bernur

Var ska byken tvättas, om inte offentligt? Det är en säregen bok som nu ges ut på Linda Skugges egna förlag Vulkan, en tjockis till roman som ursprungligen var internetsåpa på ZTV under 90-talet, om den fiktiva Samhällsklassen på den äkta skolan Västerhöjd i Skövde: Västerhöjd Klass SHP3A 1996-97. En säregen bok på många sätt: till att börja med löper texten ända in mot mitten, så att boksidorna riskerar att fladdra iväg om du inte läser ytterst försiktigt - men en försiktig läsning är kanske något som boken inte direkt uppmanar till, snarare som högläsning på fyllenätter för arma nostalgiker eller nytillkomna barn, utan egna minnen från det läsår då Västerhöjd-följetongen satte skräck i om inte något etablissemang så var det väl någon ZTV-chef som satte kaffet i vrångstrupen.

Men det är en omöjlig bok att tycka något om. Mer än en roman är det en virvel av skändligheter. Enligt Linda Skugge, en av de fem på The Who to Blame-listan, stod Per Hagman för 90 % av innehållet (ett påstående som är ungefär lika hyperboliskt som många av de mer eller mindre frivilligt komiska formuleringarna i boken), och av de övriga känns Erik Hörstadius namn igen: han skrev väl en bok där på 90-talet, vad hände med honom sedan? (Svara inte!) Vem som än har skrivit det här har ansträngt sig för att göra den åtskilligt mer fylld av litterära referenser än Hagmans och Skugges övriga 90-talsböcker, som mestadels ignorerade annan litteratur.

Omöjlig att ha åsikter om, då den så uppenbart är en halvcharmig, halvtaskig plankning av Twin Peaks, med några tillsatser Bret Easton Ellis, utan några andra ambitioner än att möjligen vara erotiskt frispråkig: här slår dock alla ansatser till erotik över i (sin motsats) pornografin, och det är ett grepp som man ganska snabbt tröttnar på. Vi får följa eleverna i den här klassen, de flesta skildrade utifrån någon slags demokratisk stereotypbild, liksom den stackars nidbilden till svensklärare med - ack - författarambitioner. Twin Peaks-pastischen sträcker sig från avslöjanden om dubbelliv till mordet på den mest Laura Palmer-lika gestalten, Hanna Skugga [sic]. En annan uppenbar inspirationskälla verkar Teratologens monsterromaner ha varit, för här kryddas anrättningen minsann med diverse äckligheter.

Det går säkert att bli provocerad av Marie som tänder på hjälplösa killar och förståndshandikappade, eller den parodiske nazisten Henrik, och så vidare, men det känns så här i efterhand avslaget och tröttsamt: det unkna blir sällan mindre unket med tiden. Förvisso finns det en humor i Johnnys författardrömmar (många av eleverna verkar vilja bli författare, och många gillar/dyrkar Per Hagman och Linda Skugge): "På kvällarna kommer jag, Peter Birro, LOB & ett gäng groupies sitta på nån göteborgskrog och äta den godaste mat som finns: hårdstekt jävla ryggbiff. Sen avslutar vi kvällen, stenhöga på speedball, med en sjuhelvetes knullbaluns. Men innan dess måste jag flytta hemifrån." Säkert är det någon dåtida kändis som nu har anledning att harmas över att bli utpekad som något av ett svin, men det är knappast vare sig Maja Lundgren- eller Lars Norén-klass på attackerna.

Däremot kan jag finna en ganska vass kritik i Maddes dagboksanteckning från 4 november, där det känns som att skribenternas måltavla är de kommande bloggarna, som 1996 låg i sin linda: "Nej, det enda roliga som hänt de senaste dagarna var att jag var på stor bild i SN i måndags. Det var helt underbart, för det hade sprängts en bomb på Depå. Eller jag menar, det var inte underbart med bomben, det var faktiskt skitläskigt. Men det var underbart att vara med i tidningen för det var en ganska bra bild på mig själv om jag får säga det själv." Hela boken är ojämn, men förvisso finns några lysande partier, som när Belinda - det är inte svårt att gissa vem som har skrivit hennes sidor - träffar (den riktige) Per Hagman.

Linda Skugge verkar ha som affärsidé att återutge den äldsta av skåpmat, som när hon häromåret gav ut sin hångeldagbok från ännu tidigare 90-tal, och i dagarna kom hennes bästa/värsta krönikor i bokform. Det här är en totalt försumbar bok, som man läser förstrött, och när den så avslutas märker man att den saknar skrift på bokryggen. Ställer jag in den i bokhyllan kommer den att stå där anonym i all sin färggrannhet (en ganska ful orange nyans), och hittar jag den aldrig igen är det inget att beklaga. Den sjunker som en sten som inte sprider några ringar på vattnet.