bernur

Vad är poesins funktion? Efter terroristattacken mot World Trade Center 11 september 2001 var det många som hittade en tröstande funktion hos dikten - och då avses inte den dikt som skrevs efter katastrofen, som troligen fungerade terapeutiskt i högre grad hos utövaren än hos läsaren.

Tröst? Nja, tycks Lennart Sjögren mena, när han nu utkommer med en sen diktsamling, Ur människovärlden. Sjögren debuterade redan på 50-talet (det är femtio år sedan), och har väl verkat som en figur i marginalen, nästan lika isolerad i diskussionen om svensk poesi som han är geografiskt, på Öland. Men Öland är ingen metafor, och Sjögren väljer i stort sett bort den stilfiguren i dessa trettionio mestadels korta dikter, som är hårt hållna - täta, hopfogade, sammanpressade, kompakta.

Och med facit i hand är det lätt att se spåren av den öländska kargheten i dikterna, som gärna uppehåller sig vid det gråa, steniga. Fast i en dikt lyckas han faktiskt utkristallisera det som vistas mellan stenarnas nej och havets ja: sanden, som han låter sila mellan fingrarna, som kan liknas vid en bild för poesin, och det är en vacker bild, en av få starka rader i en i övrigt ganska jämnt skriven diktsamling, som kan sägas utgöra motsatsen eller själva antitesen till det hetlevrade. Rentav kan Sjögren beklaga att han inte varit tillräckligt agitatorisk, men - vill man som läsare invända - finns det inte tillräckligt med sådana gaphalsar ändå? Vi måste väl inte alla sätta vår fot på den där berömda barrikaden.

Här finns en kusligt precis ekfras som utgår ifrån Matthias Grünewalds Isenheimaltare, med en effektiv skildring av förloppet i Grünewalds med rätta erkända målning, kanske den mest minnesvärda av pietà-målningar:

"Hur hans ansikte

genomskinligt

inte bortom tiden

men tiden bortträngd av de ögon som nu ser igenom allt som lever och skall leva. [...]

och vad flickan där såg och hörde

må vara hennes ensak

i dessa ögon bortom allt vett

som för inget väjer undan."

Här vänds blicken mer bakåt än framåt, med ett diktjag som blickar tillbaka, utan nostalgi, eller sentimentalitet: snarare ett balanserat vemod, en sorgsenhet över världens tillstånd i högre utsträckning än över individens avsked till livet. Tonfallet är kortfattat, består mer av konstaterande lakonismer än av uppgivenhet. De ofta subjektlösa dikterna kan mer erinra om fornnordiskt ordkarga texter än moderna krönikors snacksalighet, och nästan med samma högtidliga tonfall i gamla landskapslagar, med ett fordrande tilltal, som manar till lyssnande. Det är ytterst suggestivt, fascinerande, och omöjligt att motstå, när han vädjar till Intet, som i den avslutande längre sorgsenlängtande dikten "Vargbarn".

Lågmält rör sig dikterna över landskapet, som ett flackande sökarljus, och pekar ut det som är värt att vila ögonen på. Han hittar sin plats i naturen, som oansenlig gäst eller betraktare, åskådare, någon som inte sätter några spår. Men det är sällan det konventionellt vackra som ger sig till känna: omslagets svartvita bild som kan påminna om en våg (eller något helt annat, till exempel ett folkhav eller en kulle) är en god illustration av innehållet - jag tror att det är Sjögren själv som ansvarat för bilden, om jag inte minns fel från tidigare samlingar med liknande teckningar. Det är tidlösa dikter som utspelar sig utanför tiden, en tid som stått stilla i, säg femtio år.

Är det alltså tröst som är poesins själva uppgift? Det får andra svara på: Lennart Sjögren som åskådliggörare av poesin som "det icke möjliga" verkar vilja antyda att poesins position i dagens samhälle inte är så löftesrik: "nedanför nederlaget", där hittar vi den. Ack.