätt att lösa gåtor. [...] Konst är att stå fri från allt predikande". Därför vore det förmätet och överflödigt att här komma med en förnumstig uppmaning till dig att läsa Virginia Woolfs dagböcker: om du inte har gjort det redan är det bara dig själv det är synd om.

Skönheten är alltid oväntad, aldrig kalkylerad eller utförd av beräkning, som en matematisk formel. Skönheten löper på tvären, utanför regeln.