bernur

Under helgen läser jag sosseblaskan, som ligger skrynklig i ett hörn hos dem vi hälsar på, och den har som tema "rockbiografier". Den ena artikeln handlar om Jerry Lee Lewis (om en bok som utkom 1982), och den andra om Janis Joplin (om en bok som utkom 1992), kanske inte två av de mest angelägna ikonerna, och så har Clara Törnvall skrivit om - James Taylor ... Hon menar att nutida biografier måste innehålla allt: "Dagens rockbiografier är populärkulturens bekännelselitteratur. Ingen artist tjänar längre på att berätta mindre än hela den solkiga sanningen." Men det har varit så åtminstone sedan jag var liten att vi har vetat för mycket: allt från Sweets nedbajsade loge på Gröna Lund till ålarna som Led Zeppelin lät simma in i kroppsöppningarna på groupies, så det handlar bara om att dra varv efter varv av samma gamla fakta - rockstjärnor är i allmänhet så korkade att de berättar allt och mer därtill i alla dessa otaliga intervjuer, och vi vet redan för mycket. Men det finns undantag: Alex James bok om tiden som basist i Blur är oerhört välskriven, och den nya boken om Morrissey är informativ utan att innehålla ett enda avslöjande (jag verkar fortfarande vara den enda i Sverige som har skrivit om den, trots att det finns så många Morrisseyfans här).